Läkartidningen 45/2011
Jag medverkar med en artikel om läckage av metadon och buprenorfin till den illegala drogmarknaden.
Inlägg
Rusty
2 dagar sedan
onsdag 9 november 2011
Läkartidningen om riskbruk, missbruk och beroende
Idag kom ett nytt temanummer av Läkartidningen om riskbruk, missbruk och beroende. Det innehåller flera intressanta artiklar.
Läkartidningen 45/2011
Jag medverkar med en artikel om läckage av metadon och buprenorfin till den illegala drogmarknaden.
Läkartidningen 45/2011
Jag medverkar med en artikel om läckage av metadon och buprenorfin till den illegala drogmarknaden.
måndag 31 oktober 2011
Att granska den politiska makten
"Det har blivit svårare att granska regeringen" är rubriken på en artikel från den socialdemokratiska tidskriften Aktuellt i Politiken.
Det är en mycket avslöjande artikel. Inte för vad den säger om regeringen och regeringskansliet - att antalet JO-anmälningar ökat från 13 stycken 2000-2006 till 30 stycken 2007-2011 och att antalet fall av JO-kritik tredubblats - utan för vad den säger om den politiska journalistiken.
Att granskandet blivit svårare bekräftas av de politiska journalister som intervjuas. "Det har blivit besvärligare och tar längre tid än förut. Allt ska prövas av säkerhetspolisen", säger till exempel Aftonbladets Lena Mellin. Expressens Niklas Svensson, Aftonbladets Richard Aschberg och Dagens Nyheters Jens Kärrman håller med.
Men vad är det då de politiska reportarna begärt ut? Hemligt material om ministrarnas handläggning av viktiga politiska frågor? Arbetsmaterial från politiska tjänstemän? Dokumentation av beslutsgången då sjukförsäkringsreformen trummades igenom av finansminister Anders Borg, mot socialdepartementets vilja?
Krognota - huvudingrediens
i medierna politiska granskning.
Ingalunda. Det är naturligtvis kvitton den handlar om. "Jag fick vänta i flera veckor för att få ut kvitton från representationen i Sagerska huset och på Harpsund", säger Niklas Svensson. Richard Aschberg beställde å sin sida ut statsrådens reseräkningar. Jens Kärrman ville kika på UD:s PR-notor.
Det är fan patetiskt att läsa.
Det är en mycket avslöjande artikel. Inte för vad den säger om regeringen och regeringskansliet - att antalet JO-anmälningar ökat från 13 stycken 2000-2006 till 30 stycken 2007-2011 och att antalet fall av JO-kritik tredubblats - utan för vad den säger om den politiska journalistiken.
Att granskandet blivit svårare bekräftas av de politiska journalister som intervjuas. "Det har blivit besvärligare och tar längre tid än förut. Allt ska prövas av säkerhetspolisen", säger till exempel Aftonbladets Lena Mellin. Expressens Niklas Svensson, Aftonbladets Richard Aschberg och Dagens Nyheters Jens Kärrman håller med.
Men vad är det då de politiska reportarna begärt ut? Hemligt material om ministrarnas handläggning av viktiga politiska frågor? Arbetsmaterial från politiska tjänstemän? Dokumentation av beslutsgången då sjukförsäkringsreformen trummades igenom av finansminister Anders Borg, mot socialdepartementets vilja?
Krognota - huvudingrediens
i medierna politiska granskning.
Ingalunda. Det är naturligtvis kvitton den handlar om. "Jag fick vänta i flera veckor för att få ut kvitton från representationen i Sagerska huset och på Harpsund", säger Niklas Svensson. Richard Aschberg beställde å sin sida ut statsrådens reseräkningar. Jens Kärrman ville kika på UD:s PR-notor.
Det är fan patetiskt att läsa.
lördag 29 oktober 2011
Den urartade politiska journalistiken
Jag begriper inte riktigt vad som hänt med Aftonbladet. Först de hämndgiriga publiceringarna om Sven Otto Littorins sexchattande, sen det fruktansvärda klavertrampet som blev "Juholtaffären" och nu senast det smaklösa snaskandet i våra ministrars privatekonomiska förhållanden.
Nyligen "avslöjade" Aftonbladet att finansminister Anders Borg har skulder på sin villa. Jo tjenare, det har väl så gott som alla som utnyttjar den boendeformen. Därefter följde man upp med "scoopet" att Tobias Billström gör fullt lagliga vinster på ett helt rimligt regelverk om dubbel bosättning för toppolitiker. Verkligen hemskt upprörande.
Det blir inte mindre pinsamt av att det är så uppenbart att Aftonbladet nu försöker kompensera för den publicitetsskada man med oärliga medel åsamkade Håkan Juholt och socialdemokratin.
Nu undrar jag: varför ägnar inte Aftonbladet lite journalistiska muskler åt att granska verkliga politiska frågor istället, alltså sådana som påverkar människor i deras vardag? Jag begriper naturligtvis att det är lättare och billigare att ägna sig åt pseudopolitiska "granskningar" av ovan nämnda typ, men de säger absolut inget om riktig politik och maktutövning. De bidrar bara till att göda politikerföraktet.
Jag blir ledsen och beklämd av att bevittna utvecklingen i mediedemokratin, där politik konsekvent reduceras till spel, affärer och underhållning. Kanske det säljer tidningar, vad vet jag. Men konsekvensen blir samtidigt att medierna sviker sitt demokratiska ansvar. Aftonbladets utveckling utgör ett särskilt tragiskt exempel.
Nyligen "avslöjade" Aftonbladet att finansminister Anders Borg har skulder på sin villa. Jo tjenare, det har väl så gott som alla som utnyttjar den boendeformen. Därefter följde man upp med "scoopet" att Tobias Billström gör fullt lagliga vinster på ett helt rimligt regelverk om dubbel bosättning för toppolitiker. Verkligen hemskt upprörande.
Det blir inte mindre pinsamt av att det är så uppenbart att Aftonbladet nu försöker kompensera för den publicitetsskada man med oärliga medel åsamkade Håkan Juholt och socialdemokratin.
Nu undrar jag: varför ägnar inte Aftonbladet lite journalistiska muskler åt att granska verkliga politiska frågor istället, alltså sådana som påverkar människor i deras vardag? Jag begriper naturligtvis att det är lättare och billigare att ägna sig åt pseudopolitiska "granskningar" av ovan nämnda typ, men de säger absolut inget om riktig politik och maktutövning. De bidrar bara till att göda politikerföraktet.
