Att granska den politiska makten

"Det har blivit svårare att granska regeringen" är rubriken på en artikel från den socialdemokratiska tidskriften Aktuellt i Politiken.

Det är en mycket avslöjande artikel. Inte för vad den säger om regeringen och regeringskansliet - att antalet JO-anmälningar ökat från 13 stycken 2000-2006 till 30 stycken 2007-2011 och att antalet fall av JO-kritik tredubblats - utan för vad den säger om den politiska journalistiken.

Att granskandet blivit svårare bekräftas av de politiska journalister som intervjuas. "Det har blivit besvärligare och tar längre tid än förut. Allt ska prövas av säkerhetspolisen", säger till exempel Aftonbladets Lena Mellin. Expressens Niklas Svensson, Aftonbladets Richard Aschberg och Dagens Nyheters Jens Kärrman håller med.

Men vad är det då de politiska reportarna begärt ut? Hemligt material om ministrarnas handläggning av viktiga politiska frågor? Arbetsmaterial från politiska tjänstemän? Dokumentation av beslutsgången då sjukförsäkringsreformen trummades igenom av finansminister Anders Borg, mot socialdepartementets vilja?


Krognota - huvudingrediens
i medierna politiska granskning.

Ingalunda. Det är naturligtvis kvitton den handlar om. "Jag fick vänta i flera veckor för att få ut kvitton från representationen i Sagerska huset och på Harpsund", säger Niklas Svensson. Richard Aschberg beställde å sin sida ut statsrådens reseräkningar. Jens Kärrman ville kika på UD:s PR-notor.

Det är fan patetiskt att läsa.

Vad är det för fel på Aftonbladet? Del femtioelva.

Idag slår Aftonbladet nya rekord i orättfärdig, indignationsdrivande journalistik. Hur i hela fridens namn kan man motivera publiceringen av denna smörja?

Den urartade politiska journalistiken

Jag begriper inte riktigt vad som hänt med Aftonbladet. Först de hämndgiriga publiceringarna om Sven Otto Littorins sexchattande, sen det fruktansvärda klavertrampet som blev "Juholtaffären" och nu senast det smaklösa snaskandet i våra ministrars privatekonomiska förhållanden.



Nyligen "avslöjade" Aftonbladet att finansminister Anders Borg har skulder på sin villa. Jo tjenare, det har väl så gott som alla som utnyttjar den boendeformen. Därefter följde man upp med "scoopet" att Tobias Billström gör fullt lagliga vinster på ett helt rimligt regelverk om dubbel bosättning för toppolitiker. Verkligen hemskt upprörande.

Det blir inte mindre pinsamt av att det är så uppenbart att Aftonbladet nu försöker kompensera för den publicitetsskada man med oärliga medel åsamkade Håkan Juholt och socialdemokratin.

Nu undrar jag: varför ägnar inte Aftonbladet lite journalistiska muskler åt att granska verkliga politiska frågor istället, alltså sådana som påverkar människor i deras vardag? Jag begriper naturligtvis att det är lättare och billigare att ägna sig åt pseudopolitiska "granskningar" av ovan nämnda typ, men de säger absolut inget om riktig politik och maktutövning. De bidrar bara till att göda politikerföraktet.

Jag blir ledsen och beklämd av att bevittna utvecklingen i mediedemokratin, där politik konsekvent reduceras till spel, affärer och underhållning. Kanske det säljer tidningar, vad vet jag. Men konsekvensen blir samtidigt att medierna sviker sitt demokratiska ansvar. Aftonbladets utveckling utgör ett särskilt tragiskt exempel.

Den moraliska frågan är obesvarad

Min nya krönika i Efter Arbetet:

Juholtaffären är inte det värsta mediedrev som drabbat en svensk politiker. Kritiken mot Mona Sahlin under Tobleroneaffären var både hårdare och mer utdragen, liksom den skoningslösa förföljelsen av Lars Danielsson. Men Juholtaffären är otvivelaktigt det värsta drev som slutat med att storviltet ifråga klarat sig kvar på sin post.

Som den politik- och mediejunkie jag är följde jag affären noga, med växlande känslor men aldrig sviktande fascination. Så här med några dagars perspektiv är det ett par teman som dröjer sig kvar i tankarna. Det första är förstås mediernas agerande, i synnerhet Aftonbladets förlorade heder.

Det står nu klart att Aftonbladets stora avslöjande – att Håkan Juholt medvetet skulle ha fuskat med sitt bostadsbidrag – var fel. Värre än så, det var genomfalskt; de regler Håkan Juholt påstods ha brutit mot existerade överhuvudtaget inte. Detta konstaterades också av överåklagaren Björn Ericsson, som därför snabbt la ner sin förundersökning om bedrägeri. Det berodde inte på bevisläget utan på att det helt enkelt inte hade skett något juridiskt fel.

Aftonbladet byggde väsentliga delar av sin journalistik på rykten och anonyma källor. I vissa fall handlade det om ren desinformation. Det mest slående exemplet är de källor som hävdade att Håkan Juholt skulle ha informerats om det (icke-existerande) regelbrottet redan våren 2009, i samband med en internrevision på partikansliet. Detta dementerades med kraft av alla som påstods ha varit inblandade, men Aftonbladet publicerade i alla fall.

Jan Helin, tidningens ansvarige utgivare, har i vanlig ordning försvarat sina publicistiska överväganden med näbbar och klor, men den här gången har han gjort en ovanligt slät figur. Kvällstidningarna brukar försvara sig genom att hänvisa till ”konsekvensneutraliteten”, det vill säga att tidningarna inte har något ansvar för de konsekvenser en viss publicering får.

Vad den principen kan betyda i verkligheten avslöjades dock med skamlig tydlighet av Martin Wicklin i radioprogrammet Medierna (15/10). Medan Wicklin väntade på att intervjua Jan Helin om tidningens bevakning råkar han höra Helin och en kollega diskutera. ”Vi hoppas att Juholt avgår idag”, säger kollegan. ”Ja”, svarar Helin.


Satsade på att fälla Håkan Juholt.

Konsekvensneutralt så det förslår. Men sådan är nu en gång drevets logik. När chansen att fälla en tolvtaggare uppenbarar sig förvisas raskt de publicistiska principerna till högtids- och försvarstalen.

Det andra kvardröjande temat är Håkan Juholts krishantering. Var Juholt ”fruktansvärt stark” och kylig, som medierådgivaren Paul Ronge menade på sin blogg? Eller var krishanteringen istället ”usel”, som PR-konsulten Lars Thalén hävdade på DN Debatt (18/10).

För mig framstår det som att båda herrarna har poänger. Paul Ronge menar att Håkan Juholt gjorde det mesta rätt när drevet startade. Först en rejäl pudel – i efterhand framstår den som nästan perfekt avvägd, givet den information som då fanns. Därefter: inga lögner, inga bortförklaringar, men tydliga dementier av de felaktigheter som hopas.

Nerver verkar karlen överhuvudtaget inte ha några. Drevet kulminerade på tisdagen. Dagen efter deltog Juholt i riksdagens partiledardebatt där han, till synes helt opåverkad, gjorde bra ifrån sig.

Men Lars Thalén har naturligtvis också rätt när han påpekar att Håkan Juholt borde gått ut offentligt redan i september, då han fick signaler från riksdagsförvaltningen om att allt inte stod rätt till med bostadsbidraget. Hade han i det läget klargjort att regelverket var otydligt, att han förmodligen fått för mycket pengar och att han därför skulle betala tillbaka dem, ja då hade det aldrig blivit någon Juholtaffär.


Den moraliska frågan är obesvarad, Håkan.

Drevet är nu över för den här gången och Håkan Juholt ger sig ut på försoningsturné i partidistrikten. Det kan nog behövas, för den moraliska frågan är alltjämt obesvarad. Hur kan Socialdemokraternas partiordförande, med en månadslön på 144 000 kronor i månaden, tycka att det är okej att riksdagen betalar hans sambos bostadskostnader? Hur kan han undgå att reflektera över det orimliga i detta? Ska vi någonsin komma till rätta med den politiska klassens privilegier? Sådana frågor gör att Juholtaffären lämnar en besk smak efter sig.

