fredag 1 februari 2013

Dagens moderater och 70-talets maoister - sida vid sida i narkotikadebatten

En ny artikel publicerad i Axess nr 1, 2013. Köp tidningen, som har tema narkotikapolitik!

Under sjuttiotalet fördes en rasade vårdideologisk strid om det svenska metadonprogrammet. Nu är debatten tillbaka, fast märkligt spegelvänd. Maoister och vänsterradikala socialarbetare har ersatts av förbudspolitiska lobbyorganisationer och moderata riksdagsledamöter. Argumenten är dock desamma som för fyrtio år sedan.

I början av sjuttiotalet blev det svenska metadonprogrammet hårt kritiserat. Programmet hade startats 1966 i Uppsala och tog emot opiatmissbrukare från hela landet. Bland motståndarna märktes socialvården, den drogfria missbrukarvården, Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL) och flera andra aktivistorganisationer på vänsterkanten. Detta var starka och inflytelserika aktörer i dåtidens narkotikapolitiska debatt. De menade att metadon var narkotika och att preparatet därför inte hade någon roll att spela i den svenska missbrukarvården. En rad argument anfördes för att det lilla programmet – knappt hundra patienter – var en samhällsfarlig verksamhet som kunde leda till ökat missbruk.

I boken Metadon på liv och död (Studentlitteratur, 2005) visade jag att konflikten bottnade i oenighet om missbruket skulle ses som ett socialt eller ett medicinskt problem. Konflikten fick ödesdigra konsekvenser för ett stort antal narkomaner. Många dog när de av vårdideologiska skäl förvägrades metadon. Det var först mot slutet av åttiotalet, då hiv spreds epidemiskt bland Stockholms heroinister, som motståndet avtog och vårdformen blev mer accepterad. Men utbyggnaden skedde långsamt. I slutet av nittiotalet fanns uppemot tiotusen svenskar som missbrukade opiater, men bara åttahundra platser i landets fyra metadonprogram. Disciplineringen var hård, patienter som återföll eller misskötte sig löpte stor risk att stängas av. Då fick man ett års ”spärrtid” och hamnade sist i kön. Dödligheten bland de ofrivilligt utskrivna var skyhög.

Under det senaste decenniet har dock mycket hänt. Subutex och Suboxone, nya läkemedel med substansen buprenorfin, har införts (och, i Subutex fall, avregistrerats). Socialstyrelsens regler har mildrats och en mängd nya program har startats. Patientföreningar har etablerats och vården har blivit mer brukaranpassad. Antalet patienter i vårdformen – som numera brukar kallas LARO, läkemedelsassisterad rehabilitering av opiatberoende – överstiger idag fyratusen. I de största heroinstäderna, Stockholm och Malmö, behöver heroinisterna inte längre köa för att få hjälp.

Utbyggnaden av LARO har emellertid inte skett smärtfritt. Det gamla metadonmotståndet har tidvis blossat upp. Ofta på initiativ av lobbygrupper som sett en mer medikaliserad narkomanvård som ett hot mot den restriktiva narkotikapolitiken, eller av företrädare för behandlingshemsbranschen, som upplevt att deras revir varit hotade.

De senaste två åren har motståndet blivit starkare och bättre koordinerat, i takt med att professionella opinionsbildare gett sig in i debatten. Den utlösande faktorn var Gerhard Larssons missbruksutredning, som i sitt slutbetänkande från våren 2011 argumenterade för en fortsatt utbyggnad och brukaranpassning av LARO-verksamheterna.

Särskilt drivande i motståndet har en grupp moderata politiker varit, men även kristdemokrater och socialdemokrater inom nykterhetsrörelsen har varit aktiva. Motståndarnas argument är som ekon från det vänsterradikala sjuttiotalet – paradoxalt nog, med tanke på att det idag främst är högern som framför dem.

I Expressen (3 oktober 2011) refererade riksdagsledamoten Mats Gerdau (M) till LARO som en ”försåtlig” vårdform. Gerdau beskrev metadon och Subutex som ersättningsdroger och varnade för missbruksutredningens förslag, som han ansåg vara ”äventyrliga vägar in i drogliberalismen”. (För ett bemötande av Gerdau, se denna länk.)

Två andra riksdagsmoderater, Isabella Jernbeck och Anti Avsan, publicerade kort därpå en artikel i Dagens Nyheter (9 oktober 2011) där de jämförde LARO-utbyggnaden med det misslyckade försöket med så kallad legalförskrivning 1965–67, då amfetamin och morfin skrevs ut till narkomaner utan vare sig kontroll eller uppföljning. ”Subutex håller på att ta över hela den illegala marknaden och med detta sker nyrekrytering av unga missbrukare”, hävdade Jernbeck och Avsan. Som belägg anförde de en rapport från KRIS, Kriminellas Revansch i Samhället, en oseriös pamflett byggd på fem intervjuer med KRIS-medlemmar. (Ett antal repliker på Jernbecks och Avsans artikel länkas här.)

Ytterligare ett exempel är riksdagsledamoten Lars-Axel Nordell (KD), som motionerat om att metadon och Subutex bara ska användas för att ”trappa ner och fasa ut narkotikaberoendet”, inte som del i en livslång behandling (motion 2012/13:So279). ”Om substitutionsprogrammen ska finnas kvar måste de utformas i bättre samverkan med socialtjänsten i kommunerna, med stor restriktivitet och syfta till nedtrappning och total drogfrihet”, skriver Nordell, och hänvisar även han till KRIS-rapporten.

Den här typen av argument – att LARO bara är ett byte av en drog mot en annan, att behandlingen håller kvar patienterna i beroende och att den leder till ökat missbruk genom att preparaten säljs till ungdomar på den illegala marknaden – framfördes redan under sjuttiotalet.

Problemet är att argumenten rimmar väldigt dåligt med den internationella forskningen (för en översikt, se denna länk). Efter nästan femtio år och flera tusen vetenskapliga artiklar råder nämligen stor enighet bland forskare om att LARO är den metod som kunnat visa de bästa och mest entydiga resultaten vad gäller behandling av opiatberoende. Sjuklighet och dödlighet hos personer som får LARO minskar dramatiskt. För flertalet leder behandlingen också till en minskning av illegalt drogbruk, kriminalitet och prostitution. Vid en lagom hög dos upplever patienterna varken ruseffekter eller abstinens, utan kan fungera som opåverkade personer, förutsatt att de inte använder andra droger. Med medicinen som hjälp lever många tidigare heroinister helt normala liv.

LARO är dock ingen patentlösning, långt därifrån. Många patienter har fortsatta beroendeproblem, och många hyser en stark önskan om att kunna avsluta behandlingen och klara sig utan medicin. Men det är få som lyckas, för de flesta patienter vet – till skillnad från Lars-Axel Nordell och hans politikerkolleger – att de som frivilligt avslutar sin behandling löper stor risk att återfalla.

Under den gångna hösten har debatten om LARO intensifierats, dels till följd av de krav på en mer lättillgänglig vård som restes efter riksdagsledamoten William Petzälls tragiska dödsfall, dels till följd av avslöjanden i SVT om att det finns patienter som säljer en del av sin medicin.

Problemet med försäljning är reellt och har under senare år bidragit till en ökning av antalet dödsfall där metadon eller buprenorfinpreparat varit inblandade. Oftast har det handlat om personer som missbrukat läkemedlen tillsammans med lugnande preparat, alkohol och andra droger – livsfarliga kombinationer. Många av dem som avlider är nedgångna, socialt marginaliserade personer som inte klarat de krav som ställts i programmen utan skrivits ut. Lösningen är därför knappast att göra vården mer svårtillgänglig och restriktiv, vilket kritikerna vill.