Jag blir ledsen och beklämd av att bevittna utvecklingen i mediedemokratin, där politik konsekvent reduceras till spel, affärer och underhållning. Kanske det säljer tidningar, vad vet jag. Men konsekvensen blir samtidigt att medierna sviker sitt demokratiska ansvar. Aftonbladets utveckling utgör ett särskilt tragiskt exempel.
lördag 22 oktober 2011
Den moraliska frågan är obesvarad
Min nya krönika i Efter Arbetet:
Juholtaffären är inte det värsta mediedrev som drabbat en svensk politiker. Kritiken mot Mona Sahlin under Tobleroneaffären var både hårdare och mer utdragen, liksom den skoningslösa förföljelsen av Lars Danielsson. Men Juholtaffären är otvivelaktigt det värsta drev som slutat med att storviltet ifråga klarat sig kvar på sin post.
Som den politik- och mediejunkie jag är följde jag affären noga, med växlande känslor men aldrig sviktande fascination. Så här med några dagars perspektiv är det ett par teman som dröjer sig kvar i tankarna. Det första är förstås mediernas agerande, i synnerhet Aftonbladets förlorade heder.
Det står nu klart att Aftonbladets stora avslöjande – att Håkan Juholt medvetet skulle ha fuskat med sitt bostadsbidrag – var fel. Värre än så, det var genomfalskt; de regler Håkan Juholt påstods ha brutit mot existerade överhuvudtaget inte. Detta konstaterades också av överåklagaren Björn Ericsson, som därför snabbt la ner sin förundersökning om bedrägeri. Det berodde inte på bevisläget utan på att det helt enkelt inte hade skett något juridiskt fel.
Aftonbladet byggde väsentliga delar av sin journalistik på rykten och anonyma källor. I vissa fall handlade det om ren desinformation. Det mest slående exemplet är de källor som hävdade att Håkan Juholt skulle ha informerats om det (icke-existerande) regelbrottet redan våren 2009, i samband med en internrevision på partikansliet. Detta dementerades med kraft av alla som påstods ha varit inblandade, men Aftonbladet publicerade i alla fall.
Jan Helin, tidningens ansvarige utgivare, har i vanlig ordning försvarat sina publicistiska överväganden med näbbar och klor, men den här gången har han gjort en ovanligt slät figur. Kvällstidningarna brukar försvara sig genom att hänvisa till ”konsekvensneutraliteten”, det vill säga att tidningarna inte har något ansvar för de konsekvenser en viss publicering får.
Vad den principen kan betyda i verkligheten avslöjades dock med skamlig tydlighet av Martin Wicklin i radioprogrammet Medierna (15/10). Medan Wicklin väntade på att intervjua Jan Helin om tidningens bevakning råkar han höra Helin och en kollega diskutera. ”Vi hoppas att Juholt avgår idag”, säger kollegan. ”Ja”, svarar Helin.
Satsade på att fälla Håkan Juholt.
Konsekvensneutralt så det förslår. Men sådan är nu en gång drevets logik. När chansen att fälla en tolvtaggare uppenbarar sig förvisas raskt de publicistiska principerna till högtids- och försvarstalen.
Det andra kvardröjande temat är Håkan Juholts krishantering. Var Juholt ”fruktansvärt stark” och kylig, som medierådgivaren Paul Ronge menade på sin blogg? Eller var krishanteringen istället ”usel”, som PR-konsulten Lars Thalén hävdade på DN Debatt (18/10).
För mig framstår det som att båda herrarna har poänger. Paul Ronge menar att Håkan Juholt gjorde det mesta rätt när drevet startade. Först en rejäl pudel – i efterhand framstår den som nästan perfekt avvägd, givet den information som då fanns. Därefter: inga lögner, inga bortförklaringar, men tydliga dementier av de felaktigheter som hopas.
Nerver verkar karlen överhuvudtaget inte ha några. Drevet kulminerade på tisdagen. Dagen efter deltog Juholt i riksdagens partiledardebatt där han, till synes helt opåverkad, gjorde bra ifrån sig.
Men Lars Thalén har naturligtvis också rätt när han påpekar att Håkan Juholt borde gått ut offentligt redan i september, då han fick signaler från riksdagsförvaltningen om att allt inte stod rätt till med bostadsbidraget. Hade han i det läget klargjort att regelverket var otydligt, att han förmodligen fått för mycket pengar och att han därför skulle betala tillbaka dem, ja då hade det aldrig blivit någon Juholtaffär.
Den moraliska frågan är obesvarad, Håkan.
Drevet är nu över för den här gången och Håkan Juholt ger sig ut på försoningsturné i partidistrikten. Det kan nog behövas, för den moraliska frågan är alltjämt obesvarad. Hur kan Socialdemokraternas partiordförande, med en månadslön på 144 000 kronor i månaden, tycka att det är okej att riksdagen betalar hans sambos bostadskostnader? Hur kan han undgå att reflektera över det orimliga i detta? Ska vi någonsin komma till rätta med den politiska klassens privilegier? Sådana frågor gör att Juholtaffären lämnar en besk smak efter sig.
Juholtaffären är inte det värsta mediedrev som drabbat en svensk politiker. Kritiken mot Mona Sahlin under Tobleroneaffären var både hårdare och mer utdragen, liksom den skoningslösa förföljelsen av Lars Danielsson. Men Juholtaffären är otvivelaktigt det värsta drev som slutat med att storviltet ifråga klarat sig kvar på sin post.
Som den politik- och mediejunkie jag är följde jag affären noga, med växlande känslor men aldrig sviktande fascination. Så här med några dagars perspektiv är det ett par teman som dröjer sig kvar i tankarna. Det första är förstås mediernas agerande, i synnerhet Aftonbladets förlorade heder.
Det står nu klart att Aftonbladets stora avslöjande – att Håkan Juholt medvetet skulle ha fuskat med sitt bostadsbidrag – var fel. Värre än så, det var genomfalskt; de regler Håkan Juholt påstods ha brutit mot existerade överhuvudtaget inte. Detta konstaterades också av överåklagaren Björn Ericsson, som därför snabbt la ner sin förundersökning om bedrägeri. Det berodde inte på bevisläget utan på att det helt enkelt inte hade skett något juridiskt fel.
