I rapporteringen kring SIFO-siffrorna har de flesta kommentatorer tagit fasta på att de rödgröna partierna får egen majoritet: 50,1 procent, att jämföra med allianspartiernas 43,0 procent (Sverigedemokraternas får 5,2 procent och övriga partier 1,7 procent).
Problemet är att det inte existerar något rödgrönt regeringsalternativ i dagsläget. Intresset för att samarbeta rödgrönt verkar just nu minst sagt slumrande, och det på goda grunder. Jonas Sjöstedt är förvisso knappast någon Lars Ohly, som det var lätt att häfta kommunistetiketten på, men det finns ändå gott om mittenväjare som hellre skulle rösta borgerligt än på en socialdemokrati som planerar att regera med Vänsterpartiet.
Men partier lär av sina misstag. Stefan Löfven kommer knappast att lockas i samma fälla som Mona Sahlin, då socialdemokraternas vänsterflygel tvingade henne att avlägsna sig från mitten.
Stefan Löfven har all anledning att vara nöjd.
Det mest intressanta med SIFO-mätningen tycks de flesta förståsigpåare ha missat. Det är nämligen inte att det (icke-existerande) rödgröna blocket når egen majoritet. Nej, det som får mig att fundera ordentligt är att Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans får 44 procent – en procentenhet mer än allianspartierna. Till detta bör vi dessutom lägga att Kristdemokraterna, med 3,5 procent i mätningen, löper stor risk att åka ur riksdagen.
Teoretiskt sett kan vi därmed hamna i en situation då S kan regera i minoritet, antingen tillsammans med Miljöpartiet eller genom ett budgetsamarbete med samma parti. För kom ihåg att budgetbesluten i riksdagen inte kräver någon majoritet – det krävs bara att det inte finns något samlat budgetalternativ som kan trumfa över regeringens budget.
Om KD åker ur så skulle M, FP och C till att börja med behöva enas om en gemensam budget. Dessutom måste även SD rösta för denna budget och inte för sitt eget alternativ. I den senaste SIFO:n samlar denna kombination – M, FP, C och SD – sammanlagt 44,7 procent, alltså bara 0,7 procentenheter mer än S+MP. En procentenhet till, så skulle S+MP-kombinationen fungera. I övrigt skulle man kunna regera med hoppande majoriteter – det vill säga att de partier som bildar majoritet växlar från fråga till fråga – något tidigare S-regeringar haft framgång med.
Vi bör självfallet inte dra för stora växlar på opinionsmätningar som görs med mer än två år kvar till valet. Socialdemokraternas frammarsch beror på ett slags omvänd Juholteffekt och på att medierna börjat hårdgranska regeringen, men också på höga förväntningar. Folk räknar helt enkelt med att Stefan Löfven ska leverera nya och slagkraftiga förslag. Om leveransen uteblir kommer det bli en rekyl, det kan vi vara rätt säkra på.
Det kan också hända mycket annat innan september 2014: nya politiska skandaler kan tillstöta, en fördjupad internationell ekonomisk kris kan gynna regeringen, konjunkturförändringar kan leda till ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet. Men bara det faktum att det nu verkar finnas en realistisk möjlighet att klara sig utan Vänsterpartiet måste framstå som en våt dröm för en traditionellt sinnad socialdemokrat som Stefan Löfven.
Stefan Löfvens svar på frågan om vilka han ska regera med har hittills varit att den frågan bör ställas då valresultatet är klart – underförstått att han kan tänka sig andra alternativ än ett rödgrönt regeringssamarbete. Ju mer trovärdiga sådana alternativ framstår, desto mer kommer Socialdemokraterna stärkas i sin jakt på de gäckande mittenväljarna.
* Den senaste Novus-mätningen visar ett likartat resultat.
Inlägg
6 kommentarer:
Visst är detta gefundenes fressen för S, men Mona Sahlin var i samma guldläge (med över 40%) en bit in i Reinfeldts första regeringssejour. Detta innan hon hade publicerat någon egen plan på regeringsunderlag. Sedan gick det raskt utför. Det behöver kanske inte gå så illa för S till nästa val, men det är betydligt lättare att casha in på regeringens tillkortakommanden i mellanvalsmätningar än att formulera en egen politik och ett eget regeringsalternativ. Bara att jämka S och MP är svårt, för MP har vunnit i självförtroende av långvariga framgångar inom opinionen, och de kommer givetvis inte att acceptera att vara stödparti åt en S-regering. MP sa redan 2002 att de skulle ha ministerposter, men tvingades backa, och i valen 2006 och 2010 hade de samma krav. I många frågor har S och MP helt olika åsikter; S är betydligt mer inriktade på effektiv energiförsörjning och tillväxt. Stefan Löven har lyckats höja sitt parti tio procentenheter utan att egentligen komma med ett enda besked om S:s politik och hur en S-ledd regering ska se ut. Någon gång tar den smekmånaden slut.