Bakom de politiker som gett sig in i debatten finns ett antal förbudspolitiska lobbyorganisationer. Den viktigaste har jag redan nämnt – KRIS – men även RNS, Riksförbundet narkotikafritt samhälle, är pådrivande.

Vad KRIS anbelangar så har organisationen i närmare tio år bedrivit en mycket ensidig och negativ kampanj mot LARO. Detta har inneburit att man isolerat sig från en viktig grupp av potentiella medlemmar – tidigare kriminella heroinister – vilket också lett till interna stridigheter. För fem år sedan bröt sig ett antal lokalföreningar ur KRIS och bildade X-Cons, en förening som välkomnar LARO-patienter.

De senaste åren har KRIS-kampanjen förts under slagordet ”Statligt knark är också knark” och bland annat finansierats med pengar från Statens Folkhälsoinstitut. Målet är att förbjuda Subutex och Suboxone samt reservera metadonbehandling för en liten skara äldre heroinister. Om det genomfördes skulle det leda till massdöd bland landets opiatmissbrukare.

RNS inställning i frågan är mindre kategorisk. Organisationen är noga med att påtala att man inte är motståndare mot vårdformen som sådan, men att man vill att den ska användas mer restriktivt – en inställning man har haft sedan åttiotalet. I praktiken har det inneburit att man konsekvent har motsatt sig alla de utbyggnader som gjorts genom åren. Hade RNS fått råda så hade vi fortfarande bara haft några procent av opiatmissbrukarna i LARO, istället för att nu börja närma oss den tillgänglighet som finns i andra europeiska länder.

Bland dagens LARO-motståndare finns också drogterapeuter, ”addiktologer” och andra som livnär sig inom den tolvstegsdominerade behandlingshemsbranschen – men även scientologer från Narconon och KMR, Kommittén för mänskliga rättigheter. Detta är personer som gärna orerar om läkemedelsbolagens profithunger, men som behändigt nog glömmer att nämna att de själva har ekonomiska intressen att försvara. Ofta betydligt större intressen än de offentliganställda sjuksköterskor, läkare och kuratorer som arbetar inom de nästan alltid landstingsdrivna LARO-verksamheterna.

Själv anser jag att de politiker som vill förbättra den svenska missbrukarvården borde ägna sig lite mer åt källkritik. Istället för att lyssna på överdrifter och fabler från KRIS och den övriga förbudslobbyn borde man prata med de som faktiskt vet något om LARO-verksamheten. Dels de professionella som arbetar inom programmen och socialtjänsten, och som varje dag försöker hjälpa heroinister till ett bättre liv, dels de som forskar om LARO och försöker kartlägga de brister som finns.

Men framför allt borde man förstås prata med de allra närmast berörda: patienterna i programmen, de som alltjämt köar för att få hjälp samt deras anhöriga.


Creeper

MediaCreeper

2 kommentarer:

Max Hobstig sa...

En mycket bra och informativ artikel om hur det var på den tiden det begav sig. Jag fick förmånen att få delta i Ulleråkers Metadonprojekt våren 1977. Metadonet gav mig allt det jag tidigare saknat. Det gav mig framförallt möjlighet att börja tänka på min framtid och resten av mitt liv! Jag deltog i programmet under 14 år för att till sist, på egen begäran få hjälp med att avsluta mitt deltagande.

På hösten 1977 började jag studera. Under åtta år satt jag på skolbänken för att först komplettera min bortslarvade grundskola och till sist erhålla min ingenjörsexamen. Därifrån blev det drygt 12 år som tekniker i kommunens lantmäterienhet och senare som behandlingsassisten under ett antal år och till sist bli ålderspensionär.

För den vetgirige som undrar om det överhuvudtaget går att avsluta en så lång behandling bifogar jag till sist en film om
ATT SLUTA MED METADON

Unknown sa...

Grymt bra artikel Björn sprider den vidare!