Aftonbladet byggde väsentliga delar av sin journalistik på rykten och anonyma källor. I vissa fall handlade det om ren desinformation. Det mest slående exemplet är de källor som hävdade att Håkan Juholt skulle ha informerats om det (icke-existerande) regelbrottet redan våren 2009, i samband med en internrevision på partikansliet. Detta dementerades med kraft av alla som påstods ha varit inblandade, men Aftonbladet publicerade i alla fall.
Jan Helin, tidningens ansvarige utgivare, har i vanlig ordning försvarat sina publicistiska överväganden med näbbar och klor, men den här gången har han gjort en ovanligt slät figur. Kvällstidningarna brukar försvara sig genom att hänvisa till ”konsekvensneutraliteten”, det vill säga att tidningarna inte har något ansvar för de konsekvenser en viss publicering får.
Vad den principen kan betyda i verkligheten avslöjades dock med skamlig tydlighet av Martin Wicklin i radioprogrammet Medierna (15/10). Medan Wicklin väntade på att intervjua Jan Helin om tidningens bevakning råkar han höra Helin och en kollega diskutera. ”Vi hoppas att Juholt avgår idag”, säger kollegan. ”Ja”, svarar Helin.
Satsade på att fälla Håkan Juholt.
Konsekvensneutralt så det förslår. Men sådan är nu en gång drevets logik. När chansen att fälla en tolvtaggare uppenbarar sig förvisas raskt de publicistiska principerna till högtids- och försvarstalen.
Det andra kvardröjande temat är Håkan Juholts krishantering. Var Juholt ”fruktansvärt stark” och kylig, som medierådgivaren Paul Ronge menade på sin blogg? Eller var krishanteringen istället ”usel”, som PR-konsulten Lars Thalén hävdade på DN Debatt (18/10).
För mig framstår det som att båda herrarna har poänger. Paul Ronge menar att Håkan Juholt gjorde det mesta rätt när drevet startade. Först en rejäl pudel – i efterhand framstår den som nästan perfekt avvägd, givet den information som då fanns. Därefter: inga lögner, inga bortförklaringar, men tydliga dementier av de felaktigheter som hopas.
Nerver verkar karlen överhuvudtaget inte ha några. Drevet kulminerade på tisdagen. Dagen efter deltog Juholt i riksdagens partiledardebatt där han, till synes helt opåverkad, gjorde bra ifrån sig.
Men Lars Thalén har naturligtvis också rätt när han påpekar att Håkan Juholt borde gått ut offentligt redan i september, då han fick signaler från riksdagsförvaltningen om att allt inte stod rätt till med bostadsbidraget. Hade han i det läget klargjort att regelverket var otydligt, att han förmodligen fått för mycket pengar och att han därför skulle betala tillbaka dem, ja då hade det aldrig blivit någon Juholtaffär.
Den moraliska frågan är obesvarad, Håkan.
Drevet är nu över för den här gången och Håkan Juholt ger sig ut på försoningsturné i partidistrikten. Det kan nog behövas, för den moraliska frågan är alltjämt obesvarad. Hur kan Socialdemokraternas partiordförande, med en månadslön på 144 000 kronor i månaden, tycka att det är okej att riksdagen betalar hans sambos bostadskostnader? Hur kan han undgå att reflektera över det orimliga i detta? Ska vi någonsin komma till rätta med den politiska klassens privilegier? Sådana frågor gör att Juholtaffären lämnar en besk smak efter sig.
tisdag 11 oktober 2011
Kontraproduktiv argumentation
Idag skriver Alexander Bard och avhoppade sverigedemokraten, numera politiska vilden William Petzäll i Aftonbladet om narkotikapolitiken.
Även om jag sympatiserar med kraven på ett ökat fokus på skadebegränsning (harm reduction) är artikelns argumentation slarvig och kontraproduktiv. Den är späckad med fel och överdrifter. Några exempel:
- Bard och Petzäll (B&P) skriver att vi är det enda landet i världen som "kriminaliserat narkotikainnehav i blodomloppet" (alltså eget bruk). Det är fel, sådan kriminalisering finns i många länder (vilket också var ett av argumenten när vi införde lagstiftningen 1988).
- B&P skriver att Sverige "ligger i topp inom EU när det gäller tungt narkotikamissbruk". Det är också fel, vi ligger kring EU-snittet, vilket är illa nog.
- B&P frågar sig om missbrukare verkligen vågar uppsöka vården "när det första som händer där är att man blir arresterad och kastad i fängelse?" Den risken torde vara fullkomligt icke-existerande - jag har aldrig hört talas om någon som "kastats i fängelse" när de uppsökt socialtjänsten eller beroendevården för att få hjälp med missbruksproblem.
- "Endast i Sverige kan man hävda att rena sprutor skickar fel signaler", skriver B&P. Också fel - detta är ett allmänt argument som är vanligt förekommande i de flesta länder som genomfört eller funderat på att genomföra sprutbytesprogram. Argumentet har visserligen haft ett ovanligt stort genomslag i Sverige, men det är en annan sak.
Jag kan inte heller imponeras av en argumentation där man hävdar att vi har en narkotikalagstiftning som "får sharialagarna i Saudiarabien att blekna". Det är inte seriöst.
En av de viktigaste invändningarna mot den svenska narkotikapolitiken är att den inte bygger på kunskap och fakta, utan på myter och moral. Ska man kritisera detta - vilket man givetvis ska - så får man inte fuska själv. Det finns goda och sanna argument för en reformerad narkotikapolitik, man behöver inte hitta på egna eller överdriva.
Alexander Bard och William Petzäll kommer sannolikt att få äta upp den här artikeln. Jag är övertygad om att någon av den svenska narkotikapolitikens tillskyndare kommer att vara snar att svara i Aftonbladet. Jag sätter en femma på att det blir Per Johansson från RNS, han brukar vara snabb i vändningarna.
Även om jag sympatiserar med kraven på ett ökat fokus på skadebegränsning (harm reduction) är artikelns argumentation slarvig och kontraproduktiv. Den är späckad med fel och överdrifter. Några exempel:
- Bard och Petzäll (B&P) skriver att vi är det enda landet i världen som "kriminaliserat narkotikainnehav i blodomloppet" (alltså eget bruk). Det är fel, sådan kriminalisering finns i många länder (vilket också var ett av argumenten när vi införde lagstiftningen 1988).
