Recension: The Immortal Game – A History of Chess

Denna recension har tidigare publicerats i tidskriften Axess.

The Immortal Game – A History of Chess
Av David Shenk (Doubleday 2006)



Schack är ett märkvärdigt spel. Frans G Bengtsson tillbringade sin studietid i Lund med att spela schack på stadens caféer. Han hoppades in i det längsta att det skulle visa sig att han hade talang för spelet, som han beskrev som ”fascinerande, intellektuellt och helt och hållet onyttigt”. Marcel Duchamp var så fängslad av spelet att han ägnade sin smekmånad åt att studera schack – med följden att äktenskapet snabbt upplöstes. Och i Bagdad år 813 blev kalif Muhammad al-Amin tillfångatagen och avrättad, sedan han vägrat att avsluta ett schackparti mot sin hovman Kauthar, trots att fientliga styrkor närmade sig hans högkvarter.

Varje år spelas fler än 100 miljoner schackpartier på Internet. Varför är detta uråldriga krigsspel, med regler som inte genomgått några väsentliga förändringar på över 500 år, så populärt? Hur kan det komma sig att det överlevt i över 1500 år, när tusentals andra spel kommit och gått? Detta är frågor som står i fokus för David Shenks bok The Immortal Game – A History of Chess.

Det genomgående temat i Shenks bok är schackets utveckling genom historien och hur spelet använts. Shenk går igenom dess kopplingar till bland annat politik, kultur, religion, krig, vetenskap och konst. Boken är dock inte primärt – eller ens sekundärt – en historia om schackspelare; den innehåller bara ett fåtal partier och är fri från jargong. Den kan därför läsas med god behållning även av personer som knappt vet hur pjäserna går – allt som fordras är ett minimum av intresse för ”det odödliga spelet”.

Amerikanen Shenk har tidigare skrivit en handfull böcker, varav den hittills mest uppmärksammade är The Forgetting (2001), en populärvetenskaplig bok om Alzheimers sjukdom som blev en bestseller i USA. Shenk har medverkat med essäer i publikationer som National Geographic, Harper’s och The New Yorker, och skrivit om så olikartade ämnen som pandemier, musik, högteknologisk övervakning och leksaker. Men nu har han alltså – otvivelaktigt efter mönstergilla efterforskningar – tagit sig an schack.

Shenk spårar spelets geografiska spridning, från tidiga former av schack i Indien och Persien under 500- och 600-talen, via det moderna schackets födelse i Sydeuropa under 1400- och 1500-talet, till efterkrigstidens alltmer kommersialiserade tävlingsschack, där människan nu till sist fått böja sig inför datorernas övermänskliga kalkyleringsförmåga. Boken är både kronologiskt och tematiskt upplagd. Schack och militärstrategi, schack som diplomatiskt medel och det eventuella sambandet mellan schack och psykisk sjukdom tas upp, liksom schackets betydelse för kognitionsvetenskapen och forskningen om artificiell intelligens. Frans G Bengtsson hade fundamentalt fel: Schack är ingalunda någon onyttig sysselsättning.

Även om boken inte är någon historia över schackspelare figurerar en lång rad kända och okända mästare. Boken handlar dock lika mycket om kända personer som spelat schack som om kända schackspelare. Många framstående personer passerar revy, till exempel Voltaire, Karl Marx och Benjamin Franklin – politikern och diplomaten som deltog i utformandet av den amerikanska självständighetsförklaringen var Nordamerikas starkaste schackspelare under slutet av 1700-talet. Napoleon I spelade ofta schack med sina generaler, och under sina sista år på Sankt Helena använde han ett schackbräde som innehöll en detaljerad flyktplan. Planen hade utarbetats av Napoleons anhängare, men Napoleon fick aldrig veta något eftersom officeren som skulle överlämna spelet avled under överfärden till ön. Bland mer moderna schackspelande kändisar märks bland andra Madonna och Arnold Schwarzenegger – den sistnämnde hade ett specialgjort schackbord i sin trailer under filminspelningarna, med skyltarna ”winner” på sin egen stol och ”loser” på motståndarens.

Shenk håller tempot uppe genom att varva de tematiska kapitlen med en genomgång av ett av världshistoriens mest kända partier. Partiet, ”det odödliga”, spelades mellan tysken Adolf Anderssen och tysk-balten Lionel Kieseritzky i samband med den första stora internationella schackturneringen i London 1851. Turneringen vanns av Anderssen, som därefter allmänt betraktades som den starkaste spelaren i världen. De flesta som passerat nybörjarstadiet har någon gång spelat igenom det odödliga partiet: Anderssen sätter matt i 23:e draget efter att ha offrat först en löpare, därefter båda tornen och slutligen damen! Få känner dock till omständigheterna kring partiet. Faktum är att det inte spelades i turneringen, utan som ett vänskapligt parti på en bar mellan de ordinarie ronderna.

Bland många läsvärda kapitel är redogörelsen för schackspelets betydelse för utvecklingen av kognitionsvetenskapen avgjort ett av de mest intressanta. Under slutet av 1890-talet blev den franske psykologen Alfred Binet intresserad av fenomenet blindschack. Vid den här tiden var det vanligt att stormästare tjänade pengar på simultanuppvisningar där de spelade blint – utan bräde och pjäser – mot flera motståndare samtidigt. Binet antog att stormästarna hade förmågan att visualisera schackställningarna i huvudet, genom ett slags fotografiskt schackminne. Efter studier fick han dock revidera sin hypotes – vad spelarna ”såg” var inte de distinkta ställningarna, utan snarare abstrakta mönster, meningsfulla endast i ljuset av deras enorma expertkunskaper. Det visuella minnet fungerade inte som en ”kamera”, utan genom att lagra och koda information i en meningsfull kontext.

