Astroturfing och SD

Det här är något jag och många andra som skriver om SD längre har vetat. Hur fenomenet kunnat undgå Ann-Charlotte Marteus begriper jag inte. Bra dock att det nu uppmärksammas. Tidningarna borde dra öronen åt sig på allvar och fundera över sina strategier för kommentarsfälten. De har ju blivit en kloak för rasistiska tillmälen.

Update: den danske statsvetaren Jacob Christensen uppmärksammade mig på att det finns ett utmärkt danskt uttryck för fenomenet: kunstgræsrødder. Det översätter vi rätt av till konstgräsrötter, tycker jag.

Bra om att debattera med Sverigedemokraterna

Idag vill jag bara tipsa om följande alldeles utmärkta ledare i Dagens Nyheter. Om hur partierna bör tänka när de debatterar med Sverigedemokraterna framöver.

Replik på Drugnews

Björn Fries och jag replikerar idag på den analys Drugnews redaktör Sven Liljesson publicerade härom dagen. Repliken finns här, men publiceras även nedan:

Sven Liljessons analys av vår artikel i Dagen Arena är märklig. Att Beatrice Ask inte kan skilja mellan legalisering och avkriminalisering av konsumtion har vi redan noterat, men Liljesson, en erfaren journalist på det narkotikapolitiska området, vet naturligtvis bättre.

Vi har svårt att begripa vad Kinas 1800-tal (!) och det svenska legalförskrivningsförsöket från 1960-talet har med det svenska konsumtionsförbudet att göra. Legalförskrivningen handlade inte om legalisering, utan var ett feltänkt och dåligt genomfört försök med narkotika på recept till narkomaner. Liljessons jämförelser verkar syfta till att vilseleda läsarna.

När det gäller den FN-rapport Liljesson nämner – Sweden’s Sucessful Drug Policy, publicerad 2006 – så visar den egentligen bara det vi nämner i vår artikel, nämligen att Sverige har en mycket låg andel ungdomar som testar narkotika. Gott så. Men ingen samvetsgrann forskare skulle få för sig att hävda att FN-rapporten lyckas påvisa att detta verkligen är ett resultat av den svenska narkotikapolitiken.

Att Sverige ur ett europeiskt perspektiv är ett ganska genomsnittligt land vad beträffar förekomsten av tungt missbruk och narkotikarelaterade dödsfall noteras bara parentetiskt i FN-rapporten (”the proportion of heavy drug users among all drug users is very high in Sweden”, sid. 49). Det ger ett konstigt intryck, givet de slutsatser som sen dras om den ”framgångsrika” politiken. Författarna till FN-rapporten väljer att lyfta fram de indikatorer som gynnar Sverige, men talar tyst om de mindre smickrande resultaten.

Vad Missbruksutredningen beträffar så har Liljesson rätt i att vi kunde ha nämnt den i vår artikel. Utredningen lyfter många viktiga frågeställningar. Det handlar dock knappast om några nyheter, utan om sådant som diskuterats bland forskare och praktiker i åratal. Men så är det inte heller på de arenorna diskussionen har saknats. Problemet – och det som är vår huvudpoäng i artikeln - är ju att den partipolitiska debatten är obefintlig.

Det är alldeles uppenbart att folkhälsominister Maria Larsson tillsatte Missbruksutredningen för att hon ville undvika att ta i narkotikafrågorna. Under den tid Björn Fries var narkotikapolitisk talesman för Socialdemokraterna vägrade Maria Larsson ställa upp på debatter om narkotikaproblemen – hon tackade nej till ett tiotal inbjudningar att möta Fries.

Det var knappast en slump att Missbruksutredningen fick tre år på sig – en ovanligt lång utredningstid numera – och att förslagen skulle presenteras först efter valet 2010. Larsson ville helt enkelt få bort frågorna från sitt bord.

Vi misstänker att Larsson nu kommer få svårt att hantera utredningens förslag, och att den därför kommer att gömma undan i en byrålåda någonstans på regeringskansliet. Vi hoppas naturligtvis att dessa farhågor kommer på skam. Men den politiska tystnaden kring de provballonger utredaren Gerhard Larsson har släppt längs med vägen talar ett ganska tydligt språk.

Avslutningsvis: varför är de som försvarar status quo inom den svenska narkotikapolitiken så rädda för en utvärdering av konsumtionsförbudet? Vad ont kan väl komma ur en vetenskaplig genomlysning?