- B&P skriver att Sverige "ligger i topp inom EU när det gäller tungt narkotikamissbruk". Det är också fel, vi ligger kring EU-snittet, vilket är illa nog.
- B&P frågar sig om missbrukare verkligen vågar uppsöka vården "när det första som händer där är att man blir arresterad och kastad i fängelse?" Den risken torde vara fullkomligt icke-existerande - jag har aldrig hört talas om någon som "kastats i fängelse" när de uppsökt socialtjänsten eller beroendevården för att få hjälp med missbruksproblem.
- "Endast i Sverige kan man hävda att rena sprutor skickar fel signaler", skriver B&P. Också fel - detta är ett allmänt argument som är vanligt förekommande i de flesta länder som genomfört eller funderat på att genomföra sprutbytesprogram. Argumentet har visserligen haft ett ovanligt stort genomslag i Sverige, men det är en annan sak.
Jag kan inte heller imponeras av en argumentation där man hävdar att vi har en narkotikalagstiftning som "får sharialagarna i Saudiarabien att blekna". Det är inte seriöst.
En av de viktigaste invändningarna mot den svenska narkotikapolitiken är att den inte bygger på kunskap och fakta, utan på myter och moral. Ska man kritisera detta - vilket man givetvis ska - så får man inte fuska själv. Det finns goda och sanna argument för en reformerad narkotikapolitik, man behöver inte hitta på egna eller överdriva.
Alexander Bard och William Petzäll kommer sannolikt att få äta upp den här artikeln. Jag är övertygad om att någon av den svenska narkotikapolitikens tillskyndare kommer att vara snar att svara i Aftonbladet. Jag sätter en femma på att det blir Per Johansson från RNS, han brukar vara snabb i vändningarna.
Moderata knarklögner skoningslöst avslöjade
Söndagens debattartikel i Dagens Nyheter av moderaterna Isabella Jernbeck och Anti Avsan var osaklig, hårdvinklad, överdriven och till stora delar direkt lögnaktig.
Dessbättre har den fått mycket kvalificerad mothugg, och dessutom i en omfattning som åtminstone jag aldrig tidigare skådat på DN Debatt. Igår nätpublicerades hela fem (!) repliker - förhoppningsvis kommer det någon i papperstidningen också. Det är en skoningslös avklädning Jernbeck och Avsan utsätts för. Man kan hoppas att de har vett att skämmas så öronen blir röda, but I wouldn't bet on it. Här är några smakprov ur floden av fördömanden:
Gerhard Larsson, regeringens missbruksutredare:
Dessbättre har den fått mycket kvalificerad mothugg, och dessutom i en omfattning som åtminstone jag aldrig tidigare skådat på DN Debatt. Igår nätpublicerades hela fem (!) repliker - förhoppningsvis kommer det någon i papperstidningen också. Det är en skoningslös avklädning Jernbeck och Avsan utsätts för. Man kan hoppas att de har vett att skämmas så öronen blir röda, but I wouldn't bet on it. Här är några smakprov ur floden av fördömanden:
Gerhard Larsson, regeringens missbruksutredare:
När det gäller metadon och subutex har Jernbeck och Avsan läst slarvigt. Jag förespråkar inte en ymnigare användning. Mitt förslag syftar i första hand till att skapa en likvärdig tillgång till denna behandling som erbjudits i Sverige sedan 1960-talet, men fortfarande är den enda som har vetenskapligt stöd. Heroinmissbruket finns i hela landet, men behandlingen saknas ofta utanför storstäderna. Positiva effekter är minskat missbruk, minskad dödlighet och möjlighet att gå från kriminalitet till arbete. (Repliken)Martin Kåberg och Mikael Sandell, psykiatrer och beroendeläkare:
När jämförande exempel med alkohol tas upp i argumentet: ”ingen funderar väl på att erbjuda alkohol mot alkoholism” blir debattörernas avsaknad av medicinsk och farmakologisk kännedom pinsamt uppenbar. Hela grundidén med Metadon och Subutex bygger på att erbjuda en alternativ medicinering som på grund av sin långverkande effekt tar bort suget efter heroin och minskar risken för återfall. Att Jernbeck och Avsan inte har förstått detta grundläggande faktum gör det omöjligt att överhuvudtaget ta dem på allvar. (Repliken)Joar Guterstam och Jörgen Engel för Svensk förening för beroendemedicin.
När man läser Isabella Jernbeck och Anti Avsans artikel känner man sig förflyttad 30 år tillbaka i tiden. Decennier av vetenskaplig forskning tycks ha gått de moderata riksdagsledamöterna fullständigt förbi. I stället hänvisar man till anekdoter och gamla fördomar när man avfärdar läkemedelsassisterad rehabilitering för heroinberoende.Dag Larsson, Henrik Fritzon, Roger Mogert och Marika Bjerstedt Hansen, S-politiker i Stockholm och Skåne.
[---]
Den enda referens Jernbeck och Avsan hänvisar till i sin artikel är en helt ovetenskaplig ”rapport” från Kriminellas revansch i samhället. Denna amatörmässiga skrift påstår motsatsen till all seriös forskning på området, utan att ge några sakliga skäl för detta. (Repliken)
Till att börja med talar de svepande om läckage från metadon- och subutexprogramen. Allt sådant läckage är naturligtvis ett problem, men redan här står deras påståenden i strid med såväl svensk som internationell forskning. Svenska studier indikerar här snarare att ett av de främsta skälen till illegal buprenorfinanvändning är att de existerande programmen inte kunnat ta emot alla personer som efterfrågar behandling. (Repliken)Alec Carlberg, Birgitta Englund och en rad andra representanter för svenska brukar- och klientorganisationer:
På DN Debatt 9/10 framför de två moderata politikerna Isabella Jernbeck och Anti Avsan kritik mot att heroinberoende människor kan erbjudas kontrollerad substitutionsbehandling med läkemedlet subutex. För att stödja sin argumentering påstår de upprepade gånger att människor med tidigare egna erfarenheter av missbruk och beroende motsätter sig läkemedelsassisterad behandling till heroinberoende personer. Detta är inte sant. En stor majoritet av tidigare klienter, patienter och deras organisationer stöder ett brett och varierande utbud av rehabiliteringsinsatser för alkohol- och narkotikaberoende människor. Substitutionsbehandling är bara en av många insatser i ett pluralistiskt vårderbjudande där exempelvis 12-stegs- och KBT-programmen också ingår för att nämna ytterligare metoder som artikelförfattarna själva lyfter fram. (Repliken)
måndag 10 oktober 2011
Så försöker Moderaterna sänka missbruksutredningen
Idag har Joar Guterstam och jag en debattartikel i Expressen. Joar Guterstam är läkare och doktorand på Karolinska Institutet. Vi svarar på den debattartikel av moderaten Mats Gerdau som publicerades härom veckan, och som missbruksvårdsutredaren Gerhard Larsson redan svarat på.
