Scientologisk "drogprevention" i blåsväder

Härom veckan hade Svenska Dagbladet en fin granskning av Drogfritt, eller Riksorganisationen för ett drogfritt Sverige, som de egentligen heter. Namnet låter snarlikt Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS), men Drogfritt är en helt annan organisation, med tydliga kopplingar till Scientologikyrkan.

Scientologikopplingarna avslöjades redan för flera år sedan av Uppdrag Granskning, som dokumenterade hur Drogfritt och den scientologiska frontorganisationen Narconon var starkt sammanflätade. UG visade också att svenska kommuner bidrog till organisationens finansiering, bland annat genom att köpa in preventionsmaterial och föreläsningar.

Alexander Breeze, scientolog och sagoberättare. Foto: Svenska Dagbladet.

Svenska Dagbladets granskning - gjord av journalisten Mira Hjort - går dock flera steg längre, genom att gå på djupet och analysera det budskap Drogfritts föreläsare sprider i Svenska skolor. Artiklarna i granskningen kan läsas här, här, här och här, med uppföljningar här, här och här.

Jag var en av flera forskare som tillfrågades om att bistå tidningen med faktagranskning, en granskning som avslöjade närmast hårresande faktafel i Drogfritts "undervisning". Detta gällde inte bara den föreläsning av Drogfritts Alexander Breeze som tidningen hade spelat in (man kan lyssna på ett utdrag här). Även en bok, "Knark och sånt", som Drogfritt i över tio år spridit på svenska skolor och bibliotek, visade sig innehålla mängder av felaktigheter. Psykiatern och docenten Tom Palmstierna och jag läste boken noga. Själv fann jag mer eller mindre uppenbara fel på nästan varje sida. Svenska Dagbladet tar upp några i sin artikel, men fler kan man läsa om i denna recension på bloggen Drogsociologi.

Nu har Drogfritt gått till motoffensiv. I ett par öppna blev (1, 2) tar de heder och ära av Mira Hjort, Tom Palmstierna och mig själv. Av någon märklig anledning verkar de ha utsett mig till huvudfienden. I en förvirrad och rättshaveristiskt text på hemsidan för Kommittén för mänskliga rättigheter - en annan av scientologernas frontorganisationer - beskrivs jag som "Sveriges främsta drogliberal". Några belägg för mina påstått drogliberala böjelser lyckas dock inte skribenterna skaka fram, trots att jag skrivit mer än 50 debattartiklar om narkotikapolitik och säkert 150 blogginlägg.

Drogfritt har även publicerat en lite mer rumsren replik i Svenska Dagbladet. Där tar de upp en del av den kritik som jag och Tom Palmstierna riktade mot deras föreläsningar och informationsmaterial, och försöker bemöta den. Det blir rätt komiskt när organisationen skriver att de tycker att det är

allvarligt när SvD påstår att vissa allvarliga skadeverkningar inte finns. Till exempel att droger och vissa läkemedel inte kan fastna i kroppen eller att man inte kan bli beroende av antidepressiva medel. Det finns en mängd forskning om detta. Det är bara att gå till Fass så kan man läsa om detta, eller CAN, Centralförbundet för alkohol och narkotika. När det gäller drogrester i kroppen har man till och med hittat både kokainrester och nikotinrester i tusenåriga mumier, och vem har inte hört talas om fiskar fyllda med lyckopiller och andra läkemedel. Naturligtvis fastnar det i kroppen.

Det framgår inte av citatet vad Drogfritt menar med att droger "fastnar i kroppen", men lyssnar man på Alexander Breeze så påstår han att alla droger utom alkohol "fastnar i fettet" där de sedan blir kvar och kan leda till "flashbacks" flera decennier i efterhand. När en fd drogmissbrukare återfaller så beror det, enligt Breeze, på att drogerna "lossnat" och gått ut i blodet igen, där de gett ett rus som sedan leder till återfall.

Det stämmer förvisso att vissa (men inte alla) droger är fettlösliga, men detta är också det enda i Breezes fantasifulla berättelse som är korrekt. De allra flesta droger går ur kroppen efter någon eller några dagar, men i undantagsfall kan vissa droger spåras i blod eller urin upp till någon eller några veckor efter intaget. Det gäller exempelvis personer som använt stora mängder av cannabis eller bensodiazepiner. Att vissa droger kunnat spåras i tusenåriga mumier - vilket Drogfritt triumferande konstaterar - hänger naturligtvis samman med att mumier inte har någon ämnesomsättning, till skillnad från levande människor.

Drogfritts påstående om att antidepressiva läkemedel är "beroendeframkallade" är delvis begripligt, men icke desto mindre fel. Det stämmer att exempelvis SSRI-preparat kan leda till utsättningssymptom - alltså abstinensbesvär - och därigenom vara ganska besvärliga att sluta med. Många uppfattar förmodligen detta som ett "beroende", men det är inte så begreppet definieras inom medicinen och den vetenskapliga litteraturen.