Björn Johnson & Björn Fries

Analys av narkotikadebatt på Drugnews

Sven Lijlesson, redaktör på nyhetssiten Drugnews, har publicerat en "analys" av Björn Fries och min Dagens Arena-artikel om narkotikapolitiken. Analysen är mestadels ett referat, men på slutet skriver Liljesson:

Men Björn Fries och Björn Johnson nämner inte den stora missbruksvårdsutredning – tillsatt av den borgerliga regeringen – som redan pekat på flera systembrister och senare i höst ska vara klar.

Fries mötte under sin tid på Mobben (Mobilisering mot narkotika) ofta dåvarande folkhälsominister Morgan Johansson och borde väl veta om partibrodern har tillräckligt med kunskap, mod och engagemang i drogfrågor. De fick för övrigt 2006 mottaga den FN-rapport som i en internationell jämförelse hyllade svensk narkotikapolitik.

Ute i världen pågår samtidigt en dragkamp om vilken väg som är mest framkomlig att möta drogproblem och de profiterande knarkkartellerna. Global restriktiv kontrollpolitik eller ”ny narkotikastrategi” med legalisering och mer harm reduction (exempelvis heroinförskrivning)?

Folkomröstning om att legalisera marijuana i Kalifornien stundar och söderut dör tiotusentals i drogrelaterade strider i Mexiko, om knarkhandel och smuggelrutter, som hotar hela nationen. Kan en legalisering slå undan benen för organiserad brottslighet och korruption och minskar drogproblemen om man skiljer på brukare och missbrukare?

Huruvida narkotika och ”bruk” ska avkriminaliseras är för övrigt ingen ny, modern fråga. Det debatterades (och prövades) i Kina redan på 1800-talet och i Sverige på 1960-talet. Ett svenskt försök med legalförskrivning gick då överstyr med ökat missbruk och några dödsfall som följd. Istället gjordes en helomvändning som kom att lägga grund för dagens balanserade restriktiva narkotikapolitik, som har ett stort stöd i landet.

I citatet tar Sven Liljesson upp flera intressanta spår som bör bemötas:

* Missbruksutredningen borde vi kanske ha nämnts. Skälet till att vi inte gjorde så var utrymmesbrist. Men vi har aldrig hävdat att det saknas förslag på området eller att det inte förs en intressant debatt bland forskare, utredare och praktiker. Problemet är att de politiska partier verkar fullkompligt ointresserade av att delta i den debatten.

* Morgan Johansson var folkhälsominister i den förra S-regeringen, men det är inte de frågorna han nu ska ansvara för (det ska Lena Hallengren göra). Johansson ska istället ersätta Bodström i justitieutskottet. Min (Björn Johnson) personliga uppfattning är att tvångs-Morgan Johansson inte direkt har rosat marknaden när det gäller narkotikapolitiska utspel och att vi knappast kan förvänta oss någon nytänkande från det hållet.

* FN-rapporten Liljesson nämner, Sweden's Succesful Drug Policy, är en hårdvinklad partsinlaga som aldrig skulle tåla en vetenskaplig granskning. Rapporten hävdar kausalitet utan tillstymmelse till sambandsanalyser, och väljer konsekvent att underbetona de områden - bland annat förekomsten av tungt missbruk och narkotikadödlighet - där Sverige presterar mindre bra.

* Legalisering har vi överhuvudtaget inte fört på tal. Jag tror inte det är någon framkomlig väg.

Björn Fries och jag har skrivit en replik som kommer på Drugnews inom kort.

Statsvetarprofessor: Sverigedemokraterna är nationalsocialister

Härom dagen publicerade Mats Lindberg, professor i statskunskap i Örebro, en mycket intressant artikel i Nerikes Allehanda. Lindberg analysar Sverigedemokraternas idéutveckling och partiprogram, och konkluderar att SD:s grundläggande ideologi varit förvånansvärt konstant sedan 1980-talet, då partiet uppstod ur den öppet rasistiska rörelsen Bevara Sverige Svenskt.

Det är en enormt intressant artikel som förtjänar att läsas i sin helhet. Den finns här.

Se även Ulf Bjerelds blogg, där det finns ett referat och diskussion om Lindbergs analys.

Sverige behöver en seriös narkotikadebatt

Björn Fries och jag har en ny artikel i Dagens Arena idag. Den finns här men följer också nedan:

I mer än 30 år har svensk narkotikadebatt varit en tävling om vem som kan visa upp den hårdaste och mest oförsonliga inställningen till narkotika. Välunderbyggda argument har fått stryka på foten för ogrundat tyckande och moraliserande. Vetenskapliga forskningsresultat bemöts med utpräglad skepsis – särskilt när de ifrågasätter de allmänt vedertagna föreställningarna på området (vilket de ofta gör).

Många politiker är helt enkelt för okunniga för att kunna föra en intellektuellt hederlig debatt. När argumenten tryter hemfaller man åt glåpord och personangrepp.

Sommarens debatt om konsumtionsförbudet var signifikativ. Förbudet innebär att all hantering av illegal narkotika är förbjuden – även att ha den i kroppen. Lagen ger polisen rätt att använda tvångsåtgärder, som urinprovtagning, vid misstanke om narkotikabruk. Detta är integritetskränkande, men har rättfärdigats av att det ska göra det lättare att upptäcka nya missbrukare och erbjuda dem vård.

Problemet är att vi inte vet om förbudet fungerar som det är tänkt, eftersom det aldrig har utvärderats. Men det finns gott om indikationer på att det utnyttjas på sätt som inte var lagstiftarnas avsikt. Polisforskaren Stefan Holgersson har till exempel visat att förbudet används för att frisera polisens statistik – man griper och drogtestar kända missbrukare, ibland flera gånger i veckan, för att därigenom kunna redovisa fler uppklarade brott.

Vi föreslog därför att lagstiftningen skulle utvärderas. I stället för ett sakligt bemötande valde justitieminister Beatrice Ask (M) och folkhälsominister Maria Larsson (KD) att beskylla oss för ”flumattityder”. De antydde att vi var narkotikaliberala, eftersom vi inte delar deras uppfattning om hur en ”restriktiv” narkotikapolitik bör se ut (se även denna artikel, som inledde debatten). En närmast panikslagen Thomas Bodström (S) gav sig också in i debatten och bedyrade att Socialdemokraterna är bäst i världen på att tycka illa om narkotika.

Det är fascinerande att många svenska politiker fortfarande inbillar sig att vi har världens mest framgångsrika narkotikapolitik. Det stämmer att vi har en internationellt sett låg andel ungdomar som testar cannabis, men det är långtifrån klarlagt om detta verkligen beror på narkotikapolitiken. Vi tror att välfärdspolitiken och kulturskillnader i synen på narkotika spelar en minst lika viktig roll.

Ser vi till andra indikatorer, som är säkrare mått på narkotikapolitikens effekter, blir bilden dystrare. När det gäller förekomsten av tungt narkotikamissbruk ligger Sverige kring EU-snittet. Dödligheten bland svenska heroinmissbrukare är avsevärt högre än bland motsvarande grupp i Nederländerna och Schweiz – länder som ofta brukar avfärdas som ”narkotikaliberala”.

Det är inte utrett vad den höga svenska dödligheten beror på, men det är troligt att den hänger samman med att narkotikamissbruk främst ses som ett rättsligt problem, som ska bekämpas genom polisingripanden och hårdare straff.

Det finns en uppsjö av narkotikapolitiska problem som diskuterats av forskare och praktiker i åratal, men som knappt ens har berörts av politiker. Några exempel:

– Sverige har Europas mest långtgående tvångsvårdslagstiftning. Alkohol- och narkotikamissbrukare kan låsas in i upp till sex månader. De underkastas då en vård som mest påminner om förvaring och vars effekter är högst oklara.

– Insatser för att minska skadorna av pågående missbruk (”harm reduction”) är en integrerad del i narkotikapolitiken i de flesta EU-länder. I Sverige brukar de avfärdas som oförenliga med målet om ett narkotikafritt samhälle. En så välbeprövad smittskyddsåtgärd som sprutbytesprogram finns alltjämt bara i Skåne.

– Brukarinflytandet inom vårdsystemet är mycket litet. Bestraffningar betraktas som ett godtagbart inslag. Återfall i missbruk kan till exempel leda till att klienter stängs av från behandling, sysselsättning och boende.

– Det råder brist på resurser till långsiktig forskning och metodutveckling på narkotikaområdet. Nationell samordning och organiserad kunskapsspridning är satt på undantag.

För att konkludera: Sverige behöver en mer kunskapsbaserad och seriös narkotikadebatt. En sådan kommer dock knappast att komma till stånd utan kunniga och engagerade politiker. När det gäller de borgerliga partierna hyser vi inga större förhoppningar om bättring. Men de rödgröna borde verkligen kunna prestera bättre. Hittills är det bara Vänsterpartiet som börjat utveckla moderna narkotikapolitiska förslag.

Framför allt måste Socialdemokraterna göra sig av med de ideologiska skygglapparna och ta sig an narkotikafrågan på ett mer öppet och kunskapsbaserat sätt. Har partiets nya talespersoner i riksdagen – Lena Hallengren i socialutskottet och Morgan Johansson i justitieutskottet – det mod och engagemang som krävs för att leda en sådan utveckling?

Björn Fries, tidigare narkotikasamordnare, socialdemokratisk debattör
Björn Johnson, statsvetare och docent i socialt arbete, Malmö högskola

Tilläggas kan att det slutbetänkande som Gerard Larssons missbruksutredning lägger fram i höst blir ett ordentligt test på regeringens och oppositionens seriositet i narkotikafrågorna. Det jag hittills har sett av utredningen har bådat gott. Kommer förslagen att tas emot och diskuteras på ett ärligt och fördomsfritt sätt, eller kommer regeringen att gömma undan utredningen i någon mörk skrubb på regeringskansliet?

Dags att sluta läsa Expressen?

Är det någon som sett en moralisk kompass? Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har nämligen tappat bort sin. Idag publicerar han namn och bild på en 21-åring som igår direktsände sitt självmord på internet. Verkligt jävla smaklöst, Mattsson.

Min duktiga fru

Jag vill skryta lite om min duktiga fru. Hon har nyligen bytt jobb, från Skatteverket, där hon var jurist, till Ekobrottsmyndigheten. Igår meddelade förvaltningsrätten beslut i ett av hennes sista ärenden på det gamla jobbet. Rätten gick på Skatteverkets linje och underkände ett avdrag på 1,6 miljarder kronor. Miljarder alltså - inte miljoner. Det blir 450 miljoner kr extra i bolagsskatt.

Ny krönika: Inte bara nattsvart

Min nya krönika i Efter Arbetet publiceras även här på bloggen:

Moralpaniken i medierna och på nätet har slagit nya rekord sedan Sverigedemokraterna (SD) till sist tog sig in i riksdagen. Det senaste året har Jimmie Åkesson och hans kamrater burits fram på en våg av medieuppmärksamhet. Störst har intresset varit i samma tabloider som nu underblåser och profiterar på den självrättfärdiga moralism som sedan valdagen riktats mot partiet och dess väljare.

Det är självklart positivt att många svenskar öppet tar avstånd från främlingsfientlighet och rasism. Men dessa fenomen är inte nya i Sverige. Det närmast rituella fördömandet av SD innehåller därför ett mått av hyckleri och senfärdighet. Frilansskribenten Elin Grelsson liknade nyligen avståndstagandet vid en ”politisk accessoar” som den plånboksröstande medelklassen använder för att dämpa sitt dåliga samvete:

Det är oerhört enkelt att ta avstånd från Sverigedemokraterna i en text eller några Facebookklick – för att sedan stänga ner datorn och återgå till att planera renoveringen av bostadsrätten i sitt innerstadsområde eller äta en spännande maträtt tillsammans med etniskt svenska medelklassvänner. (Expressen 4/10)

Ett liknande resonemang, fast mer nyansrikt och utvecklat, för Malmöstatsvetaren Anders Hellström i Vi är de goda (Tankekraft 2010) . Den bärande tesen i hans vältajmade bok är att SD uttrycker och radikaliserar en blågul nationalism som finns även hos de etablerade partierna. Genom att spegla oss i SD:s överdrivna och osunda nationalism kan vi andra känna oss goda, hyggliga och demokratiska.

Jag tycker verkligen inte om SD. Men partiets inträde i politikens finrum är förmodligen inte något entydigt negativt. Till att börja med kan vi notera att valdeltagandet ökade för andra riksdagsvalet i rad, till anständiga 85 procent. Precis som när Miljöpartiet tog plats in i riksdagen 1988 artikulerar SD en konfliktdimension – synen på invandring och integration – som inte är helt lätt att pricka in på höger/vänsterskalan. SD vann röster från alla partier, men mest från soffan. Partiet har lyckats mobilisera väljare som tidigare känt sig alienerade från det politiska systemet.