Vår artikel kan också delvis fungera som svar på gårdagens DN Debatt-artikel, där två andra moderater, Isabella Jernbeck och Anti Avsan, demonstrerade sin oerhörda okunskap om narkomanvård i allmänhet och läkemedelsassisterad behandling i synnerhet.
Artikeln publiceras även här nedan.
Mats Gerdau, gruppledare för Moderaterna i riksdagens socialutskott, berättar i sin debattartikel 3/10 att han sett en ledsen pojke utanför kliniken för heroinbehandling i Köpenhamn. Utifrån denna erfarenhetsbas misstänkliggör han i svepande ordalag inte bara heroinbehandling, utan även metadonprogrammen och hela den statliga Missbruksutredningen. I våras presenterade utredningen sin analys och en lång rad välgrundade förslag till åtgärder för att förbättra vården av personer med missbruk och beroende.
Mats Gerdau, M, gruppledare i socialutskottet.
Antingen har Mats Gerdau fullständigt missförstått Missbruksutredningen, eller så sprider han cyniskt lögner i syfte att misskreditera den. Även utredaren, Gerhard Larsson, drar nämligen klart och tydligt slutsatsen att vi inte bör införa heroinbehandling ens på försök i Sverige! Den vård som finns tillgänglig idag för heroinberoende har alldeles för stora brister i både kvalitet och tillgänglighet för att en så extraordinär åtgärd som heroinbehandling ska vara aktuell.
Mats Gerdaus syfte kan alltså knappast vara att avråda från heroinbehandling, eftersom ingen seriös debattör överhuvudtaget föreslagit något sådant i Sverige. Han tycks snarare vilja misstänkliggöra Missbruksutredningen i allmänhet och behandlingen med metadon och buprenorfin i synnerhet. Men över 40 års entydig forskning visar att vid etablerat heroinberoende är det endast sådan läkemedelsassisterad behandling som har dokumenterade effekter. Den förbättrar patienternas överlevnad dramatiskt och gör det möjligt att rehabiliteras från livet som heroinist. Hur understår sig Mats Gerdau att kalla denna livräddande behandling ”försåtlig” och uppmana sina politiska allierade att sätta stopp för den?
Mats Gerdau slår i sin artikel mycket brett och signalerar att Moderaterna nu tar avstånd från Missbruksutredningen. Några argument för denna hållning förs dock inte fram. Istället är det en rakt igenom moraliserande syn som erbjuds, där vetenskap och beprövad erfarenhet underordnas Moderaternas obehagskänslor. Mats Gerdau skriver att han ”ryser vid tanken på att få det som i Danmark”. Att Sverige faktiskt skulle kunna ha något att lära av andra länders missbrukarvård tycks överhuvudtaget inte ha fallit honom in. Och ändå måste han väl veta att Sverige har lika många tunga narkomaner som EU-snittet, och högre narkotikadödlighet?
I månader har Moderaterna bedrivit krypskytte mot Missbruksutredningens förslag. Man föredrar uppenbarligen att bekräfta utbredda fördomar istället för att stå upp för en kunskapsbaserad missbrukarvård, med brukarnas behov i fokus. Risken är att övriga borgerliga partier saknar kraft att stå emot utspel av detta slag och att Missbruksutredningen därmed hamnar i byrålådan. Man skulle kanske inte förlora så många röster på detta, men för alla svenskar med missbruks- eller beroendeproblem och deras anhöriga vore det ett tragiskt svek.
Joar Guterstam, leg. läkare, Beroendecentrum Stockholm och doktorand, Karolinska Institutet
Björn Johnson, docent i socialt arbete, Malmö högskola
Vår artikel kan också delvis fungera som svar på gårdagens DN Debatt-artikel, där två andra moderater, Isabella Jernbeck och Anti Avsan, demonstrerade sin oerhörda okunskap om narkomanvård i allmänhet och läkemedelsassisterad behandling i synnerhet.
Artikeln publiceras även här nedan.
Mats Gerdau, gruppledare för Moderaterna i riksdagens socialutskott, berättar i sin debattartikel 3/10 att han sett en ledsen pojke utanför kliniken för heroinbehandling i Köpenhamn. Utifrån denna erfarenhetsbas misstänkliggör han i svepande ordalag inte bara heroinbehandling, utan även metadonprogrammen och hela den statliga Missbruksutredningen. I våras presenterade utredningen sin analys och en lång rad välgrundade förslag till åtgärder för att förbättra vården av personer med missbruk och beroende.
Mats Gerdau, M, gruppledare i socialutskottet.
Antingen har Mats Gerdau fullständigt missförstått Missbruksutredningen, eller så sprider han cyniskt lögner i syfte att misskreditera den. Även utredaren, Gerhard Larsson, drar nämligen klart och tydligt slutsatsen att vi inte bör införa heroinbehandling ens på försök i Sverige! Den vård som finns tillgänglig idag för heroinberoende har alldeles för stora brister i både kvalitet och tillgänglighet för att en så extraordinär åtgärd som heroinbehandling ska vara aktuell.
Mats Gerdaus syfte kan alltså knappast vara att avråda från heroinbehandling, eftersom ingen seriös debattör överhuvudtaget föreslagit något sådant i Sverige. Han tycks snarare vilja misstänkliggöra Missbruksutredningen i allmänhet och behandlingen med metadon och buprenorfin i synnerhet. Men över 40 års entydig forskning visar att vid etablerat heroinberoende är det endast sådan läkemedelsassisterad behandling som har dokumenterade effekter. Den förbättrar patienternas överlevnad dramatiskt och gör det möjligt att rehabiliteras från livet som heroinist. Hur understår sig Mats Gerdau att kalla denna livräddande behandling ”försåtlig” och uppmana sina politiska allierade att sätta stopp för den?