Juholt, lögner och sakpolitik

Drevet kring Juholtaffären går vidare och det framkommer allt fler uppgifter. Mycket av det som skrivit de senaste dagarna har dock varit obekräftade uppgifter, hemliga källor och skvaller, men drevets logik är obönhörlig. Villebrådet ska fällas, kosta vad det kosta vill, pressetiska diskussioner kan vi ta senare.

Vi kan konstatera att det redan innan denna affär briserade hade växt fram en dominerande berättelse i medierna, enligt vilken Håkan Juholt bekrevs som ombytlig och dålig på att förankra politiska förslag (beskrivningar som säkert kan ha en del fog för sig). Till detta läggs nu ord som "slarvig", "lögnaktig" och "girig".

Själv tror jag inte att Håkan Juholt försökt berika sig med oärliga medel, jag tror mest att han varit slarvig, men vad jag tror är av underordnad betydelse. På samma sätt som Mona Sahlin fick äta upp Tobleroneaffären år efter år efter år kommer Håkan Juholt framöver att blir kallad "Ljugholt" och "Tjuvholt". Denna affär kommer alltid att ligga honom i fatet, och om han sitter kvar blir den en allvarlig belastning i nästa valrörelse.

Den förundersökning som nu pågår är sjävklart av betydelse för Håkan Juholts möjligheter att erhålla tillräckligt stöd inom sitt parti. Men i det längre perspektivet är rättsprocessen rätt ointressant, tror jag. Som Johanna Graf och fyra andra socialdemokrater påpekade på SvD Brännpunkt härom dagen är politiken en förtroendebransch:

En politikers yttersta dom är väljarens, inte rättsväsendets. Även om en politiker i juridisk mening inte överskrider lagen så blir väljarnas dom ofta hård om de får en känsla av att politikern har försökt tillskansa sig privilegier.

Min slutsats blir därför att Håkan Juholt gör bäst i att kasta in handduken nu, och ge den tid som behövs innan nästa val till sin efterträdare, oavsett om det blir en Damberg, en Eneroth, en Sommestad, en Östros, eller vem som nu kan tänkas vara tillräckligt modig/dumdristig för att utsätta sig och sina närstående för den moderna "mediedemokratin".

Lärdomarna för Socialdemokraterna borde vara många. Till att börja med måste man arbeta mycket mer professionellt med sina ledande politikers privatekonomi. Hade Socialdemokraternas valberedning anlitat ett par skickliga grävjournalister och några privatekonomer så hade de kunnat utreda Juholts privatekonomi och vandel innan kandidaturen. Då hade man sannolikt hittat oklarheter, slarv och eventuella olagligheter, så att betydelsen av detta hade kunnat värderas innan Juholt valdes.

Det är också nödvändigt att ledande partiföreträdare anlitar revisorshjälp med sin privatekonomi i framtiden, så att liknande historier i möjligaste mån kan undvikas.

Men här finns också en annan och viktigare fråga som Sveriges journalister borde diskutera. Jag förstår verkligen att affärer som dessa skapar sin egen drevlogik, att granskningen av politikers privatekonomiska förhållanden är nödvändig och att den dynamik vi sett de senaste dagarna i realiteten är ofrånkomlig. Jag förväntar mig inte att medierna ska ta mer ansvar för sina publiceringar av "hemliga källor" och skvaller framöver, även om jag naturligtvis hoppas det.

Vad jag däremot skulle önska är att den politiska bevakningen i ökad grad fokuserar på sakpolitiska förhållanden, alltså på den verkliga politik som är av betydelse för oss medborgare i vår vardag. Det är självklart inte acceptabelt om politiker slarvar eller fuskar med offentliga medel. Det är också illa om de ljuger om sådant. Men det är betydligt värre när de ljuger om sakpolitik.

Här brister medierna tyvärr allvarligt i sin granskning. På mina forskningsområden hittar jag ständigt exempel på ljugande politiker. Detta är inget som är särskilt svårt att kolla upp för journalister heller, det räcker med att man sätter sig in i de politiska sakfrågorna och skaffar sig ett hyfsat nätverk av experter.

