tisdagen den 27:e mars 2012

Skadereducering på narkotikaområdet, del 1

Detta är första delen av fyra av en artikel om skadereducering på narkotikaområdet, harm reduction på engelska. Artikeln har tidigare publicerats i antologin Straffa syndare eller hjälpa människor?, red. Waldemar Ingdahl och Louise Persson (Stockholm: Eudoxa 2009).

Skadereduceringsmodellen
Den svenska narkotikapolitiken utgår från en förbudsmodell som bygger på nolltolerans. Detta innebär att all icke-medicinsk användning av narkotika ses som missbruk och att all hantering av narkotika för sådana ändamål – framställning, smugglig, överlåtelse och bruk – är olaglig. Narkotikapolitiken har tre grundläggande beståndsdelar: förebyggande åtgärder, narkomanvård och kontrollpolitik. Formellt sett är de tre beståndsdelarna jämbördiga, men sedan slutet av 1970-talet har politikens tyngdpunkt otvivelaktigt legat på kontrollpolitiken, som gradvis skärpts och blivit mer repressiv. Riksdagen beslutade 1977 att målet för narkotikapolitiken skulle vara ett narkotikafritt samhälle, och sedan dess har denna målsättning – som måste betraktas som utomordentligt optimistisk – varit rådande.

Förbudsmodellen ligger till grund för FN:s tre narkotikakonventioner och har också varit vägledande för narkotikapolitiken i många länder, däribland USA och våra nordiska grannländer Finland och Norge. Under de båda senaste decennierna har emellertid förbudsmodellen utmanats av en alternativ modell, benämnd skadereducering (harm reduction). Skadereducering är ingen enhetlig modell, utan snarare en samlingsbeteckning för olika program och åtgärder för att minska hälsorelaterade, sociala och ekonomiska skador av drogbruk. Gemensamt för åtgärderna är att de syftar till att möta brukaren där han eller hon befinner sig, utan att ställa några krav på drogfrihet.



Framgången för skadereducering har i praktiken medfört ett paradigmskifte inom europeisk narkotikapolitik, i takt med att allt fler länder nedprioriterat narkotikabekämpningen till förmån för mer folkhälsoorienterad politik. Länder som Nederländerna, Schweiz och Storbritannien var tidigt ute med att satsa på skadereducering, men senare har Australien, Kanada och ett stort antal europeiska länder följt efter. Av dessa bör Finland och Norge särskilt lyftas fram, eftersom de tidigare har haft en narkotikapolitik som påmint mycket om den svenska. I vissa länder fungerar skadereduceringsmodellen numera som en huvudstrategi för narkotikapolitiken – det mest kända exemplet är Nederländerna – medan den i länder som Finland och Norge snarare fungerar som ett komplement inom ramen för en modifierad förbudsmodell.

Skadereducering uppstod under 1980-talet som en internationell rörelse inom narkomanvården, framför allt i Västeuropa. Den viktigaste drivkraften var rädslan för en hiv-epidemi bland de injicerande missbrukarna, men också den kritik som vid den här tiden riktades mot de teorier och modeller som användes inom den traditionella, drogfria narkomanvården spelade in. Rörelsens utgångspunkt var – och är fortfarande – att det är bättre både för missbrukarna och för samhället om narkotikapolitiken satsar mer på att reducera riskerna med och skadorna av missbruk, snarare än att enbart fokusera på avhållsamhet och repression.

Modellens förespråkare beskriver skadereducering som ett pragmatiskt, humant och vetenskapligt sätt att angripa drogproblem i samhället. I praktiken innefattar strategin ett batteri av olika åtgärder, bland annat underhållsbehandling med metadon och buprenorfin (Subutex, Suboxone eller Buprenotex), sprutbytesprogram, säkra injektionsrum, överdosprevention, informationssatsningar som syftar till säkrare drogbruk och receptförskrivning av heroin. Även olika former av ”lågtröskeltjänster”, till exempel boenden där droganvändning är tillåtet, kan räknas som skadereducering, liksom avkriminaliseringsåtgärder eller straffsänkningar som sker i syfte att minska negativa följdverkningar av kontrollåtgärder och narkotikalagstiftning.

Skadereduceringsrörelsen fick fastare form 1990, då ett antal europeiska städer tillsammans grundade ECDP, European Cities on Drug Policy, ett nätverk för att utveckla skadereducering som narkotikapolitiskt program. Under 1990-talet utvecklades skadereducering till en etablerad social rörelse med egna organisationer, internationella forum och konferenser. 1996 grundades IHRA, The International Harm Reduction Association, den idag ledande organisationen inom skadereduceringsrörelsen. Syftet bakom organisationen var ursprungligen att utveckla skadereduceringsmodellen, underlätta gemensamt kunskapsutbyte samt skapa en stödjande miljö för personer som arbetar praktiskt med skadereducering. Under senare år har organisationen mer och mer kommit att fungera som en lobbyorganisation som arbetar för att främja skadereducering på nationella och internationella politiska dagordningar. Viktigt i det sammanhanget har också varit att organisationer som WHO och Internationella Röda Korset tagit ställning för skadereducering.

Del 2 följer om någon vecka.

Inga kommentarer: