tisdag 5 april 2011

Narkotikabrott i Alkohol & Narkotika

Tidskriften Alkohol & Narkotika ges ut av CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning. Det har fått vissa att döma ut tidskriften som ett av statens sedvanliga propagandainstrument, men det är långt från verkligheten.

I själva verket har Alkohol & Narkotika gått från klarhet till klarhet de senaste åren. Intressanta artiklar och teman avlöser varandra, ofta skrivna utifrån perspektiv som aldrig når ut i de vanliga medierna. Här finns Johan Nordgrens recension av förra numret, tema kat.



Nya numret, nr 2-2011, kom i fredags. Det handlar om narkotikabrott och bör läsas av alla som är intresserade av svensk narkotikapolitik. Ledamöterna i Sveriges Riksdag bör också tugga i sig artiklarna, det behöver de. Ur innehållet:

Redaktören Staffan Hasselgren tar upp den straffmässiga utvecklingen i Sverige, där maxstraffen för grovt narkotikabrott tiodubblats sedan 1960-talet. Hasselgren påpekar att forskning inte kunnat påvisa att rättsväsendets hantering av narkotikaproblemet har någon betydelse för narkotikamissbrukets omfattning. Han skriver om hur fängelserna fylls av narkomaner och ställer därvid den högst relevanta frågan om inte strävan efter att minska missbruket bör kunna kombineras med ett humant rättssystem.

I ett ytterst läsvärt reportage (tyvärr inte på nätet) beskriver journalisten Ulf Eliasson ett rättsfall där en person dömts till nio års fängelse efter att ha innehaft en påse vitt pulver sju dagar för länge - det vill säga sju dagar efter att pulvret ifråga, metedron, blivit narkotikaklassat. Det är ett intressant fall - den dömde, Göran (fingerat namn), hade som affärsidé att sälja lagliga droger och sluta så snart de narkotikaklassats. Men en dag slog strategin rejält slint.

Reportaget om Göran följs upp av flera utvecklande artiklar. Fallet aktualiserar bland annat bevisvärderingen vid narkotikabrott - enligt många jurister ställs det betydligt lägre beviskrav i sådana mål jämfört med andra måltyper. En av dem som hävdar detta är juridikprofessorn Per-Ole Träskman , som intervjuas i tidskriften.

Även straffskalorna och deras relation till en svår och ibland närmast godtycklig farlighetsbedömning av droger tas upp. Björn Fries riktar där hård kritik mot Jonas Hartelius, den "expert" som oftast brukar anlitas av svenska åklagare. Jonas Hartelius är RNS-medlem och tidigare medarbetare till Nils Bejerot, den repressiva svenska narkotikapolitikens fader. I Görans fall, där Hartelius var åklagarens expertvittne, byggde han sin farlighetsbedömning på "information" från Flashback (!), vilket han också medgav under vittnesmålet. Metedron jämfördes därvid med ecstasy snarare än med amfetamin, vilket förmodligen hade varit en rimligare jämförelse. För Göran innebar detta att strafftiden fördubblades.*

En annan läsvärd artikel tar upp en forskningsstudie om allmänhetens rättsuppfattningar och syn på brott och straff, genomförd av kriminologiprofessorn Henrik Tham och doktoranden Kristina Jerre.

Jerres och Thams studie - som jag skrivit om tidigare här på bloggen - visar att allmänheten vill ha hårdare straff. Inte så förvånande, kan man tycka. Men när människor får ta ställning till verkliga rättsfall visar det sig att de faktiskt tenderar att döma mildare än de straff som utdömts i verkligheten, av riktiga domare. Allmänheten tror alltså genomgående att domstolarna dömer mycket mildare än vad de faktiskt gör. Särskilt tydligt är detta när det gäller narkotikabrotten.

Alkohol & Narkotika innehåller också läsvärda artiklar om bland annat gårdsförsäljning av alkohol, en ny avhandling om försäldrastödjande preventionsprogram samt en intervju med beroendeforskaren Ulf Rydberg. Enda undantaget från läsrekommendationen är den avslutande kommentaren av CAN:s direktör Björn Hibell. Hibells artikel är som vanligt närmast intetsägande - i det här fallet är det en knastertorr redovisning regeringens idé om en integrerad ANDT-politik (alkohol, narkotika, dopning och tobak).

Jag begriper inte poängen med att skriva ledarkommentarer om man inte tillåts ha några åsikter...

*Ecstasy har högre straffvärde än amfetamin i Sverige, vilket i sig är intressant. I internationella farlighetsbedömningar har ecstasy nämligen ansetts vara mindre farligt än amfetamin. Sista ordet är säkert inte sagt i frågan, men exemplet illustrerar den godtycklighet som råder på området.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Intressant artikel! Pluggar juridik och läser en del narkotikabrottsdomar. Sakkunnigvittnena framstår i mina ögon ofta som extremt drogmoraliserande och ensidiga. De vittnen som åberopas av åklagaren bemöts i många fall inte heller av vittnen från försvarssidan.Tycker det är jävligt underligt med tanke på att kunskaperna om många ovanligare droger framstår som ganska tunn och osäker.

Dessutom kan jag bara hålla med om att påföljderna för narkotikabrott ofta är helt orimliga i förhållande till andra brott.

Anonym sa...

Hittade ett exempel på vad jag(anonym 10:35) uppfattar som moralpanik. Fil kand(i vadå??) Jonas Hartelius rörande Rohypnol i NJA 2003 s. 339

"Den strategiska användningen av Rohypnol bland brottslingar, dvs. medveten användning av medlet i syfte att begå brott, beror på två effekter av preparatet, dels dess förmåga att ge en känslokyla som försätter brottslingen i ett lämpligt sinnestillstånd att begå brott, dels preparatets förmåga att blockera nya minnesbilder från tidpunkten då dess verkan börjar och några timmar framåt. Detta innebär att brottslingen rent faktiskt inte kommer ihåg vad han gjort under den tid medlet påverkat honom. Denna strategiska effekt förstärks om drogen kombineras med alkohol, men även enbart Rohypnol har denna effekt. Detta är känt och används i detta syfte i kriminella kretsar sedan två till tre år tillbaka. De okontrollerade impulsgenombrotten med stor risk för allvarliga våldshandlingar kan ske när missbrukaren konfronteras med en situation han inte räknat med."

Detta uttalande ligger sedan delvis till grund för en strängare påföljd.

Uttalandet kan att jämföras med Ulrika Granns avhandling som diskuteras här.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=2782166

"Dessutom såg hon att alkoholen stack ut jämfört med andra droger som hasch, amfetamin och benzodiazepiner – till exempel rohypnol. Ingen av de drogerna kom i närheten av att framkalla våld i så stor utsträckning som alkohol. Och tvärtemot vad många tror gjorde kombinationen alkohol-rohypnol inte försökspersonerna mer våldsamma än bara alkoholen ensam."

Jag har egentligen inte kunskap att bedöma hur farliga olika droger är, men det verkar ju uppenbarligen finnas väldigt olika uppfattningar inom forskningen. Helt sjukt i sådana fall att Hartelius och andra av åklagarnas "experter" får stå helt oemotsagda i rättegångarna.

Anonym sa...

Ska nog börja kolla in den där skriften, trodde också att den skulle vara i det närmaste som "Svenska Narkotika polisföreningens tidskrift" (vilken förövrigt är en katastrof när det kommer till nyanserat seende på narkotika och problemen runtomkring).

Länk till det första numret 2011: http://www.snpf.org/Tidningar/2011/SNPF_1-11.pdf

Motkulturens presbyt sa...

Vad kul det var att hitta en någorlunda likasinnad blogg!