Binets forskning följdes upp under 1940-talet, då den holländske psykologen Adriaan de Groot undersökte färdigheter och spelstilar hos schackspelare på olika nivåer, från nybörjare till stormästare. En av de Groots slutsatser var att stormästarna varken räknade mer än sämre spelare eller att de hade bättre detaljminne; den främsta skillnaden var istället att stormästarna var bättre på att känna igen mönster och tematiska idéer. De kunde därför göra mer relevanta och träffsäkra beräkningar.

De Groots upptäckt var en av de byggstenar som bidrog till att lägga grunden för kognitionsvetenskapen under 1960-talet. 1973 skedde nästa schackrelaterade genombrott inom denna unga vetenskap, när kognitionsforskarna William Chase och Herbert Simon lanserade begreppet ”chunking” som en modell för hur långtidsminnet och arbetsminnet interagerade. Även de hade studerat spelare med olika spelstyrka, och när jag själv för många år sedan läste psykologi deltog jag i en demonstration av hur delar av experimentet hade gått till. Jag – en någorlunda god schackspelare – och en av mina kurskamrater, novis på området, fick betrakta en schackställning under en sekund i taget. Uppgiften var sedan att vi var för sig skulle reproducera ställningen på ett annat bräde. När vi inte klarade mer fick vi be om en ny sekund, tills vi hade lyckats ställa alla pjäserna rätt. Jag klarade uppgiften på tre sekunder, medan min kamrat behövde hela nio sekunder. Förklaringen till detta är enligt chunkingmodellen att expertkunskaper beror mer på vad experten redan vet än på hur mycket ny information han eller hon förmår behandla. En skicklig schackspelare behöver helt enkelt inte reproducera ställningen pjäs för pjäs – han känner istället igen välbekanta pjäskonstellationer, ”chunks”, som är meningsfulla för honom, men inte för novisen.

Som Shenk påpekar har forskningen genom dessa och liknande resultat bidragit till att punktera en del vanligt förekommande föreställningar om underbarn och genier; självfallet kan det delvis vara skillnader i den medfödda utrustningen som bidragit till att Garri Kasparov är Garri Kasparov, medan den här artikelns författare bara är en hyfsad amatör. Men den springande punkten är att schackgenier inte föds som sådana – de blir det. Nästan alla stora mästare har börjat spela vid mycket låg ålder, för att därefter lägga ner tusentals och åter tusentals timmar på träning.

Det mest spektakulära exemplet är kanske systrarna Polgár från Ungern, de tre döttrarna till László och Klara Polgár (den förstnämnde ungersk psykolog, den senare pedagog från Ukraina). När László och Klara gifte sig i slutet av 1960-talet var det med det uttalade syftet att skaffa barn och träna dessa till att bli experter på något. Genom en slump föll valet på schack. Från fyraårsåldern ägnade systrarna mellan åtta och tio timmar om dagen åt träning. Susan (Zsuzsa), den äldsta, blev 1991 som 21-åring den första kvinnan i världen att meritera sig för (den ”manliga”) stormästartiteln. 1996 blev hon världsmästare för damer. Mellansystern Zsófia gjorde som 14-åring ett av historiens främsta resultat i en öppen turnering, när hon vann Rome Open 1989. Hon blev senare internationell mästare. Den mest fantastiska karriären har dock den yngsta systern Judit gjort. Redan som 13-åring rankades hon som världsetta på damsidan och som 15-åring blev hon den dittills yngsta stormästaren i historien – en månad yngre än Bobby Fischer. 1995 rankades Judit Polgár för första gången som en av världens tio starkaste spelare, och som bäst har hon varit nummer åtta (2004–05).

Shenk berättar kortfattat om familjen Polgár, men han berör tyvärr inte frågan om orsakerna till de påfallande könsskillnaderna inom tävlingsschacket. Vad beror det på att det hittills bara är en enda kvinna – Judit Polgár – som lyckats slå sig in bland världens 100 starkaste stormästare? Beror det främst på sociala faktorer (schackvärlden är en extremt manlig värld), eller har det snarare med hormonnivåer eller andra biologiska faktorer att göra? Susan Polgár, som deltagit som försöksperson i olika kognitiva studier, menar att det viktigaste skälet är de könsmässiga variationer som finns när det gäller spatial-visuell förmåga. Hon förklarar sina egna och systrarnas framgångar med den hårda träning de genomgick under unga år, då hjärnans plasticitet är som störst.

Shenks bok är den mest välskrivna introduktion jag läst till schackspelets historia. Med nödvändighet är den dock bitvis något summarisk. Den som vill läsa en mer uttömmande schackhistoria får därför söka sig vidare, förslagsvis till Harold Murrays klassiker The History of Chess, Garri Kasparovs My Great Predecessors-serie om schackets världsmästare eller Graham Burgess, John Nunn och John Emms formidabla partisamling The Mammoth Book of the World’s Greatest Chess Games. Men börja med The Immortal Game.

Fotnot: Mina främsta schackmeriter är två lundamästerskap och en tredjeplats i korrespondenschack-SM 1997.