Skadereducering på narkotikaområdet, del 2

Konflikterna
Det vore felaktigt att beskriva skadereducering som en ren framgångssaga inom den internationella narkotikapolitiska debatten. Konflikterna kring rörelsen och de åtgärder den förespråkar har varit många. Motståndare till skadereducering hävdar ofta att åtgärderna ”sänder dubbla signaler till narkomanerna” och därigenom uppmuntrar till missbruk. I länder som USA, Japan, Ryssland och Indien har avståndstagandet mot skadereducering som princip varit stort, även om en del skadereducerande åtgärder har accepterats. Inför översynen av FN:s globala narkotikastrategi i Wien i mars 2009 hade exempelvis den amerikanska förhandlingsdelegationen fått instruktioner om att stödja sprutbytesprogram, men inte acceptera hänvisningar till begreppet ”harm reduction” i gemensamma dokument, eftersom det betraktas som alltför kontroversiellt. Även i länder där modellen varit framgångsrik i opinionen, som Storbritannien, Kanada och Tyskland, är polariseringen fortfarande stor. Hård kritik framförs ofta, inte minst från polisen och rättsväsendets övriga aktörer.

Det faktum att skadereducering inte kräver att narkotikabrukaren själv ska vara intresserad av att sluta använda droger har fått många kritiker att beskylla rörelsen för drogliberalism och legaliseringssträvanden. Legalisering eller avkriminalisering är dock varken ideologiskt eller praktiskt någon förutsättning för skadereducering. Olika legaliseringsstrategier diskuteras i och för sig inom rörelsen, men åsikterna går starkt isär. Grovt sett kan man säga att det utkristalliserat sig två olika argumentationslinjer, en som tar sin utgångspunkt i ett folkhälsoperspektiv och en som istället utgår från ett rättighetstänkande.

Ur folkhälsoperspektivet betraktas narkotikaanvändning som ett problem både för individen och för befolkningen i stort; argumenten för skadereducering har förts fram på båda nivåerna. Utvecklingen av exempelvis sprutbytesprogram – som lanserades som en åtgärd för att hindra spridningen av hiv – gjordes med både den enskildes och samhällets bästa för ögonen.

På befolkningsnivå utgår folkhälsoperspektivet från folkhälsovetenskapliga och epidemiologiska synsätt, medan det på individuell nivå går hand i hand med en syn på narkotikaberoende som en kronisk sjukdom. Denna medikalisering märks tydligt på de åtgärder som brukar motiveras utifrån folkhälsoperspektivet – förutom sprutbytesprogram kan till exempel underhållsbehandling, hälsorådgivning och säkra injektionsrum nämnas. Åtgärder av den här typen ses ur folkhälsoperspektivet som en samling konkreta praktiker utan tydliga ideologiska förtecken. Skadereducering kan därför mycket väl förenas med en restriktiv narkotikapolitik – åtminstone så länge som föreställningen om ett narkotikafritt samhälle inte ges en alltför bokstavlig tolkning.

Annorlunda förhåller det sig med rättighetsperspektivet, som lyfter fram skadereducering som en mer generell narkotikapolitisk strategi och som en ersättning för, snarare än som ett komplement till, förbudsmodellen. Förbudsmodellens negativa effekter, ”kontrollskadorna”, har stått i fokus för rättighetsperspektivet; en alltför repressiv narkotikapolitik vållar onödigt lidande och ”tvingar” dessutom ofta narkomaner att kriminalisera sig för att bekosta sin droganvändning, menar man.

Ideologiskt utgår rättighetsperspektivet från en syn på narkotikabrukare som fullvärdiga samhällsmedborgare med kroppslig autonomi. Att använda de droger man vill ses som en rättighet – vilket dock inte är samma sak som att det uppmuntras. ”Jag erkänner din rätt att använda droger, men avråder dig från det eftersom det kan vara skadligt för dig” är ett normalt resonemang utifrån rättighetsperspektivet.

Åtgärder som förespråkas utifrån rättighetsperspektivet omfattar bland annat lindrigare straff eller åtalseftergifter för narkotikabrott och avkriminalisering av bruk och innehav. Ibland förordas även fullständig legalisering, framför allt när det gäller cannabis. Folkhälsoinriktade åtgärder som underhållsbehandlings- och sprutbytesprogram kan också motiveras ur rättighetsperspektivet, men då betonas i allmänhet det nödvändiga i att brukarnas perspektiv och åsikter får styra insatsernas utformning.

Att skadereduceringsstrategin kunnat vinna mark i traditionellt förbudsorienterade länder som Finland och Norge kan troligen förklaras av att folkhälsoperspektivet där har dominerat i debatten. Skadereducering har därmed inte framstått primärt som en principiell hållning, utan mer som en praktisk motivering för olika konkreta åtgärder. I den svenska debatten, däremot, blev modellen tidigt starkt förknippad med drogliberalism. Detta ledde till ett officiellt fördömande som länge var närmast unisont, trots att Sverige varit tidigt ute med både metadonprogram (1966) och sprutbytesprogram (1987–88).

Den allmänt vedertagna uppfattningen i Sverige har varit att det ska vara ”svårt att knarka”, och allt som ansetts strida mot den devisen har omöjliggjorts eller försvårats. Ett extremt exempel på detta är att utbyggnaden av metadonprogram motarbetades, bland annat med argumentet att en hög tillgänglighet till sådan vård skulle kunna uppmuntra människor att pröva heroin.

Sådana åtgärder som varit förhållandevis okontroversiella i den internationella debatten – som åtgärder för att sprida information om hur missbrukare kan skydda sig mot överdoser – har i Sverige jämställts med heroinförskrivning och injektionsrum, och därigenom brännmärkts som drogliberala. Min forskarkollega professor Bengt Svensson har beskrivit hur han under flera år förgäves sökte pengar från olika myndigheter för att ta fram en informationsfilm om hur man bör agera i händelse av att en kamrat får en överdos (lägga personen i framstupa sidoläge och ringa 112). Det var inte förrän Mobilisering mot narkotika hade startats 2002, under ledning av den odogmatiske och energiske narkotikasamordnaren Björn Fries, som Svensson fick ett positivt svar och informationsfilmen kunde bli verklighet.

Till följd av bland annat Mobilisering mot narkotikas verksamhet och en internationell trend mot evidensbasering av sociala och medicinska insatser har skadereduceringstänkandet vunnit terräng även i Sverige under 2000-talet. Detta har främst yttrat sig i form av en relativt kraftig utbyggnad av underhållsbehandling med metadon och buprenorfin samt genom en lag som gjort det möjligt att starta nya sprutbytesprogram. Konflikterna är dock långtifrån avslutade; att åtgärder som säkra injektionsrum och heroinförskrivning skulle kunna inrättas i Sverige ter sig fortfarande mycket orealistiskt.

Tredje delen av denna artikel kommer inom kort.