Stardusts blogg

Odell och Germundsson: att vilja ha kakan och äta den.

2012-01-30T08:44:00.003+01:00

Göran Hägglund vann partiledarstriden mot Mats Odell med betryggande majoritet, han fick 69 procent av rösterna mot Odells 31 procent. Nu har det redan börjat knorras om "utrensningar" inom de förlorande falangerna.

Den förste som fick gå var kommunalrådet i Markaryd, Bengt Germundsson, KD:s mest framgångsrika politiker på det kommunala planet. Han fick lämna partiets verkställande utskott, formellt för att han inte längre representerade partiet i Sveriges Kommuner och Landsting.

I realiteten handlade det också om att Germundsson innan valet klart deklarerade att han inte ville ingå i partiets ledning om Hägglund satt kvar. Har man sagt något sådant så får man enligt min mening stå sitt kast. Germundsson borde ha vett att inse det själv - det finns ingen annan att skylla på.

Samma sak gäller Mats Odell; när Odell förstod att han skulle förlora började han tala om "försoning" och erbjuda Hägglund att sitta kvar som minister om han (Odell) skulle vinna valet. Nu kämpar Odell för att få behålla sin post som KD:s gruppledare i Riksdagen (en post som inbringar ett nätt extraarvode utöver Riksdagslönen om 57 000 kr i månaden).

Men nej, har man dragit igång en så oförsonlig partiledarstrid som Mats Odell gjorde - med talrika övertramp från båda sidor - så måste man inse när loppet är kört. Mats Odell borde ta konsekvenserna av sitt eget handlande och avgå frivilligt från sin gruppledarpost. Det är det enda hedersamma agerandet.

Inga högoddsare

2012-01-22T10:51:00.003+01:00

Jag har inte bloggat så mycket i år, men den 1 januari skrev jag att 2012 var året du Håkan Juholt skulle avgå och att jag skulle bli förvånad om han satt kvar så länge som till sommaren.

Sista spiken i Juholts kista blir förmodligen Vänsterpartiets kongress i veckan som kommer. När Jonas Sjöstedt väljs till partiledare där - ensam eller tillsammans med Ulla Andersson - så kommer Vänsterpartiet att börja knapra åt sig stöd från Socialdemokraternas vänsterflygel. När det sker är tålamodet slut med Juholt. Jag skulle bli mycket förvånad om han sitter kvar till sommaren.

Juholt påskyndade processen genom sitt olyckliga försvarspolitiska utspel i Sälen, men även utan det misstaget hade han varit rökt, för att travestera Sören Holmberg.

Idag redovisar flera tidningar resultatet från januari månads Sifo. På bara ett par veckor har Vänsterpartiet vunnit runt 100 000 potentiella väljare från Socialdemokraterna - och dessutom ett ansenligt antal även från Miljöpartiet. I undersökningen går V fram 2,5 procentenheter, till sammanlagt 8,8 procent.

Det för mig över till ett annat av mina blogginlägg, det om Jonas Sjöstedts chanser. Jag trodde där att Sjöstedt lätt skulle kunna nå omkring 10 procent om han skötte sina och partiets kort rätt. Processen går snabbare än jag kunnat föreställa mig, men vi får väl se vad som händer när - om - Socialdemokraterna lyckas skärpa till sig.

Under partiledardebatten i Riksdagen i veckan som gick försökte statministern smeta "kommunist"-stämpeln på Jonas Sjöstedt, men det gick som väntat mycket dåligt. Jag har faktiskt svårt att tänka mig att Fredrik Reinfeldt gör om det - åtminstone inte i så klumpig form - med tanke på hur elegant Sjöstedt replikerade.

Nej, Sjöstedts största problem är inte de politiska motståndarna i regeringen. Det största hotet på vägen mot 15 procent är snarare partiets radikaler. Under V-kongressen beslutades bland annat om att V ska fortsätta att driva frågan om sex timmars arbetsdag - snarare än en mindre arbetstidsförkortning till 37 timmars arbetsvecka, vilket Sjöstedt och Ulla Andersson pläderade för på DN Debatt i början av januari - och att man skulle driva på för ett förbud mot bemanningsföretag.

Detta är inga frågor Jonas Sjöstedt vill driva, det är jag rätt övertygad om, men nu måste han, och interndemokratiskt är det förstås inget att säga något om.

Hur som helst så känns det skönt att ha fått rätt i båda mina "förutsägelser" inför det nya året - även om det inte direkt var några högoddsare.

Ljus framtid för V om Jonas Sjöstedt spelar sina kort rätt

2012-01-12T22:56:00.001+01:00

Min nya krönika i Efter Arbetet.

Förväntningarna på Jonas Sjöstedt är skyhöga, både inom Vänsterpartiet och bland politiskt intresserade som hoppas på en vassare opposition och mer skiljelinjer i debatten. Sjöstedt själv försöker klokt nog tona ner förväntningarna något, han talar om att partiet potentiellt sett kan ha 10–15 procent inom några val. Alls ingen orealistisk förhoppning, under Gudrun Schyman nådde vänstern 12 procent i valet 1998. För att något liknande ska ske krävs dock inte bara att partiet lyckas nå ut med sin politik – man måste också marknadsföra den på ett mer trovärdigt sett än vad som hittills varit fallet.

För egen del tror jag att Jonas Sjöstedt är som klippt och skuren för den uppgiften. Han har en resonerande och uppriktig framtoning, både bredd och djup i sina profilfrågor och ger ett kunnigt och pedagogiskt intryck. Men Sjöstedts allra främsta styrka som debattör är att han är modig nog att erkänna styrkan även i sina motståndares argument. Exempel på det fick vi i början av veckan, då Sjöstedt debatterade arbetstidsförkortning med arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (P1 Morgon 10/1). Det blev ett samtal utan rallarsvingar, där båda förde fram sina argument på ett sakligt och respektfullt sätt - vilket inte hindrade att Sjöstedt vann klart (enligt DN:s ledarsida "sprang en frustande debattglad Jonas Sjöstedt... i cirklar runt arbetsmarknadsministern").

Jonas Sjöstedt har höga förväntningar att leva upp till.

Sjöstedt valdes efter en öppen process som utmynnade i en klang och jubelföreställning. Den nye vänsterledaren har nu ett så starkt personligt mandat att han till en början kan räkna med att slippa intern kritik. Troligen betyder detta, tillsammans med det ovanligt stora medieintresset, att Vänsterpartiet nu kommer att börja knapra i sig av de krisande Socialdemokraternas vänsterflygel. Ett par procentenheter är ingen orimlighet på kort sikt. Mer dåliga nyheter för Håkan Juholt, således.

Mina statsvetarkolleger hävdar ofta att effekterna av partiledaren är mindre än man kan tro; svenska väljare röstar på partier, idéer och förslag, inte på personer. Det ligger mycket i det, givet de metoder forskarna använt. Men jag tror också att det finns partiledareffekter som är svårare att studera, genom att de på ett intrikat sätt samverkar med hur förslag och budskap formuleras och med hur den politiska dagordningen bestäms.

Det är där Jonas Sjöstedts verkliga utmaning ligger. Om Vänsterpartiet ska nå 15 procent räcker det inte att med att några besvikna vänstersossar byter parti. Då måste hela det politiska spektrat förskjutas åt vänster. Socialdemokraterna har misslyckats kapitalt med att åstadkomma en sådan förskjutning, dels på grund av att Håkan Juholt haft fullt upp med att hantera den interna och externa kritiken, dels för att partiet alltjämt är djupt splittrat i avgörande frågor. Caremaskandalen kunde till exempel inte utnyttjas, eftersom Caremas agerande bygger på en politik som den socialdemokratiska kongressen ställt sig bakom.

Det som talar för att Jonas Sjöstedt kan lyckas där Juholt gått bet är att Sjöstedt har ett knippe profilfrågor där utvecklingen nu tycks ha gett vänstern rätt. Både privatiserings- och valfrihetshysterin i välfärden och problemen bakom de finansiella och monetära kriserna på kontinenten är frågor där Sjöstedt med stor trovärdighet kan säga: ”Vad var det vi sa?”. Skolfrågan, sysselsättningen och arbetsmarknadspolitiken är andra områden där regeringen kommer att få allt svårare att förklara varför utlovade förbättringar uteblivit.

Om Sjöstedt lyckas utnyttja dessa frågor går Vänsterpartiet en ljus framtid till mötes. Och då kan på sikt även Socialdemokraterna gynnas, förutsatt att de kan presentera en trovärdig politik för att locka väljare från höger.

Men det finns också mycket som talar emot detta scenario. Fredrik Reinfeldts nya moderater är formidabla motståndare. Moderaterna åtnjuter stort förtroende och har blivit allt skickligare på att dominera medierna och den politiska dagordningen. Den politiskt intresserade går därför ett spännande år till mötes.

Julföljetong: Kampen om sjukfrånvaron. Sista delen.

2012-01-04T09:02:00.003+01:00

Här följer fjärde och sista delen av det första kapitlet i Kampen om sjukfrånvaron. Tidigare delar: Del 1, Del 2, Del 3, Del 4.

Metod och material
Jag har använt mig av flera typer av material som undersökts med olika text- och innehållsanalytiska metoder. Det viktigaste underlaget för de följande kapitlen består av pressmaterial från Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen, Göteborgs-Posten och Sydsvenskan. Jag använder också material från offentligt tryck, framför allt riksdagstryck och offentliga utredningar.

Materialet har analyserats med kvalitativ textanalys. Det finns numera dataprogram som kan användas vid den typen av analyser, men jag har gjort analysen manuellt: läst, läst igen, antecknat, strukit under, sorterat, klassificerat och sökt efter mönster och trender. Det har varit ett tidsödande men intressant arbete.

Undersökningen bygger också i stor utsträckning på resultat från tre tidigare publicerade delrapporter. Den mest omfattande av dessa är Mediebilden av sjukfrånvaron som samhällsproblem, en longitudinell kvantitativ innehållsanalys av Dagens Nyheters bevakning av sjukfrånvaron under åren 1995–2004.

Valet av Dagens Nyheter gjordes främst av praktiska skäl – tidningens artiklar var redaktionellt kodade med ”sjukfrånvaro” respektive ”sjukförsäkring” och därmed lätta att sortera ut – men det är på samma gång strategiskt välmotiverat. När det gäller det redaktionella materialet är det sannolikt skäligt representativt för den rikstäckande pressen. En utförlig diskussion om representativiteten och urvalet – liksom av den valda metodens för- och nackdelar i övrigt – finns i det metodappendix som finns i slutet av den här boken.

Den andra rapporten är Överutnyttjandediskursen, skriven tillsammans med Annika Hermansson, fil mag i samhälls- och kulturanalys från Linköpings universitet. Rapporten, som presenteras mer utförligt i kapitel 7, består av en kritisk diskursanalys av ett antal texter från Socialförsäkringsutredningen och Försäkringskassan, utgivna 2004 och 2005. Även när det gäller denna rapport hänvisar jag till appendixet för en diskussion kring metoden och materialet.

Den tredje rapporten, Kampen om sjukfrånvaron, är skriven tillsammans med Lena Christiansson och Tilde Dahlqvist, båda pol mag i statsvetenskap från Lunds universitet. Studien fokuserar på problemdefiniering som intressekamp och visar hur aktörers politiska och materiella intressen påverkar deras definitioner av sjukfrånvaroproblemet. Resultaten från den studien redovisas närmare i kapitel 6.

Bokens disposition
Boken har tre delar. I den första, som består av detta inledningskapitel och av de två följande kapitlen, presenterar jag undersökningens syfte, bakgrund och teoretiska utgångspunkter.

Kapitel 2, ”Från folkrörelse till välfärdsbyråkrati”, innehåller en allmän redogörelse för sjukförsäkringsfrågans utveckling i Sverige. I kapitlet beskriver jag först sjukförsäkringens förhistoria och framväxt, från sent 1800-tal till mitten av 1900-talet. Därefter tar jag upp den allmänna sjukförsäkringens introduktion och expansion samt den debatt som fördes om sjukfrånvaron under 1970- och 1980-talen. I kapitlet visar jag hur de grundläggande principerna bakom dagens sjukförsäkringssystem gradvis vuxit fram under 1900-talet.

Kapitel 3, ”Problemdefiniering – hur samhällsproblem blir till”, innehåller en beskrivning av problemdefinieringsperspektivet, som utgör undersökningens teoretiska ram. Jag tar bland annat upp perspektivets uppkomst och utveckling samt ger exempel på sådana forskningsfrågor som brukar ställas. I fokus för redogörelsen står två moderna ansatser inom perspektivet, dels den sociologiska forskningen om anspråksformering, dels den statsvetenskapliga forskningen om dagordningsmakt.

I bokens andra del återfinns den empiriska analysen av sjukfrånvaroproblemets utveckling. Här besvaras undersökningen första två frågeställningar om sjukfrånvarodebatten och dess konsekvenser.

Kapitel 4, ”Sjukfrånvaron som samhällsproblem – översikt och upptakt”, inleds med en kort metod- och materialdiskussion. Därefter går jag igenom några kvantitativa mått över sjukfrånvarons ”karriär” i den offentliga debatten, från mitten av 1990-talet och framåt. Slutligen görs en relativt kortfattad beskrivning av sjukfrånvarodebatten mellan 1995 och 1999, en period då frågan mer uppfattades som ett statsfinansiellt orosmoment än som ett självständigt samhällsproblem.

I kapitel 5, ”Sjukfrånvaron som arbetsmiljöproblem”, beskriver jag hur sjukfrånvaron först kom att uppfattas som ett arbetsmiljörelaterat ohälsoproblem när frågan steg på dagordningen under 2000 och 2001. Enigheten i debatten var stor om att det var arbetsmiljön och stressen i arbetslivet som bar skulden för de många och långa sjukskrivningarna. Utbrändheten beskrevs som en ny folksjukdom i medierna, och förslag formulerades om att skapa starkare drivkrafter för arbetsgivarnas arbetsmiljöarbete.

Kapitel 6, ”Sjukfrånvaron som överutnyttjandeproblem”, skildrar den genomgripande förändring som skedde i debatten från 2002 till 2004. Arbetsmiljöproblemet hamnade i skymundan i takt med att sjukfrånvaron alltmer kom att betraktas som ett problem som berodde på överutnyttjande och fusk. Regionala skillnader i sjukfrånvaro, hög andel arbetslösa bland de sjukskrivna och en utvidgning av sjukdomsbegreppet var företeelser som blev särskilt uppmärksammade. I kapitlet beskriver jag kampen om sjukfrånvaroproblemet som en maktkamp mellan aktörer – partier och organisationer – med skilda och oförenliga intressen.

I kapitel 7, ”Överutnyttjandediskursen och dess konsekvenser”, visar jag slutligen hur överutnyttjandeproblemet från ungefär 2005 och framåt blev den fullständigt dominerande problemdefinitionen, samtidigt som intresset för sjukfrånvaron minskade i den offentliga debatten. Det växte fram ett slags konsensus – en överutnyttjandediskurs – som byggde på föreställningen om en svensk sjukskrivningsepidemi. Aktörer tvingades att förhålla sig till denna diskurs, som därmed satte sin prägel på hela debatten. I kapitlet analyserar jag diskursen samt de konsekvenser den har fört med sig för socialförsäkringssystemet och för de sjukskrivna.

I bokens tredje del görs ett försök att besvara undersökningens tredje och sista frågeställning, som handlar om hur rimliga sjukfrånvarodebattens problemdefinitioner ter sig när de konfronteras med tillgänglig forskning på området.

Kapitel 8, ”Rimliga och orimliga problemdefinitioner”, är ett kort teorikapitel. I det redovisas olika vetenskapliga positioner när det gäller möjligheten och nyttan av att försöka värdera och bedöma problemdefinitioner. Jag argumenterar därvid för att rimlighetsbedömningar kan ske genom att man granskar de faktapåståenden som framförs och jämför dem med empiriska forskningsresultat.

I kapitel 9, ”Arbetsmiljöproblemets rimlighet”, tillämpas denna strategi på några av de påståenden som varit gemensamma för hela sjukfrånvarodebatten. Därefter granskas de påståenden som framförts som stöd för arbetsmiljöproblemet. Slutsatsen blir att brister i arbetsmiljö ofta är en viktig orsak till sjukfrånvaro, men att detta knappast kan förklara den stora ökningen av sjukfrånvaron mellan 1997 och 2003. Orsakerna till denna ökning måste väsentligen sökas på andra håll.

I kapitel 10, ”Överutnyttjandeproblemets rimlighet”, görs en motsvarande granskning av överutnyttjandeproblemet. Även här blir slutsatsen att problemdefinitionen i huvudsak inte kan förklara den stora sjukfrånvaroökningen. Det går knappast att förneka att överutnyttjande och fusk förekommer inom sjukförsäkringen, men det finns samtidigt väldigt lite som talar för att sådana företeelser är väldigt omfattande eller att de ökade dramatiskt under den aktuella tidsperioden.

Kapitel 11, ”Gåtans lösning”, är bokens sista kapitel. Det tar upp en annan, och enligt min mening mer hållbar, förklaring till den höga sjukfrånvaron. Huvudargumentet är att flera samverkande faktorer har orsakat en kollaps i rehabiliteringssystemet, vilket i sin tur lett till att långtidssjukskrivningarna rakat i höjden. Förklaringen, som fokuserar på strukturella omständigheter och politiska beslut, har lanserats av sociologen Tor Larsson. Märkligt nog har den inte fått någon uppmärksamhet att tala om i debatten. Om förklaringen stämmer har emellertid en stor del av de åtgärder som genomförts under senare år siktat in sig på ”fel” problem. En diskussion kring denna nedslående eventualitet avslutar kapitlet.

I slutet av boken finns en sammanfattning av de viktigaste resultaten samt ett metodappendix, där jag diskuterar metod- och materialfrågor som specifikt rör de tidigare nämna delrapporterna.

Därmed avslutar jag detta smakprov ur Kampen om sjukfrånvaron. Vill du läsa resten av boken så finns den tillgänglig på de flesta större bibliotek och även på många små. Du kan även beställa den till en ganska billig penning, exempelvis via Bokus.

2012 - året då Håkan Juholt avgår

2012-01-01T14:21:00.009+01:00

Som statsvetare och samhällsforskare arbetar man oftast i tolkningsbranchen, inte med prediktioner. En förutsägelse vågar jag mig dock på för 2012, och det är att Håkan Juholt kommer att avgå. Socialdemokraternas opinionssiffror är fortsatt mycket låga och partiledarens förtroendesiffror börjar närma sig absoluta botten, dvs. Jimmie Åkesson-klass.

Det finns i dagsläget inget som talar för att trenden ska vända - tvärtom riskerar S under Juholt att cementeras på en nivå kring 25 procent. Allt fler tunga socialdemokrater demonstrerar sitt missnöje offentligt - nu senast Ylva Johansson, som på sin blogg beskriver opinionssifforna som "ett allvarligt underkännande av socialdemokratin och av vår partiordförande".

Det som hittills räddat den hårt kritiserade partiordföranden är avsaknaden av goda alternativ och rädslan för ett nytt utbrott av "Rosornas krig". Med valet av Juholt fick partivänstern äntligen en intern framgång, men denna framgång har artat sig till rena Pyrrhussegern. Juholt har visserligen retoriskt lagt sig till vänster, men sakpolitisk har han flaxat fram och tillbaka som en skadskjuten kråka. Debaclet med höstbudgeten - då Juholt obegripligt nog försökte kuppa bort satsningarna på a-kassan och sjukförsäkringen - är bara ett bland många exempel. Redan där borde Juholt ha bränt det mesta av sin goodwill bland partivänstern.

Efter Juholt? Mikael Dambergs rykte som
"högersosse" är förmodligen ett av de
främsta skälen till att Juholt klarat sig
så här långt.

Sista spiken i Juholts kista blir förmodligen Vänsterpartiets kongress i veckan som kommer. När Jonas Sjöstedt väljs till partiledare där - ensam eller tillsammans med Ulla Andersson - så kommer Vänsterpartiet att börja knapra åt sig stöd från Socialdemokraternas vänsterflygel. När det sker är tålamodet slut med Juholt. Jag skulle bli mycket förvånad om han sitter kvar till sommaren.

Hannes Råstams mästerskap

2011-12-29T01:06:00.012+01:00

Inom kort utkommer Fallet Thomas Quick, Hannes Råstams mycket efterlängtade sammanfattning av den största svenska rättsskandalen genom tiderna. Inför boksläppet vill jag rekommendera Råstams debatt med Gubb-Jan Stigson, från Grävseminariet 2010. Det är en enormt imponerande uppvisning Råstam står för. Han får Gubb-Jan Stigson att framstå som en riktig stolle.

Julföljetong: Kampen om sjukfrånvaron. Del 4.