Här på bloggen har jag nyligen skrivit om de narkotikapolitiska lögner som förts fram av moderata socialpolitiker i riksdagen, men låt mig ge ytterligare några exempel.

För knapp ett år sedan avslöjade ekonomhistorikern Malin Junestav och jag att socialförsäkringsminister Ulf Kristersson ljög om sjukförsäkringen. Ingen journalist nappade på detta (se även denna).

För ett tag sedan debatterade förre narkotikasamordnaren Björn Fries narkotikapolitik med barn- och äldreminister Maria Larsson. Sakfelen stod som spön i backen i Larssons anföranden, men ingen journalist ställde henne till svars för detta.

Exemplen ovan rör alla borgerliga politiker, men jag hyser inga som helst illusioner om att man inte kan hitta gott om sakpolitiska lögner även bland S, V och MP-politiker. Ljugandet i narkotikapolitiska frågor är exempelvis mer eller mindre endemiskt och rör alla partier i varierande grad.

AB AB AB DN DN DN Exp Exp SvD SvD SvD

Kontraproduktiv argumentation

Idag skriver Alexander Bard och avhoppade sverigedemokraten, numera politiska vilden William Petzäll i Aftonbladet om narkotikapolitiken.

Även om jag sympatiserar med kraven på ett ökat fokus på skadebegränsning (harm reduction) är artikelns argumentation slarvig och kontraproduktiv. Den är späckad med fel och överdrifter. Några exempel:

- Bard och Petzäll (B&P) skriver att vi är det enda landet i världen som "kriminaliserat narkotikainnehav i blodomloppet" (alltså eget bruk). Det är fel, sådan kriminalisering finns i många länder (vilket också var ett av argumenten när vi införde lagstiftningen 1988).

- B&P skriver att Sverige "ligger i topp inom EU när det gäller tungt narkotikamissbruk". Det är också fel, vi ligger kring EU-snittet, vilket är illa nog.

- B&P frågar sig om missbrukare verkligen vågar uppsöka vården "när det första som händer där är att man blir arresterad och kastad i fängelse?" Den risken torde vara fullkomligt icke-existerande - jag har aldrig hört talas om någon som "kastats i fängelse" när de uppsökt socialtjänsten eller beroendevården för att få hjälp med missbruksproblem.

- "Endast i Sverige kan man hävda att rena sprutor skickar fel signaler", skriver B&P. Också fel - detta är ett allmänt argument som är vanligt förekommande i de flesta länder som genomfört eller funderat på att genomföra sprutbytesprogram. Argumentet har visserligen haft ett ovanligt stort genomslag i Sverige, men det är en annan sak.

Jag kan inte heller imponeras av en argumentation där man hävdar att vi har en narkotikalagstiftning som "får sharialagarna i Saudiarabien att blekna". Det är inte seriöst.

En av de viktigaste invändningarna mot den svenska narkotikapolitiken är att den inte bygger på kunskap och fakta, utan på myter och moral. Ska man kritisera detta - vilket man givetvis ska - så får man inte fuska själv. Det finns goda och sanna argument för en reformerad narkotikapolitik, man behöver inte hitta på egna eller överdriva.

Alexander Bard och William Petzäll kommer sannolikt att få äta upp den här artikeln. Jag är övertygad om att någon av den svenska narkotikapolitikens tillskyndare kommer att vara snar att svara i Aftonbladet. Jag sätter en femma på att det blir Per Johansson från RNS, han brukar vara snabb i vändningarna.

Moderata knarklögner skoningslöst avslöjade

Söndagens debattartikel i Dagens Nyheter av moderaterna Isabella Jernbeck och Anti Avsan var osaklig, hårdvinklad, överdriven och till stora delar direkt lögnaktig.