Mats Gerdau slår i sin artikel mycket brett och signalerar att Moderaterna nu tar avstånd från Missbruksutredningen. Några argument för denna hållning förs dock inte fram. Istället är det en rakt igenom moraliserande syn som erbjuds, där vetenskap och beprövad erfarenhet underordnas Moderaternas obehagskänslor. Mats Gerdau skriver att han ”ryser vid tanken på att få det som i Danmark”. Att Sverige faktiskt skulle kunna ha något att lära av andra länders missbrukarvård tycks överhuvudtaget inte ha fallit honom in. Och ändå måste han väl veta att Sverige har lika många tunga narkomaner som EU-snittet, och högre narkotikadödlighet?
I månader har Moderaterna bedrivit krypskytte mot Missbruksutredningens förslag. Man föredrar uppenbarligen att bekräfta utbredda fördomar istället för att stå upp för en kunskapsbaserad missbrukarvård, med brukarnas behov i fokus. Risken är att övriga borgerliga partier saknar kraft att stå emot utspel av detta slag och att Missbruksutredningen därmed hamnar i byrålådan. Man skulle kanske inte förlora så många röster på detta, men för alla svenskar med missbruks- eller beroendeproblem och deras anhöriga vore det ett tragiskt svek.
Joar Guterstam, leg. läkare, Beroendecentrum Stockholm och doktorand, Karolinska Institutet
Björn Johnson, docent i socialt arbete, Malmö högskola
torsdag 18 augusti 2011
Applåderna avslöjar rasismen
Min nya krönika i Efter Arbetet.
Sverigedemokraterna (SD) har gjort en fascinerande resa det senaste årtiondet. Att ett parti med rötter i nynazismen skulle ta plats i riksdagen 2010 var det nog få som kunde föreställa sig för tio år sedan. På 1990-talet beskrevs partiet som en samling rasistiska högerextremister, om medierna ens skrev om dem.
SD har arbetat hårt för att tvätta bort denna bild. Med list och skicklighet har Jimmie Åkesson och hans inre krets, ”De fyras gäng”, förändrat partiets offentliga framtoning. Den gamla stammen av judehatare och fullblodsrasister har rensats ut – åtminstone de som inte kunnat hålla tand för tunga offentligt. Det har varit en effektiv makeover. De senaste åren har mediernas beskrivningar gradvis förändrats: främlingsfientlig har blivit invandringskritisk, högerextremism har blivit välfärdspopulism.
Terrordådet i Norge har emellertid försatt SD i ett besvärligt läge. Mediedramaturgins krav på att finna skyldiga och utkräva ansvar har riktat fokus mot partiets antimuslimska retorik. Tidningen Expo demonstrerar de uppenbara likheterna mellan terroristen Breiviks ”manifest” och den konspiratoriska världsbild som framträder i uttalanden från ledande SD-politiker. Riksmedia konstaterar, närmast yrvaket, att det finns muslimhatare i partiets riksdagsgrupp. Vi påminns om att Jimmie Åkesson anser att ”islamiseringen” och ”den muslimska massinvandringen” är ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”.
SD:s valfilm 2010.
En backlash alltså. Partiet beskrivs återigen som rasistiskt, även om själva termen sällan används (fast det hade den självfallet gjort om SD-retoriken handlat om judar istället för muslimer).
Bland dem som forskar om SD råder viss oenighet om hur partiet bör karakteriseras. Många betraktar SD som ett högerpopulistiskt parti, men statsvetaren Marie Demker argumenterade nyligen för att såväl SD som deras nordiska syskonpartier snarare borde ses som nationalkonservativa: ”När man jämför Dansk Folkeparti, Sannfinländarna, Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet framstår den exkluderande nationalismen och de auktoritära dragen som den grundläggande likheten”, skrev hon i ett blogginlägg.
Även statsvetaren Andreas Johansson Heinö har lyft fram SD:s nationalism, med ”svenskheten” som det mest centrala värdet. SD förespråkar förvisso en utpräglad assimilationspolitik, skriver han på sin blogg, men svenskheten definieras ”så att den blir tillgänglig för vem som helst”. Därför vill Johansson Heinö inte beskriva SD som ett rasistiskt parti. Det begreppet bör sparas för att beskriva mer extrema partier, som det nynazistiska Svenskarnas parti.
Själv menar jag att denna analys är för formell och att Johansson Heinö fäster för stor vikt vid SD:s partiprogram och publika ställningstaganden. Johansson Heinö påpekar att det finns rasister inom alla riksdagspartier, och det är säkert sant. Men det finns bara ett parti där rasismen och islamofobin frodas. Det finns bara ett parti där riksdagsledamöter kallar invandrare från islamska länder för ”kulturberikare” – ett begrepp med nazistisk bakgrund – och ”muselmaner”.
Låt oss ta Kent Ekeroth som exempel. Ekeroth är riksdagsledamot för SD, men han är också den mest kände svensken inom den konspirationsteoretiska och islamfientliga Counter Jihad-rörelsen. Ekeroth anser att västvärlden sedan 1400 år är inbegripna i ett uråldrigt krig mot islam, ett krig som vi nu är på väg att förlora. Under SD:s landsdagar 2009 beskrev han muslimernas lömska strategi: ”Demografisk expansion och smygislamisering när de är få till antalet och svagare, regelrätt krig när de blivit starkare. Det vi upplever i Europa idag är inget nytt, det har hänt tidigare.”
Kent Ekeroth, SD. Foto: Expo.
Ingen som sett Kent Ekeroths tal (del 1, del 2) kan tvivla på att han hatar muslimer. Och ingen som känner till antisemitismens historia kan undgå att se likheterna med judehatet. Det är helt otänkbart att en sådan person skulle tolereras inom något annat riksdagsparti än SD.
Inom SD är Kent Ekeroth dock inte bara tolererad – han är beundrad. Hans tal under landsdagarna möttes av stående ovationer. Jag tror att de applåderna säger mer om SD än en aldrig så noggrann analys av deras partiprogram.
Visst är SD ett nationalistiskt parti. Men det är en nationalism som kräver sin ”andre”. En nationalism som går hand i hand med rasismen.