2011-12-27T09:47:00.005+01:00

Här följer tredje delen av det första kapitlet i Kampen om sjukfrånvaron. Tidigare delar: Del 1, Del 2, Del 3.

Relationen mellan fenomen och samhällsproblem
Som jag redan berört intresserar sig forskningen om problemdefiniering primärt för den process som leder till att vissa fenomen kommer att uppfattas som samhällsproblem, medan andra inte gör det. Problemdefinieringsforskare ifrågasätter föreställningen att det finns ett klart samband mellan ett fenomen – exempelvis att människor är sjukskrivna från sina arbeten – och de problembilder som förekommer om detta fenomen. Detta betyder inte nödvändigtvis att man ifrågasätter fenomenets existens eller avfärdar frågor som rör orsaksförhållanden, prevention och förslag på åtgärder. Många forskare har dock en tämligen kritisk grundinställning till de fenomen de intresserar sig för. Ett exempel är Stanley Cohens välkända analys av kravallerna mellan mods och rockers på engelska badorter under 1960-talet, ett fenomen som då uppfattades som ett stort samhällsproblem. Cohen avfärdade problemet som ett uttryck för ”moralpanik” – ett ord han själv myntade – förorsakad av den överdrivna medierapporteringen.

Andra forskare menar att frågor om fenomens existens och orsaker inte är speciellt intressanta om man vill studera problemdefiniering – oavsett om fenomenen är verkliga eller inte så är samhällsproblemen verkliga, i den meningen att de får konkreta politiska konsekvenser.

Inom den internationella vetenskapliga diskussionen har det funnits en omfattande debatt om i vilken mån det är möjligt och önskvärt att bedöma om de problemdefinitioner som förs fram har fog för sig eller inte. Många forskare har varnat för att forskare riskerar att själva bli deltagare i problemdefinieringsprocesserna om de ägnar sig åt den typen av bedömningar.

Min egen inställning – som jag ska argumentera mer utförligt för i kapitel 8 – är att det under vissa förutsättningar går att skilja mellan ”rimliga” och ”orimliga” problemdefinitioner. Jag menar dessutom att det är en angelägen uppgift för forskningen att försöka sig på den typen av värderingar. Om en orimlig uppfattning om ett visst samhällsproblem blir rådande kan det leda till att icke-optimala, och i värsta fall skadliga, policyåtgärder genomförs. Den här boken avslutas därför med ett försök att resonera kring vilket stöd de dominerande problemdefinitionerna på sjukförsäkringsområdet har haft i forskningen om sjukfrånvaron som fenomen.

Undersökningens syfte och frågeställningar
Syftet med den här boken är att undersöka hur den svenska sjukfrånvaron definierats som samhällsproblem, hur dessa problemdefinitioner har förändrats från 1990-talet till idag samt vilka konsekvenser detta fått i policyhänseende. Jag utgår från tre breda frågeställningar.

1) Hur har debatten om sjukförsäkringen och sjukfrånvaron förts under perioden från mitten av 1990-talet till idag?

2) Vilken betydelse har debatten haft för sjukförsäkringssystemets utveckling?

3) Hur rimliga är de problemdefinitioner som dominerat i debatten?

Avstampet för de första två frågeställningarna tar jag i en översiktlig redogörelse för det svenska sjukförsäkringssystemets framväxt, från sent 1800-tal till tidigt 1990-tal. Sjukfrånvarodebatten under åren 1995–1999 beskrivs därefter relativt kortfattat, varefter fokus ligger på perioden 2000–2005. Detta var nämligen de år då debatten var som mest omfattande och striden om hur problemet skulle definieras stod som hårdast. När det gäller åren från 2006 till nutid fokuserar jag huvudsakligen på de policyförändringar som följt sedan den borgerliga alliansregeringens valseger 2006. För att besvara den tredje frågeställningen jämförs sjukfrånvarodebattens dominerande problemdefinitioner med centrala empiriska resultat ur den omfattande forskningen om sjukfrånvaron som fenomen.

Sjukfrånvaroproblemet under 2000-talet har varit ett komplext och mångfacetterat fenomen. Definitionsprocessen ägde rum på en mängd olika arenor samtidigt och samlade ett stort antal aktörer. Att göra en uttömmande redogörelse för en så omfattande process är inte möjligt. Man måste göra val och avgränsningar, välja vilka arenor och aktörer som ska fokuseras.

Jag har valt att studera sjukfrånvaroproblemet i den allmänna debatten, som ett medialt och rikspolitiskt fenomen. Det beror främst på att jag är intresserad av relationen mellan problemdefiniering och politiskt beslutsfattande; för att kunna studera denna relation på sjukfrånvaroområdet bör den rikspolitiska debatten stå i fokus, eftersom det är på den nivån de mest betydelsefulla policybesluten fattas. Medierna fungerar i det sammanhanget både som en arena för problemdefiniering och som en aktör i processen. I undersökningen fokuserar jag i första hand på arenafunktionen, men jag kommer även att uppmärksamma mediernas roll som aktörer.

Jag vill för tydlighetens skull betona att den här boken inte är tänkt som någon uppvisning i statsvetenskaplig eller sociologisk problemdefinieringsteori. Med undantag för resonemanget om möjligheterna att värdera olika problemdefinitioner har jag inga teoretiska ambitioner med boken, vare sig när det gäller teoriutveckling eller hypotesprövning. Precis som med min förra bok Metadon på liv och död, som beskrev de narkotikapolitiska konflikterna kring metadonbehandling och skadelindrande åtgärder i Sverige, så handlar det snarare om modern socialpolitisk historia, där teorin fungerar som ett raster och ett tolkningsschema.

I första hand är detta alltså en empirisk undersökning om det gångna decenniets sjukfrånvarodebatt. Min ambition är dock också att boken ska kunna fungera som kurslitteratur och som ett inlägg i själva debatten. Boken vänder sig till sjukskrivna, politiker, fack- och arbetsgivarrepresentanter, forskare, studenter, journalister och till alla andra som har ett intresse av frågor som rör sjukfrånvaron, socialförsäkringarna och den svenska välfärdsstatens utveckling.

Fortsättning följer inom kort.

Julföljetong: Kampen om sjukfrånvaron. Del 3.

2011-12-22T10:42:00.002+01:00

Här följer tredje delen av det första kapitlet i Kampen om sjukfrånvaron. Tidigare delar: Del 1, Del 2.

Problemdefinieringens konsekvenser
Exemplet med Feministiskt initiativ lyfter fram en central aspekt av fenomenet problemdefiniering, nämligen att det i allmänhet rör sig om en politisk process där skilda och ibland oförenliga intressen kämpar om att få gehör för sina respektive uppfattningar. Olika grupper lyfter fram olika problem, tolkar givna problem på olika sätt, för fram olika förklaringar till problemen och lanserar olika åtgärdsförslag.

Fi gjorde misstaget att tro att de skulle kunna styra hur Susanne Lindes sjukskrivning skulle uppfattas, men det visade sig vara en ödesdiger missräkning. Istället för den diskussion man hade hoppats på – en diskussion om kvinnors utsatta roll i arbetslivet, stora ansvar i familjelivet och svårigheter att komma tillbaka till arbetet efter sjukskrivning – fick man en debatt om vad sjukförsäkringen får respektive inte får användas till. Ur ett sådant perspektiv framstod Linde inte som en representant för utsatta men kämpande kvinnor, utan som en person som utnyttjade sin sjukskrivning för att kunna arbeta partipolitiskt – eller i värsta fall som en offentlig parasit och bidragsbedragare.

Fi:s styrelse var naturligtvis inte ovetande om den sjukfrånvarodebatt som hade förts de senaste åren. Man visste mycket väl att de långtidssjukskrivna hade blivit en alltmer ifrågasatt grupp. Skälet till att Fi ändå ville lyfta fram sjukfrånvaron var att man ansåg att de sjukskrivna kvinnorna – och särskilt de kvinnor som var utbrända eller hade andra så kallade vaga diagnoser – var en orättvist behandlad grupp. Man ansåg säkerligen också – även om det ännu inte fanns något färdigt politiskt program – att sjukfrånvaroproblemet borde hanteras på ett annat sätt än vad staten hittills hade gjort. Man ansåg, kort sagt, att sjukfrånvaroproblemet borde definieras annorlunda.

Huvudskälet till att Fi och andra aktörer på den politiska scenen ägnar sig åt problemdefiniering är i grunden samma skäl som gör att statsvetare, sociologer och andra forskare intresserar sig för fenomenet: problemdefiniering får konsekvenser. För Susanne Lindes del handlade det om mycket påtagliga konsekvenser, vilket vi redan noterat. Hon fick stå vid skampålen i medierna, hennes sjukpenning minskades och hennes politiska engagemang kom av sig.

På ett mer generellt plan kan man tänka sig många olika sorters konsekvenser, men två typer är särskilt intressanta ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv: attitydpåverkan och effekter på policynivå. När det gäller det förstnämnda så kan exempelvis låg tilltro till hur andra människor utnyttjar socialförsäkringssystemet främja ökad misstänksamhet och social kontroll. Att sjukfrånvaron kring 2005 alltmer hade kommit att uppfattas som ett överutnyttjandeproblem ledde till misstro mot och stigmatisering av långtidssjukskrivna. Det var detta som var bakgrunden till de reaktioner som drabbade Susanne Linde.

Man kan också tänka sig andra typer av attitydpåverkan; om legitimiteten för social-försäkringarna minskar kan detta göra människor mer benägna att fuska, eftersom ”alla andra” ändå gör det. Sjukfrånvaron skulle därmed kunna öka ytterligare och en social fälla – att låg tillit i samhället leder till minskat samarbete och social kapital – skulle riskera att uppstå. Den här typen av konsekvenser är mycket spännande, men ligger lite utanför undersökningens fokus.

Problemdefiniering kan emellertid även få effekter för det politiska systemet och för policyutvecklingen. Att något uppfattas som ett samhällsproblem innebär närmast per automatik att offentliga insatser efterfrågas. Hur problemet uppfattas påverkar i det sammanhanget både vilka åtgärder som betraktades som möjliga och vilka aktörer som ses som legitima deltagare i den fortsatta processen. Problemdefiniering påverkar därigenom den auktoritativa värdefördelningen i samhället – vem som får vad, när och hur, för att återanvända en känd formulering av statsvetaren Harold Laswell.

Det är denna typ av konsekvenser som har analyserats av de flesta som forskat om problemdefiniering, och det är också sådana konsekvenser som kommer att stå i fokus i den här boken. Faktum är att det var relationen mellan problemdefiniering, politiska beslut och policyförändringar som ursprungligen väckte mitt intresse för sjukfrånvarofrågan. Jag ska beskriva relationen mer i detalj i kapitel 3.

Till nästa del.

Stämpelklocka på dagis

2011-12-21T10:37:00.006+01:00

För någon vecka sedan föreslog Kristdemokraterna (KD) att statens skulle bidra med stimulansmedel för att införa elektronisk in- och utcheckning i förskolan.

Stämpelklocka på dagis alltså.

Förslaget presenterades dels som ett sätt att minska belastningen på förskolorna, dels som ett slags rättvisereform: föräldrar ska bara behöva betala för den tid de verkligen har barnen på dagis. Så här skrev man på SvD Brännpunkt:

Fördelarna är flera. Kommunen och förskolan får bättre koll på verksamheten och kan planera den bättre när de kan se exakt vilka barn som varit närvarande vilka tider. Ytterligare en fördel är att man kan koppla avgiften som föräldrarna betalar till faktiskt nyttjad tid. Det är rimligt att man betalar i relation till hur mycket barnomsorg man nyttjar. Om det lönar sig att hämta tidigt är det sannolikt fler som gör det, vilket kan minska trycket på förskolan och ge barnen kortare arbetsdagar.

Förslaget har avfärdats av flertalet kommentatorer och tolkats som ännu ett sätt för KD att föra fram konservativa familjeideal. De föräldrar som har sina barn länge på förskolan gör enligt KD ett dåligt val, och det gäller därför för politikerna att skapa drivkrafter så att föräldrarna kan välja bättre. Johannes Forssberg formulerade det vasst på Expressens ledarsida:

Att nu hela 83 procent av Sveriges 1-5 åringar går på förskola beror enligt Kristdemokraternas familjepolitiska grupp på att "föräldrar matats med uppfattningen att de är otillräckliga för sina små barn". Det är en spännande teori, som för tankarna till skräckfilm. Att människor hjärntvättas till att mot sin egentliga vilja lämna ifrån sig barnen till Stora Stygga Dagis. Men förklaringen är, hemskt ledsen kristdemokrater, mycket enklare: Folk gillar verkligen förskolan.

Förslaget har också kritiserats för att ha orättvisa fördelningspolitiska effekter. Forssberg igen:

Välbeställda föräldrar som ordnar barnhämtning med RUT-avdrag, eller har flexibla arbetstider, kan då få någon extra hundralapp som knappast är värd krånglet. Ensamstående mödrar som inte kan komma ifrån tvingas betala extra och får dessutom ett skamstraff genom att pekas ut som dåliga föräldrar.

Själv vill jag komplettera kritiken med en forskningsbaserad reflektion. Alla, både KD och förslagets kritiker, verkar utgå från att in- och utcheckning skulle leda till minskat dagisutnyttjande. Men det är inte alls så säkert. En en studie som blev mycket omtalad när den kom för tio år sedan, "A Fine Is A Price", redovisadeUri Gneezy (Israel) och Aldo Rustichini (Nederländerna) effekterna av ett system med "böter" för föräldrar som hämtade sina barn för sent från förskolan.

Utgångspunkten för studien var att många föräldrar kom en smula för sent när de skulle hämta barnen. Frågan var om man kunde förhindra detta oskick genom att införa en mindre avgift för dessa föräldrar. Forskarna kunde dock visa att resultatet blev det omvända: andelen föräldrar som hämtade för sent ökade som en följd av bötessystemet.

Resultatet kan tolkas som att det initialt finns sociala normer som säger att man inte ska ha barnen för länge på dagis (alla som har barn i förskoleåldern vet vad jag menar). Denna norm verkar återhållande på dagisutnyttjandet och gör att många föräldrar försöker hämta så tidigt som möjligt. De sena föräldrarna är "normbrytare".

När bötessystemet infördes innebar det att normsystemet förändrades. Det blev plötsligt en acceptabel möjlighet att komma för sent - man betalade ju för det! "A Fine Is A Price", bötesbeloppet är den kostnad man betalar för att få hämta senare.

Utifrån Gneezys och Rustichinis studie är det inte alls säkert att KD:s förslag skulle leda till minskat dagisutnyttjande. Kanske skulle det snarare få motsatt effekt?

Julföljetong: Kampen om sjukfrånvaron. Del 2.

2011-12-20T16:33:00.008+01:00

Här följer andra delen av det första kapitlet i Kampen om sjukfrånvaron. Första delen kan läsas här.

Forskningsproblemet

Problemdefiniering
Sjukfrånvaron har varit en av de mest kontroversiella frågorna i den svenska välfärdspolitiska debatten under 2000-talet. ”Den galopperande sjukfrånvaron” diskuterades intensivt i medierna och betraktades som ett av de allra allvarligaste samhällsproblemen i landet. På bara några år, från 1998 till 2003, fördubblades sjukfrånvaron. Det noterades att Sverige hade upp till tre gånger så hög sjukfrånvaro som vissa andra västeuropeiska länder och att statens utgifter för ohälsan låg i nivå med kostnaderna för hela hälso- och sjukvården. I takt med att antalet sjukdagar vände nedåt igen förlorade frågan visserligen lite av sin sprängkraft, men sjukfrånvaron ses än idag som en central politisk fråga.

De flesta som deltagit i debatten har varit överens om att den höga sjukfrånvaron bör betraktas som ett viktigt samhällsproblem, men det har funnits en hög grad av oenighet om vilken typ av problem det har rört sig om, vilka problemets orsaker har varit och vad som bör göras åt det. Som nämndes ovan [del 1] har striden framför allt stått mellan de som velat betrakta sjukfrånvaron som en arbetsmiljö- och ohälsofråga och de som sett den som ett överutnyttjandeproblem. Sådana oenigheter kan kallas ”rivaliserande problemdefinitioner”, och det finns forskning som studerar deras uttryck, orsaker och konsekvenser. I boken tar jag avstamp i denna forskning, i syfte att beskriva och analysera utvecklingen i sjukfrånvarofrågan.

Utgångspunkten för forskningen om problemdefiniering är att samhällsproblem inte är objektiva, lättidentifierade företeelser som existerar oberoende av de samhälleliga uppfattningar vi har om dem. Världen är förvisso full av olyckliga omständigheter, men alla dessa omständigheter uppfattas inte som problem, än mindre som samhällsproblem. Samhällsproblem kan därför betraktas som ett slags sociala konstruktioner – de upptäcks och blir till politiska frågor som en följd av ett socialt skeende, en ”problemdefinieringsprocess”. Trots att den svenska sjukfrånvaron enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar till och med var högre under slutet av 1980-talet än i början av 2000-talet var det stor skillnad på hur allvarligt problemet ansågs vara och hur mycket uppmärksamhet det fick i medierna och i den politiska debatten. Bedömningen av sjukfrånvarons betydelse som samhällsproblem kan alltså inte sättas i någon självklar relation till dess storlek.

Med hjälp av ”dagordningsteorin”, en teori som kartlägger masskommunikationens betydelse för allmänhetens föreställningar om olika samhällsfrågor, har samhällsforskare kunnat demonstrera att sådana frågor som diskuteras i medierna och den offentliga debatten normalt också blir de som allmänheten anser vara de viktigaste. ”Nyhetsmediernas dagordningsfunktion innebär att de påverkar hur viktig en fråga blir och huruvida ett större antal människor verkligen anser det mödan värt att ha en åsikt om en fråga”, som medieforskaren Maxwell McCombs uttryckt det.

Överfört till sjukfrånvaroområdet betyder detta att om medierna har en omfattande rapportering om sjukfrånvaron så kommer också medborgarna att uppfatta sjukfrånvaron som en viktig samhällsfråga. Det sker en överföring av samhällsfrågor från en dagordning – mediernas – till en annan – medborgarnas.

Den här överföringen gäller även i mer kvalificerade avseenden, såtillvida att mediernas också tenderar att påverka hur människor uppfattar olika frågor. Om den allmänna debatten om sjukfrånvaron ändrar fokus – till exempel genom att medierna i mindre utsträckning framställer sjukfrånvaro som ett ohälsoproblem och i större utsträckning som ett resultat av fusk och överutnyttjande – så kommer liknande tendenser även att kunna märkas i samhället.

Till nästa del.

Föreläsning av David Nutt

2011-12-20T08:48:00.005+01:00

Den kontroversielle brittiske drogforskaren David Nutt höll nyligen en intressant föreläsning i Oxford på temat "How can we get the media to tell the truth about drugs".

Fursteslickande medier

2011-12-19T13:47:00.005+01:00

Den personkult som omgivit Nordkoreas nyligen avlidne diktator Kim Jong Il väcker med rätta munterhet i de mer demokratiska och civiliserade delarna av världen. Skrattet fastnar dock i halsen när man inser att inte heller Sverige är förskonat från fursteslickande panegyrik.*

På senare tid har det traditionella fjäskandet för kungahuset ersatts av ett betydligt allvarligare fjäskande för de Nya Moderaternas ledande företrädare. Allvarligare, eftersom våra stats- och finansministrar till skillnad från monarken har verklig politisk makt.

Den mediekritiska sajten Mediebruset har samlat ett antal mer eller mindre komiska exempel på fjäskande för statminister Fredrik Reinfeldt. Reinfeldt klappar hundar, letar upp borttappade nallar och framstår rent allmänt som "barnens favorit". Han är väldigt folklig och tycker till och med att det är roligt att tvätta och städa. En riktig mysfarbror, helt enkelt. Faktiskt rena stand up-komikern, vilket dokumenterades i Hellenius Hörna härom veckan.

Till och med seriösa och skickliga reportar som Sydsvenskans Niklas Orrenius låter sig imponeras av statsministern - så till den grad att han inte förmår sig att ställa en enda kritisk fråga när han intervjuar Reinfeldt - trots att denne tillåts kritisera såväl Jimmie Åkesson som Håkan Juholt i intervjun.**

Fjäskandet för statsministern förbleknar dock jämfört med det devota hyllningsporträtt som Dagens Nyheter i helgen förärade finansminister Anders Borg. Artikeln är av närmast Nordkoreanskt snitt. Mediebruset har samlat alla värderande utsagor i artikeln här. Det är mycket komiskt att läsa. Mitt favoritcitat är när Borg beskrivs som en person "som fortfarande sticker ut, inte bara på grund av sin övermänskliga arbetskapacitet och exceptionella förmåga till analys – utan också för sitt humör, sin envishet och sin humor", men det finns plenty av liknande pinsamheter i artikeln.

"Alla som sett honom i svart,
åtsittande t-tröja (och det är många)
vet att [träningen] gett resultat."

Lyckligtvis har porträttet mötts av ett närmast unisont avståndstagande i sociala medier. Den här gången blev det uppenbarligen för mycket fjäsk. Jag förutspår att Ulrika Bys artikel i framtiden kommer användas som avskräckande exempel på landets journalistutbildningar.

Trots detta tror jag att landets medier bör se artikeln också som en viktig varningsklocka. Snälla journalister - glöm inte att en av era viktigaste uppgift är att granska makten - inte fjäska för den eller tävla i underdåligt rövslickeri.

*Panegyrik=överdrivet lovtal.
**Intervjun måste ha varit ett olycksfall i arbetet av Niklas Orrenius, som jag annars brukar uppskatta mycket.

Julföljetong: Kampen om sjukfrånvaron. Del 1.

2011-12-17T12:50:00.011+01:00

Under julen publicerar jag kapitel 1 ur Kampen om sjukfrånvaron som följetong. Här följer första delen. Hela boken kan beställas via nätbokhandeln, exempelvis Bokus eller Adlibris.

Del 1. Vådan av att välja fel profilfråga

Ryktet om att Gudrun Schyman var på väg att starta ett feministiskt parti hade cirkulerat en längre tid, så när hon måndagen den 4 april 2005 kallade till presskonferens var intresset från journalistkåren massivt.

Det var fem spända och förväntansfulla kvinnor som mötte medieuppbådet. Förutom den tidigare vänsterledaren var det Tiina Rosenberg, Sofia Karlsson, Monica Amante och Susanne Linde, alla ganska okända personer, och oprövade i partipolitiska sammanhang. De representerade styrelsen för Feministiskt initiativ, Fi, som den nya föreningen hette. Fi var ännu inte ett parti, men alla förstod naturligtvis att syftet med organisationen var att ställa upp i riksdagsvalet i september 2006.

Något partiprogram fanns inte, men väl ett antal profilfrågor. De fem kvinnorna skulle personifiera dessa frågor, och samtidigt visa på den ideologiska spännvidden i den feministiska rörelsen. Var Gudrun Schyman stod ideologiskt var välkänt. Tiina Rosenberg var akademiker, professor i genusvetenskap och queer-aktivist. Monica Amante var antirasistisk feminist med bakgrund inom RFSL och det anarko-syndikalistiska Kafé 44 i Stockholm. Sofia Karlsson var tidigare studentpolitiker, arbetslös, med mer borgerlig profil. Susanne Linde, slutligen, hade en bakgrund inom Folkpartiet. Hon var sedan flera år tillbaka sjukskriven för utmattningsdepression från ett personalchefsjobb på Aerotech Telub i Arboga. Linde var med för att representera alla långtidssjukskrivna, utbrända kvinnor. ”Jag är en del av ohälsotalet”, som hon uttryckte det vid presskonferensen. Linde berättade att hon ville hjälpa till i Fi:s arbete utifrån sina erfarenheter dels av sjukskrivningen, dels av kvinnors situation på arbetsmarknaden.

Så här i efterhand kan man undra hur många av kvinnorna som hade ställt upp om de hade vetat vad som skulle följa – de uppslitande ideologiska striderna, personangreppen, avhoppen och den feministiska backlashen i kölvattnet efter Evin Rubars dokumentär Könskriget. Den som råkade mest illa ut var Tiina Rosenberg, som blev känd som manshatande ”rikshäxa” och anklagades för såväl mobbning som forskningsfusk.

Men den första som drabbades av mediedrevet var Susanne Linde. Ett par dagar efter presskonferensen publicerade elva försäkringsläkare från Västernorrland en debattartikel i Dagens Nyheter, där de protesterade mot Lindes medverkan i Fi. ”Vi finner att det arbete och den energi som krävs för detta inte är förenlig med hel avsaknad av arbetsförmåga i enlighet med socialförsäkringens regelverk”, skrev försäkringsläkarna. Att de gjorde en så entydig bedömning av Lindes arbetsförmåga, utan att ha läst hennes sjukjournal och utan att känna till omfattningen av hennes politiska engagemang, hade kunnat bli den mediala vinkeln. Några år tidigare hade det sannolikt blivit så, om försäkringsläkarna då hade dristat sig till att skriva något liknande. Från att tidigare ha uppfattats som en arbetsmiljöfråga hade emellertid sjukskrivningsdebatten alltmer kommit att handla om överutnyttjande och fusk. Kritiken drabbade därför inte försäkringsläkarna utan Susanne Linde.

Presskonferensen då Feministiskt initiativ
lanserades. Susanne Linde i cerise kavaj
längst till vänster i bild. (Foto: Feministiskt
initiativ)

Alla de stora medierna rapporterade om fallet. Journalister sökte Linde dag och natt i flera veckors tid. Av Gudrun Schyman fick hon rådet att hålla huvudet kallt och låta bli att svara i telefon. ”Du ska inte prata med dem, för de vill dig inte väl”, sa Schyman, vis av egna erfarenheter. Kvällstidningsjournalister rotade i Lindes gamla självdeklarationer. Hennes försäkringskassekontor blev nedringt av uppretade representanter från allmänheten.

Skadeglädjen bland opinionsjournalisterna var stor. Expressens krönikör Marie Söderqvist skrev att det var hon och alla andra som var tillräckligt friska för att orka jobba som hade finansierat Susanne Lindes politiska engagemang. Söderqvist ironiserade över att det nya partiet hade ett så ”flexibelt sätt att se på sjukdom”. Anders Wettergren, ledarskribent på Göteborgs-Posten, konstaterade att Linde även varit engagerad i föreningen Tid för Sverige, en organisation som arbetat mot olika missförhållanden och orättvisor – ”dock ej mot missförhållanden som missbruk av sjukersättning”. Sydsvenskan använde Linde som exempel på problemen i det svenska sjukförsäkringssystemet. ”Om Susanne Linde är sjuk må vara osagt”, skrev tidningen på ledarplats, ”men en symbol för ett sjukt system är hon”.

Allt detta fick dramatiska konsekvenser för Susanne Linde. Till följd av mediedrevet inledde Försäkringskassan i Arboga en utredning om misstänkt försäkringsbedrägeri, trots att man på förhand hade godkänt Lindes politiska engagemang. Utredningen lades dock snart ner. Försäkringskassan minskade också Lindes sjukpenning, vilket gjorde att hon tvingades att gå tillbaka till sitt arbete. Där kollapsade hon efter fyra veckor, varefter hon först nekades arbetsträning och därefter sades upp från sin anställning.

Knappt ett år efter kollapsen togs Lindes fall upp av länsrätten, dit hon hade överklagat. Länsrätten upphävde Försäkringskassans beslut och gav Linde rätt att återfå sin ursprungliga sjukpenning. Enligt domstolen hade hon handlat helt enligt regelboken.

Fi:s styrelse gjorde utan tvekan många misstag. Med facit i hand var det ett misstag att gå ut offentligt utan att ha formulerat ett riktigt politiskt program, och strategin att försöka införliva så många olika ”feminismer” som möjligt inom organisationen var dömd att leda till interna stridigheter. Intrycket av osämja och ideologisk kalabalik förstärktes av att en stor del av programarbetet skedde med offentlig insyn. De här misstagen bidrog till den negativa uppmärksamhet som förstörde organisationens möjligheter att lyckas i riksdagsvalet 2006.

Men valet av tidpunkt för lanseringen av Fi var olycklig även i ett annat avseende. Redan när jag för första gången hörde talas om att organisationen ville använda sig av en utbränd kvinnas erfarenheter för att lyfta upp sjukfrånvarofrågan tänkte jag att detta var ett misstag. I april 2005 hade jag arbetat i drygt ett år med ett forskningsprojekt om sjukfrånvarodebatten, och jag tyckte mig veta tillräckligt mycket om debatten för att kunna avgöra att sjukfrånvaron inte var rätt vapen att använda i valrörelsen. Att satsa på den frågan var inte enbart en högriskstrategi, som jag såg det – det var närmast förutbestämd att slå fel.

Skälet till detta var, som jag redan antytt, hur debatten om sjukfrånvaron hade utvecklats under de senaste åren. Från att ha uppfattats som en ohälsofråga där de sjukskrivna sågs som offer för stress, nedskärningar och andra arbetsmiljöförändringar hade frågan omdefinierats. Debatten handlade nu istället om överutnyttjande och fusk. De sjukskrivna var inte längre offer, utan överkänsliga och arbetsskygga personer som profiterade på det gemensamma trygghetssystemet. Hur denna omdefiniering av sjukfrånvaroproblemet skedde – och vilka konsekvenser den har fört med sig för det svenska sjukförsäkringssystemet – är ämnet för den här boken.

Till nästa del.

Nyhetsvärdering - misantropi

2011-12-16T09:38:00.009+01:00

Jag noterar bedrövat att socialförsäkringsminister Ulf Kristersson lyckats få massor av uppmärksamhet för sitt innehållslösa och helt nyhetsfattiga utspel om bidragsfusk. Däremot har inga andra medier nämnt Svenska Dagbladets genomarbetade granskning av den misslyckade rehabiliteringsgarantin, en reform som Kristersson beskrivit som "en framgång" - trots att den de facto ökade sjukfrånvaron. Misär.

Men läs Petter Larsson på Aftonbladet Kultur idag. Ett ljus i mörkret.

På fuskfronten intet nytt

2011-12-15T09:06:00.007+01:00

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (Hur var det Ture Sventon brukade uttrycka det? "Ständigt denna...") har idag en artikel om bidragsfusk på DN Debatt.

Igen, ska man kanske tillfoga.

"Det är trist men nödvändigt att diskussionen om fusk, missbruk och bidragsbrott nu kommer upp på den politiska agendan", skriver Kristersson, men det är jag rätt övertygad om att han inte tycker. Tvärtom har han arbetat mycket idogt för att föra upp bidragsfusk på agendan, eftersom Moderaterna tror att de tjänar på detta; bidragsfuskarna fyller nämligen "en central roll i regeringens dominerande berättelse, den om arbetslinjen kontra bidragslinjen", som journalisten Petter Larsson och jag skrev i somras.

Dagens artikel är mer nyanserad än Kristerssons tidigare och de invändningar jag har mot det ministern skriver är mer av detaljkaraktär (som att hans spekulationer om att vi gått från "ett brett men småskaligt fuskande och överutnyttjande, till mer av planerad, organiserad och ibland bolagiserad bidragsbrottslighet" är just spekulationer - det finns inga belägg för att ett brett men småskaligt fuskande någonsin förekommit).