Dessbättre har den fått mycket kvalificerad mothugg, och dessutom i en omfattning som åtminstone jag aldrig tidigare skådat på DN Debatt. Igår nätpublicerades hela fem (!) repliker - förhoppningsvis kommer det någon i papperstidningen också. Det är en skoningslös avklädning Jernbeck och Avsan utsätts för. Man kan hoppas att de har vett att skämmas så öronen blir röda, but I wouldn't bet on it. Här är några smakprov ur floden av fördömanden:

Gerhard Larsson, regeringens missbruksutredare:

När det gäller metadon och subutex har Jernbeck och Avsan läst slarvigt. Jag förespråkar inte en ymnigare användning. Mitt förslag syftar i första hand till att skapa en likvärdig tillgång till denna behandling som erbjudits i Sverige sedan 1960-talet, men fortfarande är den enda som har vetenskapligt stöd. Heroinmissbruket finns i hela landet, men behandlingen saknas ofta utanför storstäderna. Positiva effekter är minskat missbruk, minskad dödlighet och möjlighet att gå från kriminalitet till arbete. (Repliken)

Martin Kåberg och Mikael Sandell, psykiatrer och beroendeläkare:

När jämförande exempel med alkohol tas upp i argumentet: ”ingen funderar väl på att erbjuda alkohol mot alkoholism” blir debattörernas avsaknad av medicinsk och farmakologisk kännedom pinsamt uppenbar. Hela grundidén med Metadon och Subutex bygger på att erbjuda en alternativ medicinering som på grund av sin långverkande effekt tar bort suget efter heroin och minskar risken för återfall. Att Jernbeck och Avsan inte har förstått detta grundläggande faktum gör det omöjligt att överhuvudtaget ta dem på allvar. (Repliken)

Joar Guterstam och Jörgen Engel för Svensk förening för beroendemedicin.

När man läser Isabella Jernbeck och Anti Avsans artikel känner man sig förflyttad 30 år tillbaka i tiden. Decennier av vetenskaplig forskning tycks ha gått de moderata riksdagsledamöterna fullständigt förbi. I stället hänvisar man till anekdoter och gamla fördomar när man avfärdar läkemedelsassisterad rehabilitering för heroinberoende.
[---]
Den enda referens Jernbeck och Avsan hänvisar till i sin artikel är en helt ovetenskaplig ”rapport” från Kriminellas revansch i samhället. Denna amatörmässiga skrift påstår motsatsen till all seriös forskning på området, utan att ge några sakliga skäl för detta. (Repliken)

Dag Larsson, Henrik Fritzon, Roger Mogert och Marika Bjerstedt Hansen, S-politiker i Stockholm och Skåne.

Till att börja med talar de svepande om läckage från metadon- och subutexprogramen. Allt sådant läckage är naturligtvis ett problem, men redan här står deras påståenden i strid med såväl svensk som internationell forskning. Svenska studier indikerar här snarare att ett av de främsta skälen till illegal buprenorfinanvändning är att de existerande programmen inte kunnat ta emot alla personer som efterfrågar behandling. (Repliken)

Alec Carlberg, Birgitta Englund och en rad andra representanter för svenska brukar- och klientorganisationer:

På DN Debatt 9/10 framför de två moderata politikerna Isabella Jernbeck och Anti Avsan kritik mot att heroinberoende människor kan erbjudas kontrollerad substitutionsbehandling med läkemedlet subutex. För att stödja sin argumentering påstår de upprepade gånger att människor med tidigare egna erfarenheter av missbruk och beroende motsätter sig läkemedelsassisterad behandling till heroinberoende personer. Detta är inte sant. En stor majoritet av tidigare klienter, patienter och deras organisationer stöder ett brett och varierande utbud av rehabiliteringsinsatser för alkohol- och narkotikaberoende människor. Substitutionsbehandling är bara en av många insatser i ett pluralistiskt vårderbjudande där exempelvis 12-stegs- och KBT-programmen också ingår för att nämna ytterligare metoder som artikelförfattarna själva lyfter fram. (Repliken)

Så försöker Moderaterna sänka missbruksutredningen

Idag har Joar Guterstam och jag en debattartikel i Expressen. Joar Guterstam är läkare och doktorand på Karolinska Institutet. Vi svarar på den debattartikel av moderaten Mats Gerdau som publicerades härom veckan, och som missbruksvårdsutredaren Gerhard Larsson redan svarat på.