Inte för att jag vill kasta grus i dina konventionella sanningar, men jag blir häpen över det selektiva seendet som också förnuftiga människor tillämpar när de ska förklara politiska skeende så att de passa med de egna politiska preferenserna.
Om man går tillbaks och tittar på opinionssiffrorna för socialdemokratin så kan man se att de var höga FRAM till dess att hon försökte utesluta vänsterpartiet från det rödgröna samarbetet med buller och brak. Där inleddes nedgången. Det är odiskutabelt. Hur man får det till att väljarna skrämdes av någon slags vänstersväng förstår jag inte riktigt. Man kan lika gärna tolka det som att Mona Sahlin, som många identifierar med socialdemokraternas nedskärningspolitik på 90-talet gavs en smekmånad i början av sitt politiska ledarskap, men att hon genom att markera mot vänstern och LO bekräftade den tidigare negativa bilden.
Vari vänstersvängen som du skriver om skulle bestå i har jag väldigt svårt att se. Skillnaderna mellan de rödgröna och alliansen var minimal, speciellt i ekonomiska frågor. Mycket möjligt att Lars Ohly inte var något dragplåster, speciellt inte för mittenväljare. Men det stora sänket för de rödgröna var utan tvekan Sahlin själv. Det går att läsa i varje förtroendemätning som genomfördes från Sahlins tillträde till hennes avgång. Det krävs rätt avsevärda retconninginsatser för att komma runt det.
Smuften, du har en poäng där, men jag är övertygad om att läget är annorlunda nu än när Sahlin nådde sin topp i opinionen. Men den som lever får se!
Staffan - Sahlin det stora sänket? Nej, knappast. Så stor betydelse har sällan partiledare i svensk politik. Socialdemokraternas stora nedgång under den förra mandatperioden inträffar i samband med att samarbetet med vänsterpartiet lanseras i oktober-december 2008. Jag tror naturligtvis inte att det är enda förklaringen till nedgången, men en viktig pusselbit är det utan tvekan. http://www.henrikoscarsson.com/2009/06/socialdemokraterna-poll-of-polls.html
Du missar poängen: S kurva vände neråt när Sahlin försökte frysa ut vänsterpartiet ur samarbete.
"Opinionsövertaget för Mona Sahlins regeringsalternativ tillsammans med miljöpartiet mot den borgerliga alliansen har mer än halverats på bara tre veckor. I slutet av september var övertaget 14 procentenheter, nu är det nere på 6,8."
http://www.dn.se/nyheter/politik/s-backade-nar-sahlin-fros-ut-vanstern
Det borde vara rätt svårt att förklara utifrån din analys. Snarare borde hon ha belönats med ett överflöde av mittenväljare som tack. Dessutom, det hade ju inte rått något tvivel om med vilka sossarna samarbetade, sedan valet 1998 ungefär. Redan i valrörelsen 2006 pratade de rödgröna partierna om att de skulle försöka med någon form av organiserat regeringssamarbete om de fick majoritet.
Mitt intryck från den där perioden var att de virriga turerna runt det rödgröna samarbetet skadade Sahlin, men inte på grund av någon vänstersväng, utan på grund av att den gav en bild av henne som svag och dessutom påminde många som suttit på gärsgården om hennes tid som krängare av nedskärningspolitik. Och som bekant så tenderar dåliga politiska nyheter att bita sig fast och bilda nedåtgående spiraler, precis som goda nyheter kan bilda självförstärkande trender.
Att partiledarens popularitet inte spelar någon större roll tror jag också är en sanning med modifikation. Valet 2010 utmålades i alla media som en förtroendeomröstning mellan Reinfieldt och Borg vs Sahlin och Östros. Inte minst hjälptes den diskursen av finanskrisen som gjorde väljarna mer benägna att rösta på det som verkade tryggt och välbekant, snarare än att ge sig ut på okända vatten. Och med tanke på alla Juholt-effekter, Löfven-effekter, Wetterstrand-effekter och Westerberg-effekter, för att inte tala om Schyman-effekter, så är det väl rätt svårt att komma ifrån att personer har betydelse för politiken. Också personen Sahlin.
Nog för att jag tror att det rödgröna samarbetet blev en hämsko för alla inblandade parter på det sätt som det utformades. Men analysen att det var vänsterpartiets fel känns både slapp och fantastiskt opportun för en sossehöger som gärna vill försöka gå till val på samma trötta blairism igen 2014.
Allvarligt? Det där är dumheter.
Viker mig inför den briljanta argumentationen. Tack för mig.
Skicka en kommentar