Juholtaffären är inte det värsta mediedrev som drabbat en svensk politiker. Kritiken mot Mona Sahlin under Tobleroneaffären var både hårdare och mer utdragen, liksom den skoningslösa förföljelsen av Lars Danielsson. Men Juholtaffären är otvivelaktigt det värsta drev som slutat med att storviltet ifråga klarat sig kvar på sin post.
Som den politik- och mediejunkie jag är följde jag affären noga, med växlande känslor men aldrig sviktande fascination. Så här med några dagars perspektiv är det ett par teman som dröjer sig kvar i tankarna. Det första är förstås mediernas agerande, i synnerhet Aftonbladets förlorade heder.
Det står nu klart att Aftonbladets stora avslöjande – att Håkan Juholt medvetet skulle ha fuskat med sitt bostadsbidrag – var fel. Värre än så, det var genomfalskt; de regler Håkan Juholt påstods ha brutit mot existerade överhuvudtaget inte. Detta konstaterades också av överåklagaren Björn Ericsson, som därför snabbt la ner sin förundersökning om bedrägeri. Det berodde inte på bevisläget utan på att det helt enkelt inte hade skett något juridiskt fel.
Aftonbladet byggde väsentliga delar av sin journalistik på rykten och anonyma källor. I vissa fall handlade det om ren desinformation. Det mest slående exemplet är de källor som hävdade att Håkan Juholt skulle ha informerats om det (icke-existerande) regelbrottet redan våren 2009, i samband med en internrevision på partikansliet. Detta dementerades med kraft av alla som påstods ha varit inblandade, men Aftonbladet publicerade i alla fall.
Jan Helin, tidningens ansvarige utgivare, har i vanlig ordning försvarat sina publicistiska överväganden med näbbar och klor, men den här gången har han gjort en ovanligt slät figur. Kvällstidningarna brukar försvara sig genom att hänvisa till ”konsekvensneutraliteten”, det vill säga att tidningarna inte har något ansvar för de konsekvenser en viss publicering får.
Vad den principen kan betyda i verkligheten avslöjades dock med skamlig tydlighet av Martin Wicklin i radioprogrammet Medierna (15/10). Medan Wicklin väntade på att intervjua Jan Helin om tidningens bevakning råkar han höra Helin och en kollega diskutera. ”Vi hoppas att Juholt avgår idag”, säger kollegan. ”Ja”, svarar Helin.
Satsade på att fälla Håkan Juholt.
Konsekvensneutralt så det förslår. Men sådan är nu en gång drevets logik. När chansen att fälla en tolvtaggare uppenbarar sig förvisas raskt de publicistiska principerna till högtids- och försvarstalen.
Det andra kvardröjande temat är Håkan Juholts krishantering. Var Juholt ”fruktansvärt stark” och kylig, som medierådgivaren Paul Ronge menade på sin blogg? Eller var krishanteringen istället ”usel”, som PR-konsulten Lars Thalén hävdade på DN Debatt (18/10).
För mig framstår det som att båda herrarna har poänger. Paul Ronge menar att Håkan Juholt gjorde det mesta rätt när drevet startade. Först en rejäl pudel – i efterhand framstår den som nästan perfekt avvägd, givet den information som då fanns. Därefter: inga lögner, inga bortförklaringar, men tydliga dementier av de felaktigheter som hopas.
Nerver verkar karlen överhuvudtaget inte ha några. Drevet kulminerade på tisdagen. Dagen efter deltog Juholt i riksdagens partiledardebatt där han, till synes helt opåverkad, gjorde bra ifrån sig.
Men Lars Thalén har naturligtvis också rätt när han påpekar att Håkan Juholt borde gått ut offentligt redan i september, då han fick signaler från riksdagsförvaltningen om att allt inte stod rätt till med bostadsbidraget. Hade han i det läget klargjort att regelverket var otydligt, att han förmodligen fått för mycket pengar och att han därför skulle betala tillbaka dem, ja då hade det aldrig blivit någon Juholtaffär.
Den moraliska frågan är obesvarad, Håkan.
Drevet är nu över för den här gången och Håkan Juholt ger sig ut på försoningsturné i partidistrikten. Det kan nog behövas, för den moraliska frågan är alltjämt obesvarad. Hur kan Socialdemokraternas partiordförande, med en månadslön på 144 000 kronor i månaden, tycka att det är okej att riksdagen betalar hans sambos bostadskostnader? Hur kan han undgå att reflektera över det orimliga i detta? Ska vi någonsin komma till rätta med den politiska klassens privilegier? Sådana frågor gör att Juholtaffären lämnar en besk smak efter sig.
Inlägg
5 kommentarer:
"... Aftonbladets förlorade heder"
Vilken heder? Fram till hösten 2011 skulle den alltså ha funnits och varit intakt?
Eller var det ett subtilt skämt?
/johan
Tack för en bra bloggpost, men apropå att en politiker som tjänar 144 000 i månaden ska ha sin sambos lägenhet betald försvaras det här på ett intressant rakryggat sätt:
www.bt.se/ledare/kronikorer/klart-staten-ska-betala-for-juholts-sambo(2991771).gm
Att Aftonbladet - den enda S-märkta tidningen - numera har samma ägare som Moderaternas och Svenskt Näringslivs förlängda arm - SVD - förklarar nog en del. Endast 7 % av Aftonbladet ägs nu av LO. Med andra ord - oppositionen har ingen stor tidning som för dess talan. Sverige står utan opposition är resultatet, vilket är allvarligt för opinionsbildningen, för att inte säga ödesdigert. Särskilt med tanke på vad grundlagen stadgar om opinionsbildningen som förutsättning för demokratin.
Juholt har lämnat in korrekt ifyllda underlag till riksdagen, tjänstemännen har betalat ut pengar enligt de regler som fanns. Jag ser uppriktigt talat ingen som helst moralisk dimension i det här.
Folk som pratar om moral i den här frågan har den lustiga iden att politiker ska betala skatt och avgifter och ta emot ersättningar och bidrag inte efter lagar och regler utan efter sin ideologi. Det är helt i sin ordning att den moderata finansministern har haft svart städerska för moderaterna vill sänka skatterna och han var bara före sin tid.
Det är fel av den socialdemokratiske partiledaren att ta ut de ersättningar han har rätt till från sin "arbetsgivare" riksdagen eftersom cocialdemokraterna är ett arbetarparti och arbetare är fattiga och ärliga och att ta emot ersättning som man har rätt till gör en mindre fattig och mindre ärlig. Som socialdemokrat ska man nämligen inte använda lagar och regler som rättesnöre för ärlighet, man har en högre moral som uttyds av Aftonbladets chefredatör , ungefär som påven för katoliker.
Vart är du Björn?
Jag uppskattar dina inlägg och därmed saknar jag även dem.Update!
Skicka en kommentar