Min främsta invändning handlar istället att artikeln överhuvudtaget skrivs; den innehåller absolut ingenting nytt, förutom att regeringen givit Försäkringskassan ett vagt definierat uppdrag om att "analysera förslag till regelförenklingar".

Den kritik Petter Larsson och jag formulerade i somras är fortfarande i hög grad giltig, och jag rekommenderar vår artikel som bredvidläsning till Ulf Kristerssons.

En avslutande fundering: om nu regeringen är så orolig över att pengar förskingras från statskassan, varför fokuserar man då inte på skattefusk och skattefel istället? Alla bedömare är ju överens om att det är avsevärt mycket större problem.

Äntligen sakpolitisk granskning

2011-12-14T08:41:00.009+01:00

Idag publicerar Svenska Dagbladet ett par mycket genomarbetade artiklar om regeringens så kallade rehabiliteringsgaranti, som nyligen utvärderats av forskare vid Karolinska institutet.

Den dokumenterat lögnaktige socialförsäkringsministern Ulf Kristersson har beskrivit resultaten som "en framgång", men det är en slutsats som helt saknar fog i utvärderingen. Tvärtom har den totala sjukfrånvaron ökat hos dem som fått insatser inom garantin, jämfört med en referensgrupp som fått andra eller inga insatser.

Socialförsäkringministern avslöjad - vilseledde om rehabiliteringsgarantin.

Svenskans artiklar finns här och här. Och det lär komma mera...

Uppdatering: Ytterligare en artikel i granskningen finns här . Ulf Kristersson förnekar där att han ska ha sagt att rehabiliteringsgarantin varit en framgång. "Rehabgarantin en framgång" är dock rubriken på den artikeln ministern publicerade i Dagens Samhälle i september, och samma rubrik användes på regeringens egen hemsida. I artikeln skriver ministern att utvärderingen "ger anledning till att glädjas". Därefter lyfter han fram (och feltolkar) de pyttesmå indikationer på framgång som finns i utvärderingen, samtidigt som han underlåter att nämna att sjukfrånvaron de facto ökade bland dem som fått del av garantin. Den fräckheten!

Beatrice Ask är såsig i huvudet

2011-12-11T10:43:00.008+01:00

Den europeiska narkotikastatistiken ger en intressant bild av det svenska narkotikaproblemet och -politiken. Några grundläggande fakta:

* Sverige har lägst andel ungdomar som testar illegal narkotika av alla europeiska länder, om vi utgår från den återkommande undersökningen i klass 9.

* Bland lite äldre ungdomar (gymnasiets klass 2) ökar andelen som testat ganska rejält, andelen som anger att de prövar cannabis ligger kring 15 procent, vilket fortfarande är lågt i förhållande till EU-genomsnittet.

* När det gäller andelen narkotikamissbrukare - definierat som personer med ett problematiskt bruk av illegal narkotika - ligger Sverige kring EU-genomsnittet.

* Den svenska narkotikadödligheten är nästan dubbelt så hög som EU-genomsnittet.

Det är svårt att avgöra hur stor betydelse den svenska narkotikapolitiken haft för dessa förhållanden, men klart är att det är mycket svårt att hävda att den svenska politiken skulle minska de mest negativa konsekvenserna av narkotikan (tungt missbruk och dödsfall).

I Ekots lördagsintervju med justitieminister Beatrice Ask (M) ägnade Tomas Ramberg stort utrymme åt att diskutera denna statistik.

Resultatet var förödande för Beatrice Ask. Först lyckades hon hävda att den svenska politiken hindrar människor från att dras in i missbruk - att döma av statistiken oven är det precis tvärtom, alltså att en betydligt högre andel av de svenskar som testar narkotika blir missbrukare, jämfört med andra EU-länder.

Beatrice Ask hävdade dessutom att det var viktigare att narkotikapolitiken förhindrade att människor "blev såsiga i huvudet" av cannabisbruk än att de dog av narkotikan. Underförstått: lite svinn får man räkna med för det goda syftet att förhindra "såsighet" - men när Ramberg frågade vilka belägg hade för att svenskarna var mindre såsiga än människor i mer "drogliberala" länder blev hon honom svaret skyldig.

Avsnittet om narkotikapolitiken börjar 14 minuter in i programmet och innehöll fler tragikomiska godbitar för den som är insatt i dessa frågor. Själv blir jag bedrövad och beklämd över att justitieministern är så ignorant, intellektuellt ohederlig och självgod när det gäller de här frågorna.

Men jag blir inte förvånad. Moderaterna har gång efter annan bevisat att de är narkotikapolitiska råpopulister. Forskning, statistik och humanism är irrelevanta storheter för Beatrice Ask och hennes partikamrater. Och narkomanerna, dem struntar hon högaktningasfullt i. De är kanonmat i det stora symbolpolitiska kriget mot knarket. Undrar vem det är som är såsig i huvudet?

Är Breivik schizofren?

2011-12-07T09:57:00.005+01:00

Helt oväntat* har psykiatrerna börjat bråka om Anders Behring Breiviks diagnos. De norska läkare som undersökte Breivik menade att han led av paranoid schizofreni, en diagnos som starkt ifrågasatts av andra kolleger. Idag skriver Johan Cullberg på DN Debatt i samma ärende.

Frisk eller sjuk?

Artikeln är läsvärd, men bör läsas parallellt med följande högintressanta inlägg.

* Obs! Ironi.

Sprutbyte i Jönköping?

2011-11-18T23:01:00.002+01:00

En artikel om sprutbytesfrågan där jag intervjuas, ur återuppståndna Smålands Folkblad.

Smålands Folkblad är för övrigt den tidning där jag gjorde publicistiskt debut, som schackkrönikör i slutet av 1980-talet.

Kortföreläsning om sjukfrånvaromyter

2011-11-11T13:39:00.002+01:00

Här är en kortare (17 min) föreläsning om några av de myter som florerat kring den höga sjukfrånvaron i början av 00-talet. Från konferensen Smärtforum 2011.

Björn Johnson – Myten om sjuksrivningar from Rufus & Joshua on Vimeo.

Intervju i Allergia

2011-11-11T11:22:00.001+01:00

En ny intervju med mig i Allergia, Astma- och allergiförbundets tidskrift.

Läkartidningen om riskbruk, missbruk och beroende

2011-11-09T22:14:00.004+01:00

Idag kom ett nytt temanummer av Läkartidningen om riskbruk, missbruk och beroende. Det innehåller flera intressanta artiklar.

Läkartidningen 45/2011

Jag medverkar med en artikel om läckage av metadon och buprenorfin till den illegala drogmarknaden.

Att granska den politiska makten

2011-10-31T14:14:00.004+01:00

"Det har blivit svårare att granska regeringen" är rubriken på en artikel från den socialdemokratiska tidskriften Aktuellt i Politiken.

Det är en mycket avslöjande artikel. Inte för vad den säger om regeringen och regeringskansliet - att antalet JO-anmälningar ökat från 13 stycken 2000-2006 till 30 stycken 2007-2011 och att antalet fall av JO-kritik tredubblats - utan för vad den säger om den politiska journalistiken.

Att granskandet blivit svårare bekräftas av de politiska journalister som intervjuas. "Det har blivit besvärligare och tar längre tid än förut. Allt ska prövas av säkerhetspolisen", säger till exempel Aftonbladets Lena Mellin. Expressens Niklas Svensson, Aftonbladets Richard Aschberg och Dagens Nyheters Jens Kärrman håller med.

Men vad är det då de politiska reportarna begärt ut? Hemligt material om ministrarnas handläggning av viktiga politiska frågor? Arbetsmaterial från politiska tjänstemän? Dokumentation av beslutsgången då sjukförsäkringsreformen trummades igenom av finansminister Anders Borg, mot socialdepartementets vilja?

Krognota - huvudingrediens
i medierna politiska granskning.

Ingalunda. Det är naturligtvis kvitton den handlar om. "Jag fick vänta i flera veckor för att få ut kvitton från representationen i Sagerska huset och på Harpsund", säger Niklas Svensson. Richard Aschberg beställde å sin sida ut statsrådens reseräkningar. Jens Kärrman ville kika på UD:s PR-notor.

Det är fan patetiskt att läsa.

Vad är det för fel på Aftonbladet? Del femtioelva.

2011-10-30T14:55:00.005+01:00

Idag slår Aftonbladet nya rekord i orättfärdig, indignationsdrivande journalistik. Hur i hela fridens namn kan man motivera publiceringen av denna smörja?

Den urartade politiska journalistiken

2011-10-29T09:32:00.009+02:00

Jag begriper inte riktigt vad som hänt med Aftonbladet. Först de hämndgiriga publiceringarna om Sven Otto Littorins sexchattande, sen det fruktansvärda klavertrampet som blev "Juholtaffären" och nu senast det smaklösa snaskandet i våra ministrars privatekonomiska förhållanden.

Nyligen "avslöjade" Aftonbladet att finansminister Anders Borg har skulder på sin villa. Jo tjenare, det har väl så gott som alla som utnyttjar den boendeformen. Därefter följde man upp med "scoopet" att Tobias Billström gör fullt lagliga vinster på ett helt rimligt regelverk om dubbel bosättning för toppolitiker. Verkligen hemskt upprörande.

Det blir inte mindre pinsamt av att det är så uppenbart att Aftonbladet nu försöker kompensera för den publicitetsskada man med oärliga medel åsamkade Håkan Juholt och socialdemokratin.

Nu undrar jag: varför ägnar inte Aftonbladet lite journalistiska muskler åt att granska verkliga politiska frågor istället, alltså sådana som påverkar människor i deras vardag? Jag begriper naturligtvis att det är lättare och billigare att ägna sig åt pseudopolitiska "granskningar" av ovan nämnda typ, men de säger absolut inget om riktig politik och maktutövning. De bidrar bara till att göda politikerföraktet.

Jag blir ledsen och beklämd av att bevittna utvecklingen i mediedemokratin, där politik konsekvent reduceras till spel, affärer och underhållning. Kanske det säljer tidningar, vad vet jag. Men konsekvensen blir samtidigt att medierna sviker sitt demokratiska ansvar. Aftonbladets utveckling utgör ett särskilt tragiskt exempel.

Den moraliska frågan är obesvarad

2011-10-22T10:10:00.008+02:00

Min nya krönika i Efter Arbetet:

Juholtaffären är inte det värsta mediedrev som drabbat en svensk politiker. Kritiken mot Mona Sahlin under Tobleroneaffären var både hårdare och mer utdragen, liksom den skoningslösa förföljelsen av Lars Danielsson. Men Juholtaffären är otvivelaktigt det värsta drev som slutat med att storviltet ifråga klarat sig kvar på sin post.