Abstinensbesvär är ofta relativt enkla att behandla, men beroende är ett mycket allvarligare fenomen, som hänger samman med de mer eller mindre kroniska förändringar som kan ske i hjärnans belönings- och stressregleringssystem hos personer som använt droger under lång tid. Det "drogsug" beroendet kan leda till månader eller år efter att drogerna gått ur kroppen är mycket svårt att komma till rätta med. Återfall beror ofta på sådant drogsug - ett fenomen som alltså inte har ett dugg med "droger som lossnar ur fettet" att göra.

Om beroende kan man läsa mer i boken Beroendetillstånd, skriven av professor Markus Heilig. Ett mer socialt perspektiv på missbruk och beroende kan man få i professor Bengt Svensson klassiker Pundare, jonkare och andra. Lästips till Drogfritt också, fast jag hyser inga förhoppningar om att dessa sektmänniskor ska begripa.

Reinfeldts förnekelsestrategi

Min nya krönika i Efter Arbetet.

Moderaternas strategi inför nästa val blir allt tydligare. I takt med att trygghetssystemen urholkas fortsätter fattigdomen, arbetslösheten och inkomstklyftorna att öka. Sakpolitiskt står Moderaterna handfallna, för utvecklingen är delvis en direkt följd av deras främsta politiska landvinning, den heliga arbetslinjen. Att rucka på den går inte för sig. Att åberopa finanskrisen fungerade 2010, men Fredrik Reinfeldt och hans allianskamrater kan inte förlita sig på att väljarna köper den förklaringen en gång till. Istället ska problemen förnekas, förminskas eller, om nödvändigt, skyllas på de drabbade.

De tiotusentals sjuka som drabbats hårt av utförsäkringarna har konsekvent avfärdats som ”enskilda fall”. Den ökande barnfattigdomen är inte verklig utan beror, enligt statsministern, på att forskarna använt ett ”relativt fattigdomsbegrepp”. I februari sa Reinfeldts pressekreterare Sebastian Carlsson till radioprogrammet Kaliber (12/2) att han inte ställde upp på bilden av att inkomstklyftorna ökar, för ”om man undantar den tiondel av befolkningen som har lägst inkomst och den tiondel som har högst inkomst så ökar inte klyftorna så mycket”. Sakligt sett är invändningarna rena rappakaljan*, men mönstret är nog så tydligt: problemen finns inte.

Det senaste exemplet på strategin är Fredrik Reinfeldts uttalande i förra veckan om att det inte råder massarbetslöshet i Sverige – trots att arbetslösheten är nästan en procentenhet högre nu än den var inför valet 2006, då Reinfeldt beskrev den som just massarbetslöshet. Men nej: ”Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet” har vi i själva verket en låg arbetslöshet, förklarade statministern i en intervju med TT (14/5).

Bild: Fredrik Falk, lånad från sajten Miteroi.

Kan Moderaterna lyckas med denna förnekelsestrategi? Om kritiskt granskande journalistik fortfarande hade varit en prioriterad uppgift för svenska medier hade jag svarat nej. I dagens medieklimat, där tidningarna får allt svårare att ta betalt för kvalitetsjournalistik, blir jag mer osäker. Många stora dagstidningar har prioriterat ned den granskande journalistiken, för att istället låta ”retorikexperter” eller politiska kommentatorer av Lena Mellin-typ avgöra vilka politiker som är mest ”trovärdiga”.

En sak är jag övertygad om, och det är att de indignerade reaktioner som följde på Fredrik Reinfeldts senaste uttalande är fel sätt att möta strategin. Att påstå att det är ”rasistiskt” av statsministern att tala om etniska svenskar, vilket flera vänsterdebattörer gjorde, är dömt att misslyckas. Istället för en debatt om Reinfeldts taffliga försök att omdefiniera det han tidigare kallade massarbetslöshet fick vi en tröstlös dispyt om ett i grunden rätt oförargligt ordval. Högerdebattörer tackade naturligtvis och tog emot.

Bättre än upprördhet och orimliga anklagelser hade varit att lugnt påpeka att statsministern faktiskt bara försöker blanda bort korten. Det är lätt att visa att arbetslösheten har ungefär samma struktur idag som 2006 – unga och utrikesfödda var starkt överrepresenterade även då – och att den varit konstant eller ökat i alla grupper. Till och med bland ”etniska svenskar mitt i livet”.

Det allra bästa hade förstås varit om vänstern också hade kunnat presentera några nya och genomtänkta förslag för att bistå de drabbade, alltså de arbetslösa människor statsministern pekade ut, men själv inte hade något att erbjuda. För mediestrateger och spinndoktorer får ursäkta – det är först med en bra politik som man på allvar kan vinna väljarnas förtroende.

Björn Johnson

* När det gäller den nya sjukförsäkringen har jag i en lång rad inlägg på den här bloggen visat att den lider av en stor mängd systemfel, varav processen kring utförsäkringarna är det mest tydliga. Se till exempel detta inlägg. När det gäller barnfattigdomen så stämmer det inte att Rädda barnen använt ett relativt fattigdomsbegrepp. Den ansvariga forskaren, professor Tapio Salonen, förklarar här. Slutligen är det felaktigt att klyftorna inte skulle ha ökat, även om man nu skulle gå med på att räkna bort de med lägst och högst inkomster (varför man nu skulle göra det - det är ju de med lägst inkomster som drabbats allra hårdast av de ökade klyftorna). Marika Lindgren Åsbrink förklarar här.