Sverigedemokraterna (SD) har gjort en fascinerande resa det senaste årtiondet. Att ett parti med rötter i nynazismen skulle ta plats i riksdagen 2010 var det nog få som kunde föreställa sig för tio år sedan. På 1990-talet beskrevs partiet som en samling rasistiska högerextremister, om medierna ens skrev om dem.
SD har arbetat hårt för att tvätta bort denna bild. Med list och skicklighet har Jimmie Åkesson och hans inre krets, ”De fyras gäng”, förändrat partiets offentliga framtoning. Den gamla stammen av judehatare och fullblodsrasister har rensats ut – åtminstone de som inte kunnat hålla tand för tunga offentligt. Det har varit en effektiv makeover. De senaste åren har mediernas beskrivningar gradvis förändrats: främlingsfientlig har blivit invandringskritisk, högerextremism har blivit välfärdspopulism.
Terrordådet i Norge har emellertid försatt SD i ett besvärligt läge. Mediedramaturgins krav på att finna skyldiga och utkräva ansvar har riktat fokus mot partiets antimuslimska retorik. Tidningen Expo demonstrerar de uppenbara likheterna mellan terroristen Breiviks ”manifest” och den konspiratoriska världsbild som framträder i uttalanden från ledande SD-politiker. Riksmedia konstaterar, närmast yrvaket, att det finns muslimhatare i partiets riksdagsgrupp. Vi påminns om att Jimmie Åkesson anser att ”islamiseringen” och ”den muslimska massinvandringen” är ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”.
SD:s valfilm 2010.
En backlash alltså. Partiet beskrivs återigen som rasistiskt, även om själva termen sällan används (fast det hade den självfallet gjort om SD-retoriken handlat om judar istället för muslimer).
Bland dem som forskar om SD råder viss oenighet om hur partiet bör karakteriseras. Många betraktar SD som ett högerpopulistiskt parti, men statsvetaren Marie Demker argumenterade nyligen för att såväl SD som deras nordiska syskonpartier snarare borde ses som nationalkonservativa: ”När man jämför Dansk Folkeparti, Sannfinländarna, Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet framstår den exkluderande nationalismen och de auktoritära dragen som den grundläggande likheten”, skrev hon i ett blogginlägg.
Även statsvetaren Andreas Johansson Heinö har lyft fram SD:s nationalism, med ”svenskheten” som det mest centrala värdet. SD förespråkar förvisso en utpräglad assimilationspolitik, skriver han på sin blogg, men svenskheten definieras ”så att den blir tillgänglig för vem som helst”. Därför vill Johansson Heinö inte beskriva SD som ett rasistiskt parti. Det begreppet bör sparas för att beskriva mer extrema partier, som det nynazistiska Svenskarnas parti.
Själv menar jag att denna analys är för formell och att Johansson Heinö fäster för stor vikt vid SD:s partiprogram och publika ställningstaganden. Johansson Heinö påpekar att det finns rasister inom alla riksdagspartier, och det är säkert sant. Men det finns bara ett parti där rasismen och islamofobin frodas. Det finns bara ett parti där riksdagsledamöter kallar invandrare från islamska länder för ”kulturberikare” – ett begrepp med nazistisk bakgrund – och ”muselmaner”.
Låt oss ta Kent Ekeroth som exempel. Ekeroth är riksdagsledamot för SD, men han är också den mest kände svensken inom den konspirationsteoretiska och islamfientliga Counter Jihad-rörelsen. Ekeroth anser att västvärlden sedan 1400 år är inbegripna i ett uråldrigt krig mot islam, ett krig som vi nu är på väg att förlora. Under SD:s landsdagar 2009 beskrev han muslimernas lömska strategi: ”Demografisk expansion och smygislamisering när de är få till antalet och svagare, regelrätt krig när de blivit starkare. Det vi upplever i Europa idag är inget nytt, det har hänt tidigare.”
Kent Ekeroth, SD. Foto: Expo.
Ingen som sett Kent Ekeroths tal (del 1, del 2) kan tvivla på att han hatar muslimer. Och ingen som känner till antisemitismens historia kan undgå att se likheterna med judehatet. Det är helt otänkbart att en sådan person skulle tolereras inom något annat riksdagsparti än SD.
Inom SD är Kent Ekeroth dock inte bara tolererad – han är beundrad. Hans tal under landsdagarna möttes av stående ovationer. Jag tror att de applåderna säger mer om SD än en aldrig så noggrann analys av deras partiprogram.
Visst är SD ett nationalistiskt parti. Men det är en nationalism som kräver sin ”andre”. En nationalism som går hand i hand med rasismen.
måndag 8 augusti 2011
Porträtt i Skånskan
Sommarstiltjen fortsätter och jag har semester i drygt en vecka till, därav de sporadiska uppdateringarna. Men jag har i alla fall hunnit bli intervjuad av Skånska Dagbladets Anna Lindblom, för ett personporträtt. Det publicerades i tidningen idag och finns även på nätet. Där kan ni bland annat läsa om mina yrkesmässiga drömmar innan jag valde att bli forskare och universitetslärare.
fredag 29 juli 2011
Kritiken mot Fredrik Reinfeldt
De senaste dagarna har statsminister Fredrik Reinfeldt fått en hel del kritik för att ha varit för osynlig i efterdyningarna av terrordådet i Norge. Först ut att formulera kritiken offentligt var något förvånande DN:s Peter Wolodarski, som menade att statsministern dragit sig undan när han istället borde visat ledarskap.
DN har också skrivit på redaktionell plats, där man gått igenom de brev statsministern fått från medborgare under den senaste veckan - många mycket kritiska.
Fredrik Reinfeldt - får kritik.
Men Fredrik Reinfeldt har också sina försvarare. Expressen skriver på ledarplats att man inte ser någon anledning att kritisera statsministern. Tidigare ledarskribenten, numera politikern Maria Abrahamsson (M) försvarar Reinfeldt och är istället kritisk till Peter Wolodarski, som "alltmer besserwisseraktigt läxar upp alla som inte delar hans uppfattning". Abrahamsson fortsätter:
Vladimir Putin - gjorde symbolpolitiskt misstag.
Det är förmodligen i det ljuset vi bör betrakta Fredrik Reinfeldts debattartikel i Svenska Dagbladet idag - som ett senkommet försök att mildra kritiken om ointresse och bristande ledarskap.
