Välfärdspolitik som ger trygghet för alla enda sättet att möta SD

Sverigedemokraternas framgångar de senaste valen kan inte förklaras av att främlingsfientligheten ökat. Istället hänger de samman med att partiet organiserat sig bättre och lyckats väl med sin väljarmobilisering. Statsvetare har lyft fram faktorer som ökad medieuppmärksamhet, internt upprensningsarbete och de strategier som använts av de etablerade partierna. Själv har jag pekat på betydelsen av att invandringen och integrationen i allt högre grad kommit att framstå som ett samhällsproblem och förknippats med religiös extremism, brottslighet och andra sociala missförhållanden (DN 12/12 2009).

Allt detta är viktiga pusselbitar för att förstå SD:s frammarsch. Men de säger inte så mycket om vilka partiets väljare är eller varför de väljer att rösta på ett högerradikalt, populistiskt och främlingsfientligt parti.

Vi vet sedan tidigare att SD:s väljare på många punkter skiljer sig från de övriga partiernas väljare. Studier av statsvetare vid Göteborgs universitet visar att SD-väljarna har mycket lågt förtroende för politiker. När det gäller kunskaper om politik ligger nivån avsevärt lägre än snittet i befolkningen. De är också mindre politiskt intresserade och har lägre utbildningsnivå.

Enligt SVT:s valundersökning klassificerar sig en klar majoritet av SD:s väljare som arbetare. Partiet är starkare på landsbygden än i städerna. SD-väljarna är också fler bland grupper som finns utanför arbetsmarknaden, som arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionärer. Slutligen är män – särskilt unga män – klart överrepresenterade.

Men varför väljer då dessa personer att rösta på SD? Jag tror att svaret har att göra med social status. Av uppräkningen framgår att det handlar om grupper med låg social status – grupper som förlorat på de senaste decenniernas samhällsutveckling, med stigande ungdomsarbetslöshet, ökade inkomstklyftor och avfolkning av landsbygden.

Den stora invandringen sedan 1980-talet har otvivelaktigt medfört en snabb samhällsomvandling. Sverige, förr ett homogent land i etniskt hänseende, har blivit mångkulturellt. Sådana förändringar leder ofta till att människor ser sin status som hotad.

Ett belysande exempel är sociologen Joseph Gusfields klassiska analys av bakgrunden till det amerikanska rusdrycksförbudet 1920–1933. I Symbolic Crusade (1963) argumenterade Gusfield för att förbudet var ett resultat av konflikter kring social status och invandring.

Nykterhetsivrarna – främst protestanter från medelklassen med måttlighet eller avhållsamhet som en integrerad del av livsstilen – upplevde under 1800-talet att de värden de värnade om kom att devalveras och ifrågasättas i takt med den ökande invandringen. Katolska immigranter, bosatta i de växande urbana områdena, stod för en annan syn på alkohol och på vad som mer allmänt kännetecknade ett respektabelt levnadssätt.

Mot slutet av århundradet, när de tidigare dominerande värderingarna ytterligare hade eroderats, förbyttes nykterhetsrörelsens initiala tolerans och vilja att hjälpa dem som fallit offer för alkoholen i en öppen motvilja mot alkoholisten, som sågs som en dålig människa.

Gusfield betraktade förbudstankens framryckning under decennierna kring det förra sekelskiftet som den protestantiska medelklassens sista desperata försök att försvara sin enhetskultur mot industrialisering, urbanisering och religiös diversifiering. Förbudslagstiftningen symboliserade ett återupprättande, om än tillfälligt, av nykterhetsrörelsens status och normer.

Gusfields analys har tydliga paralleller med dagens svenska situation. Bland SD:s väljare finns otvivelaktigt en grupp individer med grundmurat främlingsfientliga åsikter. Men de flesta tillhör knappast den kategorin. Troligare är att det handlar om människor som upplever att deras status och position i samhället är hotad. Detta leder till skamkänslor, vilket kan få människor att gå till ytterligheter. Sökandet efter förklaringar blir till ett sökande efter syndabockar.

Situationen accentueras av att SD-väljarna i de flesta avseenden tillhör majoritetsbefolkningen. För unga vita män, landsbygdsbor, lågutbildade och förtidspensionärer finns inga mobiliserade intressegrupper och ingen identitetspolitik. Många känner sig därför bortglömda av politikerna. En del av dem protesterar genom att rösta på SD.

Men för dessa väljare är nationalism och främlingsfientlighet knappast någon stark ideologisk drivkraft. Snarare handlar det om en nostalgisk konservatism, om en längtan tillbaka till en tid då idén om folkhemmet var levande och den egna gruppens status var högre.

Om denna analys är riktig står de demokratiska partierna inför en svår uppgift om de vill vinna tillbaka SD:s väljare. Den moralpanik som riktats mot partiet och dess väljare sedan valet är uppenbart kontraproduktiv – sådan självrättfärdig moralism kommer bara att befästa SD:s ställning som etablissemangskritiska ”sanningssägare”.

Åtgärder för att minska utanförskapet i invandrartäta områden riskerar att stärka SD-väljarna i deras uppfattning om att politikerna inte bryr sig om dem, att deras bekymmer är mindre viktiga är ”invandrarnas”. De alltmer desperata försöken att muta den storstadsbaserade medelklassen (”butlers” etc.) är inte heller någon framkomlig väg.

Det som krävs är istället att partierna lyckas formulera en effektiv och modern inkluderingspolitik. En välfärdspolitik som förmår skapa ekonomisk och social trygghet för alla – även för de bortglömda proteströstare som utgör SD:s viktigaste väljargrupper. Lättare sagt än gjort, förvisso, men sannolikt den enda möjliga vägen.

Björn Johnson, statsvetare, Malmö högskola

Denna artikel har bland annat publicerats i Värmlands Folkblad och Smålands-Posten.