Som den politik- och mediejunkie jag är följde jag affären noga, med växlande känslor men aldrig sviktande fascination. Så här med några dagars perspektiv är det ett par teman som dröjer sig kvar i tankarna. Det första är förstås mediernas agerande, i synnerhet Aftonbladets förlorade heder.

Det står nu klart att Aftonbladets stora avslöjande – att Håkan Juholt medvetet skulle ha fuskat med sitt bostadsbidrag – var fel. Värre än så, det var genomfalskt; de regler Håkan Juholt påstods ha brutit mot existerade överhuvudtaget inte. Detta konstaterades också av överåklagaren Björn Ericsson, som därför snabbt la ner sin förundersökning om bedrägeri. Det berodde inte på bevisläget utan på att det helt enkelt inte hade skett något juridiskt fel.

Aftonbladet byggde väsentliga delar av sin journalistik på rykten och anonyma källor. I vissa fall handlade det om ren desinformation. Det mest slående exemplet är de källor som hävdade att Håkan Juholt skulle ha informerats om det (icke-existerande) regelbrottet redan våren 2009, i samband med en internrevision på partikansliet. Detta dementerades med kraft av alla som påstods ha varit inblandade, men Aftonbladet publicerade i alla fall.

Jan Helin, tidningens ansvarige utgivare, har i vanlig ordning försvarat sina publicistiska överväganden med näbbar och klor, men den här gången har han gjort en ovanligt slät figur. Kvällstidningarna brukar försvara sig genom att hänvisa till ”konsekvensneutraliteten”, det vill säga att tidningarna inte har något ansvar för de konsekvenser en viss publicering får.

Vad den principen kan betyda i verkligheten avslöjades dock med skamlig tydlighet av Martin Wicklin i radioprogrammet Medierna (15/10). Medan Wicklin väntade på att intervjua Jan Helin om tidningens bevakning råkar han höra Helin och en kollega diskutera. ”Vi hoppas att Juholt avgår idag”, säger kollegan. ”Ja”, svarar Helin.

Satsade på att fälla Håkan Juholt.

Konsekvensneutralt så det förslår. Men sådan är nu en gång drevets logik. När chansen att fälla en tolvtaggare uppenbarar sig förvisas raskt de publicistiska principerna till högtids- och försvarstalen.

Det andra kvardröjande temat är Håkan Juholts krishantering. Var Juholt ”fruktansvärt stark” och kylig, som medierådgivaren Paul Ronge menade på sin blogg? Eller var krishanteringen istället ”usel”, som PR-konsulten Lars Thalén hävdade på DN Debatt (18/10).

För mig framstår det som att båda herrarna har poänger. Paul Ronge menar att Håkan Juholt gjorde det mesta rätt när drevet startade. Först en rejäl pudel – i efterhand framstår den som nästan perfekt avvägd, givet den information som då fanns. Därefter: inga lögner, inga bortförklaringar, men tydliga dementier av de felaktigheter som hopas.

Nerver verkar karlen överhuvudtaget inte ha några. Drevet kulminerade på tisdagen. Dagen efter deltog Juholt i riksdagens partiledardebatt där han, till synes helt opåverkad, gjorde bra ifrån sig.

Men Lars Thalén har naturligtvis också rätt när han påpekar att Håkan Juholt borde gått ut offentligt redan i september, då han fick signaler från riksdagsförvaltningen om att allt inte stod rätt till med bostadsbidraget. Hade han i det läget klargjort att regelverket var otydligt, att han förmodligen fått för mycket pengar och att han därför skulle betala tillbaka dem, ja då hade det aldrig blivit någon Juholtaffär.

Den moraliska frågan är obesvarad, Håkan.

Drevet är nu över för den här gången och Håkan Juholt ger sig ut på försoningsturné i partidistrikten. Det kan nog behövas, för den moraliska frågan är alltjämt obesvarad. Hur kan Socialdemokraternas partiordförande, med en månadslön på 144 000 kronor i månaden, tycka att det är okej att riksdagen betalar hans sambos bostadskostnader? Hur kan han undgå att reflektera över det orimliga i detta? Ska vi någonsin komma till rätta med den politiska klassens privilegier? Sådana frågor gör att Juholtaffären lämnar en besk smak efter sig.

Juholt, lögner och sakpolitik

2011-10-13T08:17:00.010+02:00

Drevet kring Juholtaffären går vidare och det framkommer allt fler uppgifter. Mycket av det som skrivit de senaste dagarna har dock varit obekräftade uppgifter, hemliga källor och skvaller, men drevets logik är obönhörlig. Villebrådet ska fällas, kosta vad det kosta vill, pressetiska diskussioner kan vi ta senare.

Vi kan konstatera att det redan innan denna affär briserade hade växt fram en dominerande berättelse i medierna, enligt vilken Håkan Juholt bekrevs som ombytlig och dålig på att förankra politiska förslag (beskrivningar som säkert kan ha en del fog för sig). Till detta läggs nu ord som "slarvig", "lögnaktig" och "girig".

Själv tror jag inte att Håkan Juholt försökt berika sig med oärliga medel, jag tror mest att han varit slarvig, men vad jag tror är av underordnad betydelse. På samma sätt som Mona Sahlin fick äta upp Tobleroneaffären år efter år efter år kommer Håkan Juholt framöver att blir kallad "Ljugholt" och "Tjuvholt". Denna affär kommer alltid att ligga honom i fatet, och om han sitter kvar blir den en allvarlig belastning i nästa valrörelse.

Den förundersökning som nu pågår är sjävklart av betydelse för Håkan Juholts möjligheter att erhålla tillräckligt stöd inom sitt parti. Men i det längre perspektivet är rättsprocessen rätt ointressant, tror jag. Som Johanna Graf och fyra andra socialdemokrater påpekade på SvD Brännpunkt härom dagen är politiken en förtroendebransch:

En politikers yttersta dom är väljarens, inte rättsväsendets. Även om en politiker i juridisk mening inte överskrider lagen så blir väljarnas dom ofta hård om de får en känsla av att politikern har försökt tillskansa sig privilegier.

Min slutsats blir därför att Håkan Juholt gör bäst i att kasta in handduken nu, och ge den tid som behövs innan nästa val till sin efterträdare, oavsett om det blir en Damberg, en Eneroth, en Sommestad, en Östros, eller vem som nu kan tänkas vara tillräckligt modig/dumdristig för att utsätta sig och sina närstående för den moderna "mediedemokratin".

Lärdomarna för Socialdemokraterna borde vara många. Till att börja med måste man arbeta mycket mer professionellt med sina ledande politikers privatekonomi. Hade Socialdemokraternas valberedning anlitat ett par skickliga grävjournalister och några privatekonomer så hade de kunnat utreda Juholts privatekonomi och vandel innan kandidaturen. Då hade man sannolikt hittat oklarheter, slarv och eventuella olagligheter, så att betydelsen av detta hade kunnat värderas innan Juholt valdes.

Det är också nödvändigt att ledande partiföreträdare anlitar revisorshjälp med sin privatekonomi i framtiden, så att liknande historier i möjligaste mån kan undvikas.

Men här finns också en annan och viktigare fråga som Sveriges journalister borde diskutera. Jag förstår verkligen att affärer som dessa skapar sin egen drevlogik, att granskningen av politikers privatekonomiska förhållanden är nödvändig och att den dynamik vi sett de senaste dagarna i realiteten är ofrånkomlig. Jag förväntar mig inte att medierna ska ta mer ansvar för sina publiceringar av "hemliga källor" och skvaller framöver, även om jag naturligtvis hoppas det.

Vad jag däremot skulle önska är att den politiska bevakningen i ökad grad fokuserar på sakpolitiska förhållanden, alltså på den verkliga politik som är av betydelse för oss medborgare i vår vardag. Det är självklart inte acceptabelt om politiker slarvar eller fuskar med offentliga medel. Det är också illa om de ljuger om sådant. Men det är betydligt värre när de ljuger om sakpolitik.

Här brister medierna tyvärr allvarligt i sin granskning. På mina forskningsområden hittar jag ständigt exempel på ljugande politiker. Detta är inget som är särskilt svårt att kolla upp för journalister heller, det räcker med att man sätter sig in i de politiska sakfrågorna och skaffar sig ett hyfsat nätverk av experter.

Här på bloggen har jag nyligen skrivit om de narkotikapolitiska lögner som förts fram av moderata socialpolitiker i riksdagen, men låt mig ge ytterligare några exempel.

För knapp ett år sedan avslöjade ekonomhistorikern Malin Junestav och jag att socialförsäkringsminister Ulf Kristersson ljög om sjukförsäkringen. Ingen journalist nappade på detta (se även denna).

För ett tag sedan debatterade förre narkotikasamordnaren Björn Fries narkotikapolitik med barn- och äldreminister Maria Larsson. Sakfelen stod som spön i backen i Larssons anföranden, men ingen journalist ställde henne till svars för detta.

Exemplen ovan rör alla borgerliga politiker, men jag hyser inga som helst illusioner om att man inte kan hitta gott om sakpolitiska lögner även bland S, V och MP-politiker. Ljugandet i narkotikapolitiska frågor är exempelvis mer eller mindre endemiskt och rör alla partier i varierande grad.

AB AB AB DN DN DN Exp Exp SvD SvD SvD

Kontraproduktiv argumentation

2011-10-11T11:27:00.004+02:00

Idag skriver Alexander Bard och avhoppade sverigedemokraten, numera politiska vilden William Petzäll i Aftonbladet om narkotikapolitiken.

Även om jag sympatiserar med kraven på ett ökat fokus på skadebegränsning (harm reduction) är artikelns argumentation slarvig och kontraproduktiv. Den är späckad med fel och överdrifter. Några exempel:

- Bard och Petzäll (B&P) skriver att vi är det enda landet i världen som "kriminaliserat narkotikainnehav i blodomloppet" (alltså eget bruk). Det är fel, sådan kriminalisering finns i många länder (vilket också var ett av argumenten när vi införde lagstiftningen 1988).

- B&P skriver att Sverige "ligger i topp inom EU när det gäller tungt narkotikamissbruk". Det är också fel, vi ligger kring EU-snittet, vilket är illa nog.

- B&P frågar sig om missbrukare verkligen vågar uppsöka vården "när det första som händer där är att man blir arresterad och kastad i fängelse?" Den risken torde vara fullkomligt icke-existerande - jag har aldrig hört talas om någon som "kastats i fängelse" när de uppsökt socialtjänsten eller beroendevården för att få hjälp med missbruksproblem.

