Mer medicin, säger Gerhard Larsson

Dagens Nyheter rapporterar om fler kommande förslag från Gerhard Larssons missbruksutredning. Larsson talar om behovet av att i högre grad använda de verksamma mediciner som finns att tillgå. Metadon, Subutex och Suboxone vid opiatberoende nämns, liksom antisugmedicin vid alkoholberoende (Campral, Revia). Även Antabus tar upp.

Jag gillar självfallet dessa förslag, men vill poängtera att medicinerna ofta behöver erbjudas tillsammans med psykosociala insatser av olika slag för att nå optimal effekt.

Larssons förslag ligger för övrigt väl i linje med de slutsatser och förslag som jag lanserade i Metadon på liv och död för nästan exakt fem år sedan. De konkreta förslag jag då lanserade var:

* Gör underhållsbehandling mer lättillgänglig

* Betrakta narkotikaberoende som en sjukdom

* Inför effektiva åtgärder för att lindra skadorna av narkotikamissbruket

* Bygg ut den socialtjänstbaserade missbruksvården och överför den till landstingen

* Utvärdera och kvalitetssäkra missbruksvården

* Ompröva det orealistiska målet om det narkotikafria samhället

Det går att konstatera att utvecklingen de senaste åren har gått i den riktning jag hoppades på, även om det gått långsamt. Skadelindring är fortfarande ett kraftigt underprioriterar område, och idén om det narkotikafria samhället är nog svår att släppa för partierna. Det ska bli intressant att se var Missbruksutredningen landar när det gäller huvudmannaskapsfrågan.

Nedan följer en gammal debattartikel jag publicerade i Expressen i för drygt åtta år sedan. Den utvecklar några av problemen med målet om det narkotikafria samhället. Den känns fortfarande ganska relevant, faktiskt.

Den farliga myten om det narkotikafria samhället
Expressen den 22 augusti 2002

År 1977 beslutade riksdagen för första gången att målet för narkotikapolitiken skulle vara ett narkotikafritt samhälle. Alltsedan dess har detta verklighetsfrämmande mål varit ledstjärnan för den svenska narkotikapolitiken.

Föreställningen om det narkotikafria samhället kan möjligen te sig som en vacker utopi. Dessvärre har de svenska statsmakterna betraktat utopin som en realistisk målsättning, trots att inget land som respekterar de mänskliga rättigheterna rimligen kan hoppas på att eliminera narkotikamissbruket. Detta kan man nämligen knappast lyckas med om man inte samtidigt och slutgiltigt eliminerar efterfrågan på narkotika, det vill säga missbrukarna själva.

I samband med regeringens narkotikaproposition härom året fastställdes målet om det narkotikafria samhället återigen, utan hänsyn till att den svenska narkotikasituationen förvärrats dramatiskt under de 25 år som förflutit sedan målet ursprungligen formulerades.

Problemet är inte enbart att det narkotikafria samhället är ett orealistiskt mål; värre är att det faktiskt ofta tenderat att förvärra situationen för de svenska narkotikamissbrukarna. Vid flera tillfällen har det effektivt bidragit till att försvåra för eller omintetgöra lovande initiativ på narkomanvårdsområdet, eftersom dessa initiativ ansetts strida mot den svenska narkotikapolitiken.

Ett sådant exempel är metadonbehandling för heroinnarkomaner. Metadonbehandlingen motarbetades under lång tid och utnyttjas än i dag på ett otillfredsställande sätt och i för liten omfattning. Detta sker trots att vi vet att väl kontrollerade metadonprogram är den mest effektiva behandling som finns mot svår heroinnarkomani och trots att vi vet att nästan inga narkotikafria behandlingar kunnat visa bättre resultat än självläkningsfrekvensen (ingen behandling alls).

Ett annat exempel är sprutbytesprogram för injektionsmissbrukare. Sprutbytesprogram är i dag endast tillåtna i Malmö och i Lund, trots att sådana program rekommenderas av WHO och trots att internationell forskning pekar på att de är effektiva mot spridning av såväl hiv som andra infektionssjukdomar.

De skånska sprutbytesprogrammen är mycket välskötta med utpräglade socialkurativa ambitioner. De fokuserar inte enbart på själva sprutbytet, utan fungerar även som en kontaktyta mellan missbrukarna och samhället. Genom programmens försorg sker hiv-testning och hepatitvaccinering. Missbrukarna kan vid behov få hjälp med att komma i kontakt med såväl andra delar av sjukvården som socialtjänsten.

Trots detta säger regeringens narkotikasamordnare Björn Fries att hans ”ryggmärgsreflex” är att rena sprutor står i motsättning till målet om det narkotikafria samhället. Fries säger sig välkomna fler nyanser i debatten – men bara så länge som de handlar om hur man uppnår målet om det narkotikafria samhället (DN 7/4 2002).

Föreställningen om det narkotikafria samhället har emellertid inte bara lagt hinder i vägen för ett nödvändigt nytänkande på narkotikaområdet. Den har dessutom bidragit till att vidmakthålla ett antal misslyckade inslag i den svenska narkotikapolitiken. Ett exempel på detta är tvångsvården för vuxna missbrukare (LVM). Trots att utvärderingsforskningen ständigt visat på dåliga vårdresultat har de tvångsvårdande institutionerna överlevt.

Ett ytterligare exempel är de kontrollpolitiska åtgärder som syftar till att stoppa narkotikan i missbrukarledet. I takt med att narkomanvården nedmonterats har de kontrollpolitiska inslagen i narkotikapolitiken blivit alltmer repressiva. Jakten på samhällets svagaste och mest utstötta människor har intensifierats, trots att åtgärder som höjda straff för narkotikabrott och kriminalisering av narkotikakonsumtionen aldrig har kunnat påvisas ha några positiva effekter på narkotikamissbruket. Narkomani är numera en sjukdom som inte bara anses moraliskt klandervärd, utan som dessutom är förbjuden i lag.

Drömmen om det narkotikafria samhället riskerar sammanfattningsvis att bli en veritabel mardröm för de människor som sitter fast i narkotikaträsket.

Tyvärr är det i dagsläget knappast realistiskt att tro att det narkotikapolitiska målet skulle kunna omformuleras, hur orealistiskt och kontraproduktivt det än må vara. Därtill är det politiska stödet fortfarande alldeles för stort. Vad bör vi då istället göra, medan vi väntar på att verkligheten ska förpassa myten om det narkotikafria samhället till historiens skräphög?

* Sluta att bedriva skrämselpropaganda mot narkotika. Basera de preventiva åtgärderna på fakta, inte på myter. Att jämställa hasch och marijuana med tung narkotika riskerar i förlängningen att motverka sitt syfte.

* Inled omgående en återuppbyggnad av den kommunala narkomanvården till 1980-talets nivå.

* Utnyttja i större utsträckning resultaten från utvärderingsforskningen för att prioritera mellan olika narkomanvårdande åtgärder. Upphör med åtgärder som inte kunnat visa positiva resultat.

* Acceptera olika behandlingsmål för olika missbrukare. Det är inte realistiskt att målet alltid ska vara drogfrihet

* Satsa mer på skadereducerande åtgärder. Sådana åtgärder, till exempel sprutbytesprogram, är förhållandevis billiga och räddar liv.

Ovanstående är förhållandevis konkreta åtgärder som skulle bidra till att minska narkotikamissbrukets skadliga konsekvenser för både missbrukarna och samhället. Det finns ingen anledning att avstå från sådana åtgärder med hänvisning till en enfaldig föreställning om ett ouppnåeligt idealsamhälle.