På lång sikt drabbades Vladimir Putin knappast av sina misstag i samband med Kursks undergång. Huruvida Fredrik Reinfeldt kommer att förlora på den aktuella debatten är för tidigt att avgöra. Det är dock värt att notera att diskussionerna ger bränsle åt en redan existerande medieberättelse - den om statsministerns kamrersmentalitet och oförmåga att visa känslor.
Peter Santessons avhandling heter Studier i symbolpolitik och kan läsas i elektronisk form.
DN har också skrivit på redaktionell plats, där man gått igenom de brev statsministern fått från medborgare under den senaste veckan - många mycket kritiska.
Fredrik Reinfeldt - får kritik.
Men Fredrik Reinfeldt har också sina försvarare. Expressen skriver på ledarplats att man inte ser någon anledning att kritisera statsministern. Tidigare ledarskribenten, numera politikern Maria Abrahamsson (M) försvarar Reinfeldt och är istället kritisk till Peter Wolodarski, som "alltmer besserwisseraktigt läxar upp alla som inte delar hans uppfattning". Abrahamsson fortsätter:
Som tidigare kollega och konkurrent i åsiktsbranschen skulle jag nog ha gratulerat DN:s ledarsida till den annorlunda vinkeln på terrordåden i Norge i form av en bredsida mot Fredrik Reinfeldts ledarskap. Egen, för att inte säga skruvad, är den onekligen. Men som numera politiker charmas jag inte längre av sådana cynismer.Själv har jag ingen uppfattning i sakfrågan, men hela diskussionen får mig att tänka på mina gamla statsvetarekollega Peter Santesson och hans avhandling om symbolpolitik. I inledningskapitlet berättar Santesson, faktiskt ganska rafflande, om när Vladimir Putin missbedömde den ryska opinionen efter atomubåten Kursks undergång. Så här skriver han:
Den första explosionen inträffade klockan 11 :29 Moskvatid. Smällen var så stor att den observerades av seismo logiska stationer i både Norge och Kanada. Det dröjde två minuter och fjorton sekunder, sedan kom ännu en explosion, denna motsvarande upp till två ton sprängämne. Det var vid lunchtid lördagen den 12 augusti 2000 som den ryska atomubåten K-141 Kursk sjönk i vattnen utanför Murmansk.Vladimir Putin fann sig alltså till sist tvungen att resa till Murmansk, för att mildra kritiken mot hans okänsliga beteende - hans symbolpolitiska misstag.
Atomubåten Kursk.
Alla ubåtar är märkvärdiga, men Kursk hörde till de märkvärdigaste. Fartyget var uppkallat efter historiens största pansarslag, där Röda armén i juli 1943 slutgiltigt lyckades driva tillbaka de tyska ockupationsstyrkorna. Kursk gjorde skäl för namnet - hon var menad att bli krigsmaktens nya triumf. Över 150 meter lång, och med en besättning som just utnämnts till den skickligaste i hela den ryska Norra flottan, var hon bland de största och mest imponerande fartyg som Ryssland sjösatt sedan Sovjetunionens fall, ett hög teknologiskt vidunder på 14 700 ton. Kursk skulle utgöra startskottet på landets återkomst som marin stormakt. Men efter att ha tjänst gjort i fem år låg hon nu utslagen på havets botten, kapsejsad under ett övningsuppdrag, och i den sjunkna ubåten fanns 118 personer instängda.
Under veckan som följde utspelades ett förstklassigt drama inför världspressen. Det sades att man uppsnappat signaler från förmodade överlevande, som flottan nu förgäves försökte rädda. Samtidigt började hård kritik riktas mot den tidigare så populäre ryske presidenten Vladimir Putin. Han uppfattades som likgiltig inför besättningens öde, mer bekymrad över det förlorade fartyget än över manskapet, och dröjde mycket länge med att avbryta sin semester vid Svarta Havet. Putins officiella förklaring till agerandet var att hans närvaro vid räddningsoperationen inte skulle öka sannolikheten till framgång.
Det vanliga sättet att analysera politik är i instrumentella termer, det vill säga att man värderar händelser och vidtar åtgärder med utgångspunkt från de konkreta effekter händelserna och åtgärderna antas ha. Politisk kritik i den instrumentella världen inriktar sig på att vidtagna åtgärder skulle vara ineffektiva eller ha oönskade effekter. Putin levde tydligen i den världen, men Kursk-dramat och den kritik som drabbade honom var av helt annat slag.
Vidden av det inträffade kunde inte rätt förstås genom att räkna liken och värdet på det förlorade fartyget. Nej, någonting långt värre hade hänt. Kursk skulle representera Rysslands återkomst som stormakt. Därmed representerade fartygshaveriet motsatsen: ett enormt fiasko, total impotens, tragedi och ut plåning som stormakt. Den ilskna kritiken mot Putin bestod inte primärt i att han skulle ha någon kausal skuld till besättningsmännens öde, eller att hans uteblivna personliga insatser skulle kunna ha varit avgörande i räddnings arbetet. Kritiken gällde snarare den arroganta och ointresserade attityd som man ansåg att Putin givit utryck för genom sitt agerande, en inställning som ansågs vara typisk för forna dagars sovjetiska makthavare. Inte bara struntade han i att genast åka till olycksplatsen – karln fortsatte sin semester. Kan man bete sig mer likgiltigt? Kan man tydligare visa att man inte berörts av tragedin? Därför blev också Putins förklaring, som utgick från ett instrumentellt perspektiv, missriktad och verkningslös. Kritiken tilltog och Putin tvingades till en snöplig, senkommen Murmanskresa och sitt första stora politiska nederlag.
Vladimir Putin - gjorde symbolpolitiskt misstag.
Det är förmodligen i det ljuset vi bör betrakta Fredrik Reinfeldts debattartikel i Svenska Dagbladet idag - som ett senkommet försök att mildra kritiken om ointresse och bristande ledarskap.
På lång sikt drabbades Vladimir Putin knappast av sina misstag i samband med Kursks undergång. Huruvida Fredrik Reinfeldt kommer att förlora på den aktuella debatten är för tidigt att avgöra. Det är dock värt att notera att diskussionerna ger bränsle åt en redan existerande medieberättelse - den om statsministerns kamrersmentalitet och oförmåga att visa känslor.
Peter Santessons avhandling heter Studier i symbolpolitik och kan läsas i elektronisk form.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