Vår artikel kan också delvis fungera som svar på gårdagens DN Debatt-artikel, där två andra moderater, Isabella Jernbeck och Anti Avsan, demonstrerade sin oerhörda okunskap om narkomanvård i allmänhet och läkemedelsassisterad behandling i synnerhet.

Artikeln publiceras även här nedan.

Mats Gerdau, gruppledare för Moderaterna i riksdagens socialutskott, berättar i sin debattartikel 3/10 att han sett en ledsen pojke utanför kliniken för heroinbehandling i Köpenhamn. Utifrån denna erfarenhetsbas misstänkliggör han i svepande ordalag inte bara heroinbehandling, utan även metadonprogrammen och hela den statliga Missbruksutredningen. I våras presenterade utredningen sin analys och en lång rad välgrundade förslag till åtgärder för att förbättra vården av personer med missbruk och beroende.


Mats Gerdau, M, gruppledare i socialutskottet.

Antingen har Mats Gerdau fullständigt missförstått Missbruksutredningen, eller så sprider han cyniskt lögner i syfte att misskreditera den. Även utredaren, Gerhard Larsson, drar nämligen klart och tydligt slutsatsen att vi inte bör införa heroinbehandling ens på försök i Sverige! Den vård som finns tillgänglig idag för heroinberoende har alldeles för stora brister i både kvalitet och tillgänglighet för att en så extraordinär åtgärd som heroinbehandling ska vara aktuell.

Mats Gerdaus syfte kan alltså knappast vara att avråda från heroinbehandling, eftersom ingen seriös debattör överhuvudtaget föreslagit något sådant i Sverige. Han tycks snarare vilja misstänkliggöra Missbruksutredningen i allmänhet och behandlingen med metadon och buprenorfin i synnerhet. Men över 40 års entydig forskning visar att vid etablerat heroinberoende är det endast sådan läkemedelsassisterad behandling som har dokumenterade effekter. Den förbättrar patienternas överlevnad dramatiskt och gör det möjligt att rehabiliteras från livet som heroinist. Hur understår sig Mats Gerdau att kalla denna livräddande behandling ”försåtlig” och uppmana sina politiska allierade att sätta stopp för den?

Mats Gerdau slår i sin artikel mycket brett och signalerar att Moderaterna nu tar avstånd från Missbruksutredningen. Några argument för denna hållning förs dock inte fram. Istället är det en rakt igenom moraliserande syn som erbjuds, där vetenskap och beprövad erfarenhet underordnas Moderaternas obehagskänslor. Mats Gerdau skriver att han ”ryser vid tanken på att få det som i Danmark”. Att Sverige faktiskt skulle kunna ha något att lära av andra länders missbrukarvård tycks överhuvudtaget inte ha fallit honom in. Och ändå måste han väl veta att Sverige har lika många tunga narkomaner som EU-snittet, och högre narkotikadödlighet?

I månader har Moderaterna bedrivit krypskytte mot Missbruksutredningens förslag. Man föredrar uppenbarligen att bekräfta utbredda fördomar istället för att stå upp för en kunskapsbaserad missbrukarvård, med brukarnas behov i fokus. Risken är att övriga borgerliga partier saknar kraft att stå emot utspel av detta slag och att Missbruksutredningen därmed hamnar i byrålådan. Man skulle kanske inte förlora så många röster på detta, men för alla svenskar med missbruks- eller beroendeproblem och deras anhöriga vore det ett tragiskt svek.

Joar Guterstam, leg. läkare, Beroendecentrum Stockholm och doktorand, Karolinska Institutet
Björn Johnson, docent i socialt arbete, Malmö högskola

Jag ska bättra mig

Ursäkta det icke-existerande bloggandet på sistone, först var det terminsstart med mycket undervisning och sen ådrog jag mig en bröstbensfraktur på gymmet, som jag fortfarande håller på och tillfrisknar ifrån. Men på måndag blir det blogg-comeback med en ny debattartikel. Stay tuned!