Mycket tyder dessutom på att svenskarnas förtroende för politikerna ökat. Enligt SVT:s vallokalsundersökning innebar valet 2010 den hittills största ökningen av förtroendet sedan mätningarna startade 1991. 1998 uppgav 41 procent av väljarna att de hade ”ganska stort” eller ”mycket stort” förtroende för politikerna. I år var siffran 70 procent. Även bland SD:s väljare ökade förtroendet kraftigt.

Slutligen innebär SD:s inträde i riksdagen troligen att riksdagens sammansättning avspeglar medborgarnas åsikter bättre. Detta kan man tycka vad man vill om, men åsiktsrepresentativitet brukar betraktas som ett viktigt värde i demokratin.

Allt är alltså inte nattsvart bara för att SD kom in i riksdagen. De demokratiska partierna har nu en historisk uppgift framför sig: de måste försöka vinna tillbaka SD:s väljare. Jag är övertygad om att det kan ske. Men inte genom en stigmatiserande identitetspolitik som oundvikligen leder till att utsatta grupper ställs mot varandra. Inte heller genom att partierna försöker muta medelklassen med mer eller mindre befängda förslag (”butlers” etc.). Och absolut inte genom att man tävlar i att ta avstånd från SD.

Det som krävs är istället en modern och inkluderande välfärdspolitik – en politik som förmår skapa ökad ekonomisk och social trygghet för alla, även för de bortglömda proteströstare som utgör SD:s viktigaste väljargrupp.

Björn Johnson, statsvetare och forskare vid Malmö högskola.

Om Expressen och rödgrönas valförlust

Jag vet att jag utlovat en fortsatt analys av Expressens valbevakning, men det känns som att ämnet har tröskats rätt bra redan. Radioprogrammet Medierna hade till exempel en bra genomlysning härom veckan.

Jag har talat med flera nyhetsjournaliser som anser att det är helt uppenbart att Expressen även på nyhetsplats tog ställning i valet. Sydsvenskans inrikeschef Pia Rehnquist sa till exempel detta under ett föredrag vid den valvaka som Statsvetenskapliga institutionen i Lund anordnade. Rehnquist ansåg också att Aftonbladet hade tagit ställning för de rödgröna, men den åsikten får inget stöd i Kent Asps mediestudie av valrörelsen.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skrev följande kommentar på min blogg härom veckan, apropå min kritik mot Barbro Fällman och Niklas Svensson:

Jag kan förstås inte betygsätta en extern kommentator – en lektor i retorik – som analyserat partiledare. Det vore inte trovärdigt om jag som chefredaktör, på grundval av att Barbro Fällman enligt dig är "partisk", skulle säga bu eller bä om vad en expert fällt för yttranden om vissa tv-framträdanden.

Du har gjort sammanställt en del citat, men det finns säkert fler och det går säkert – det brukar nämligen vara så – att bevisa något annat med helt andra citat.

Det här är ju ingen exakt vetenskap utan analyser som en retorikexpert gör utifrån sina uppfattningar, och eftersom Barbro Fällman är så erfaren – inte minst från SVT – ser jag ingen orsak att ifrågasätta henne.

Men det står naturligtvis alla tittare och läsare fritt att göra sina egna analyser. Exempelvis kan man ju jämföra vad tidningarna skrev med opinionsmätningarna efter tv-programmen, vi publicerade ju också Demoskop-mätningar. Då kan man åtminstone se om experternas åsikter överensstämde med publikens.

Dock, och det måste man erinra sig, inte heller sådana jämförelser säger egentligen något mer än det man redan vet: nämligen att expertena bara representerar sig själva och de får stå för sina egna analyser, som ju utgår ifrån deras kunskaper och erfarenhet. Det går ju inte riktigt till så att Expressen, SVT och alla andra redaktioner som låter experter medverka påverkar deras budskap – inga experter skulle heller låta sig styras av redaktionerna.

Mitt svar på detta är att den som tvivlar på att jag gjort en rättvisande sammanställning av Barbro Fällmans "expertkommentarer" bör göra som jag gjorde: gå till källorna och läsa kommentarerna i ett svep. Det ger ett nästan skrattretande intryck, om man uppskattar den typen av humor.

Nu är det förvisso så att Fällman inte skriver själv - hennes kommenterar refereras av Expressens journalister. Fällman skulle alltså kunna hävda att urvalet kommentarer som publicerats varit skevt, men det är vore i så fall ett än större problem för Expressen.

Jag såg alla de debatter Fällman kommenterar, och även om jag naturligtvis inte utger mig för att vara någon helt objektiv bedömare - sådana finns inte - tycker jag nog att det finns gott fog för mer nyanserade kommentarer än vad Fällman gjort. Hon uttalar sig konsekvent om vad som är "trovärdigt" eller inte, men nästan aldrig utifrån någon genuint retorisk analys (hur resonerar och argumenterar partiledarna, framför de belägg etc).

Själv är jag skeptisk till användandet av retorikexperter över lag, men förstår såklart varför pressen är så förtjusta i metoden: billigt, lättsamt och slagkraftigt, utan att man behöver ägna en massa seriösa journalistiska resurser åt att komma upp om det politikerna säger verkligen stämmer. Själv är jag expert på sjukförsäkringsfrågan, och har med lätthet kunnat identifiera mängder med grova felaktigheter i partiledarnas utsägelser - främst från alliansens sida, naturligt nog, men även från rödgrönt håll.

Vad gäller Mattssons jämförelse med Demoskops snabbundersökningar om vem som vann debatten så brukar sådana undersökningar i hög grad avspegla partiernas popularitet i opinionen. Lars Ohly får lägst betyg och Fredrik Reinfeldt högst. Men det är intressant att notera - som jämförelse med Barbro Fällmans "bedömningar" - att underöskningarna gör helt andra värderingar än Fällman av Maria Wetterstrand vs. Maud Olofsson.

Vad gäller Niklas Svensson så begriper jag nog att han är på många sätt en skicklig kvällstidningsjournalist. Hans moral kan man dock med fog ifrågasätta - inte minst med tanke på hans dataintrångshistoria från förra valrörelsen.

Jag anser att Expressens trovärdighet naggas ordentligt i kantan när det framkommer att Svensson har ett vänskapsförhållande med Fredrik Federley, en politiker vars personvalskampanj gynnas kraftigt av Svenssons artiklar utifrån Federleys bok.

Nog om detta ämne nu. Det var inte mediernas fel att de rödgröna förlorade valet. Den negativa mediebevakningen hjälpte nog till, liksom den gjorde för Bo Lundgren och hans gamla moderater 2002. Men valförlusten hade andra huvudorsaker. Vilka de är lär sossarna aldrig kunna enas om, men att de finns på följande lista kan vi nog utgå ifrån:

* Alliansen själv. Allianssamarbetet har i sig varit en stor framgång. Alliansens politik har inneburit att de flesta som jobbar fått mer kvar i plånboken. Alliansens skickliga spinn har dessutom varit bra på att flytta fokus från de grupper som varit förlorarna på denna utveckling.

* Samarbetet med Vänsterpartiet, som flyttat bilden av S åt vänster i det politiska landskapet.

* Samarbetet med Miljöpartiet, som retat upp många potentiella väljare i de glesbygdsområden där S traditionellt är stora men bilen viktig och vargarna fler än i storstäderna.

* Att S har tappat bort den generella välfärdspolitiken och istället fokuserat på vad Bo Rothstein brukar kalla "identitetspolitik".

* Att S har försummat folkrörelsearbetet och haft en dåligt fungerande lokal organisation (det Björn Fries kallade "småpåveri" i Expressen härom dagen).

* Att rödgröna gjorde en dålig valrörelse där man länge satsade på helt fel frågor, och valde bort de frågor som varit alliansen svaga punkter (sjukförsäkringen och a-kassan).

* Att rödgröna försökt muta marginalväljare genom diverse bisarra förslag ("butlers" i tunnelbanan, clowner på långvården, skattesänkningar till pensionärer).

* Att rödgröna beslutade att avskaffa RUT-avdraget på ett klantigt sätt, istället för att exempekvis fasa ut det under en längre period så att negativa jobbeffekter kunnat undvikas (det hade åtminstone varit lättare att försvara en sådan modell).

Update: Fick påpekande om en punkt jag missat (som naturligtvis också hör till saken):

* S har en partiledare som är ett verkligt "sänke", som valforskarna säger.