- "Endast i Sverige kan man hävda att rena sprutor skickar fel signaler", skriver B&P. Också fel - detta är ett allmänt argument som är vanligt förekommande i de flesta länder som genomfört eller funderat på att genomföra sprutbytesprogram. Argumentet har visserligen haft ett ovanligt stort genomslag i Sverige, men det är en annan sak.

Jag kan inte heller imponeras av en argumentation där man hävdar att vi har en narkotikalagstiftning som "får sharialagarna i Saudiarabien att blekna". Det är inte seriöst.

En av de viktigaste invändningarna mot den svenska narkotikapolitiken är att den inte bygger på kunskap och fakta, utan på myter och moral. Ska man kritisera detta - vilket man givetvis ska - så får man inte fuska själv. Det finns goda och sanna argument för en reformerad narkotikapolitik, man behöver inte hitta på egna eller överdriva.

Alexander Bard och William Petzäll kommer sannolikt att få äta upp den här artikeln. Jag är övertygad om att någon av den svenska narkotikapolitikens tillskyndare kommer att vara snar att svara i Aftonbladet. Jag sätter en femma på att det blir Per Johansson från RNS, han brukar vara snabb i vändningarna.

Moderata knarklögner skoningslöst avslöjade

2011-10-11T08:19:00.005+02:00

Söndagens debattartikel i Dagens Nyheter av moderaterna Isabella Jernbeck och Anti Avsan var osaklig, hårdvinklad, överdriven och till stora delar direkt lögnaktig.

Dessbättre har den fått mycket kvalificerad mothugg, och dessutom i en omfattning som åtminstone jag aldrig tidigare skådat på DN Debatt. Igår nätpublicerades hela fem (!) repliker - förhoppningsvis kommer det någon i papperstidningen också. Det är en skoningslös avklädning Jernbeck och Avsan utsätts för. Man kan hoppas att de har vett att skämmas så öronen blir röda, but I wouldn't bet on it. Här är några smakprov ur floden av fördömanden:

Gerhard Larsson, regeringens missbruksutredare:

När det gäller metadon och subutex har Jernbeck och Avsan läst slarvigt. Jag förespråkar inte en ymnigare användning. Mitt förslag syftar i första hand till att skapa en likvärdig tillgång till denna behandling som erbjudits i Sverige sedan 1960-talet, men fortfarande är den enda som har vetenskapligt stöd. Heroinmissbruket finns i hela landet, men behandlingen saknas ofta utanför storstäderna. Positiva effekter är minskat missbruk, minskad dödlighet och möjlighet att gå från kriminalitet till arbete. (Repliken)

Martin Kåberg och Mikael Sandell, psykiatrer och beroendeläkare:

När jämförande exempel med alkohol tas upp i argumentet: ”ingen funderar väl på att erbjuda alkohol mot alkoholism” blir debattörernas avsaknad av medicinsk och farmakologisk kännedom pinsamt uppenbar. Hela grundidén med Metadon och Subutex bygger på att erbjuda en alternativ medicinering som på grund av sin långverkande effekt tar bort suget efter heroin och minskar risken för återfall. Att Jernbeck och Avsan inte har förstått detta grundläggande faktum gör det omöjligt att överhuvudtaget ta dem på allvar. (Repliken)

Joar Guterstam och Jörgen Engel för Svensk förening för beroendemedicin.

När man läser Isabella Jernbeck och Anti Avsans artikel känner man sig förflyttad 30 år tillbaka i tiden. Decennier av vetenskaplig forskning tycks ha gått de moderata riksdagsledamöterna fullständigt förbi. I stället hänvisar man till anekdoter och gamla fördomar när man avfärdar läkemedelsassisterad rehabilitering för heroinberoende.
[---]
Den enda referens Jernbeck och Avsan hänvisar till i sin artikel är en helt ovetenskaplig ”rapport” från Kriminellas revansch i samhället. Denna amatörmässiga skrift påstår motsatsen till all seriös forskning på området, utan att ge några sakliga skäl för detta. (Repliken)

Dag Larsson, Henrik Fritzon, Roger Mogert och Marika Bjerstedt Hansen, S-politiker i Stockholm och Skåne.

Till att börja med talar de svepande om läckage från metadon- och subutexprogramen. Allt sådant läckage är naturligtvis ett problem, men redan här står deras påståenden i strid med såväl svensk som internationell forskning. Svenska studier indikerar här snarare att ett av de främsta skälen till illegal buprenorfinanvändning är att de existerande programmen inte kunnat ta emot alla personer som efterfrågar behandling. (Repliken)

Alec Carlberg, Birgitta Englund och en rad andra representanter för svenska brukar- och klientorganisationer:

På DN Debatt 9/10 framför de två moderata politikerna Isabella Jernbeck och Anti Avsan kritik mot att heroinberoende människor kan erbjudas kontrollerad substitutionsbehandling med läkemedlet subutex. För att stödja sin argumentering påstår de upprepade gånger att människor med tidigare egna erfarenheter av missbruk och beroende motsätter sig läkemedelsassisterad behandling till heroinberoende personer. Detta är inte sant. En stor majoritet av tidigare klienter, patienter och deras organisationer stöder ett brett och varierande utbud av rehabiliteringsinsatser för alkohol- och narkotikaberoende människor. Substitutionsbehandling är bara en av många insatser i ett pluralistiskt vårderbjudande där exempelvis 12-stegs- och KBT-programmen också ingår för att nämna ytterligare metoder som artikelförfattarna själva lyfter fram. (Repliken)

Så försöker Moderaterna sänka missbruksutredningen

2011-10-10T08:37:00.004+02:00

Idag har Joar Guterstam och jag en debattartikel i Expressen. Joar Guterstam är läkare och doktorand på Karolinska Institutet. Vi svarar på den debattartikel av moderaten Mats Gerdau som publicerades härom veckan, och som missbruksvårdsutredaren Gerhard Larsson redan svarat på.

Vår artikel kan också delvis fungera som svar på gårdagens DN Debatt-artikel, där två andra moderater, Isabella Jernbeck och Anti Avsan, demonstrerade sin oerhörda okunskap om narkomanvård i allmänhet och läkemedelsassisterad behandling i synnerhet.

Artikeln publiceras även här nedan.

Mats Gerdau, gruppledare för Moderaterna i riksdagens socialutskott, berättar i sin debattartikel 3/10 att han sett en ledsen pojke utanför kliniken för heroinbehandling i Köpenhamn. Utifrån denna erfarenhetsbas misstänkliggör han i svepande ordalag inte bara heroinbehandling, utan även metadonprogrammen och hela den statliga Missbruksutredningen. I våras presenterade utredningen sin analys och en lång rad välgrundade förslag till åtgärder för att förbättra vården av personer med missbruk och beroende.

Mats Gerdau, M, gruppledare i socialutskottet.

Antingen har Mats Gerdau fullständigt missförstått Missbruksutredningen, eller så sprider han cyniskt lögner i syfte att misskreditera den. Även utredaren, Gerhard Larsson, drar nämligen klart och tydligt slutsatsen att vi inte bör införa heroinbehandling ens på försök i Sverige! Den vård som finns tillgänglig idag för heroinberoende har alldeles för stora brister i både kvalitet och tillgänglighet för att en så extraordinär åtgärd som heroinbehandling ska vara aktuell.

Mats Gerdaus syfte kan alltså knappast vara att avråda från heroinbehandling, eftersom ingen seriös debattör överhuvudtaget föreslagit något sådant i Sverige. Han tycks snarare vilja misstänkliggöra Missbruksutredningen i allmänhet och behandlingen med metadon och buprenorfin i synnerhet. Men över 40 års entydig forskning visar att vid etablerat heroinberoende är det endast sådan läkemedelsassisterad behandling som har dokumenterade effekter. Den förbättrar patienternas överlevnad dramatiskt och gör det möjligt att rehabiliteras från livet som heroinist. Hur understår sig Mats Gerdau att kalla denna livräddande behandling ”försåtlig” och uppmana sina politiska allierade att sätta stopp för den?

Mats Gerdau slår i sin artikel mycket brett och signalerar att Moderaterna nu tar avstånd från Missbruksutredningen. Några argument för denna hållning förs dock inte fram. Istället är det en rakt igenom moraliserande syn som erbjuds, där vetenskap och beprövad erfarenhet underordnas Moderaternas obehagskänslor. Mats Gerdau skriver att han ”ryser vid tanken på att få det som i Danmark”. Att Sverige faktiskt skulle kunna ha något att lära av andra länders missbrukarvård tycks överhuvudtaget inte ha fallit honom in. Och ändå måste han väl veta att Sverige har lika många tunga narkomaner som EU-snittet, och högre narkotikadödlighet?

I månader har Moderaterna bedrivit krypskytte mot Missbruksutredningens förslag. Man föredrar uppenbarligen att bekräfta utbredda fördomar istället för att stå upp för en kunskapsbaserad missbrukarvård, med brukarnas behov i fokus. Risken är att övriga borgerliga partier saknar kraft att stå emot utspel av detta slag och att Missbruksutredningen därmed hamnar i byrålådan. Man skulle kanske inte förlora så många röster på detta, men för alla svenskar med missbruks- eller beroendeproblem och deras anhöriga vore det ett tragiskt svek.

Joar Guterstam, leg. läkare, Beroendecentrum Stockholm och doktorand, Karolinska Institutet
Björn Johnson, docent i socialt arbete, Malmö högskola

Jag ska bättra mig

2011-10-08T09:51:00.004+02:00

Ursäkta det icke-existerande bloggandet på sistone, först var det terminsstart med mycket undervisning och sen ådrog jag mig en bröstbensfraktur på gymmet, som jag fortfarande håller på och tillfrisknar ifrån. Men på måndag blir det blogg-comeback med en ny debattartikel. Stay tuned!

Ola Lindholm och förbudet mot narkotikakonsumtion

2011-09-12T20:39:00.004+02:00

Jag beklagar det dåliga uppdaterande här på sistone, det är terminsstart och mycket att göra på jobbet.

Jag har dock hunnit skriva en artikel på Newsmill om konsumtionsförbudet mot narkotika, med anledning av domen mot Ola Lindholm. Inga direkta nyheter för den här bloggens läsare, men en sammanställning av de argument som finns för att gå till botten med och utvärdera dagens lagstiftning.

Läs artikeln här.

Per T Ohlsson om nätkommentarer, Kent Ekeroth och demokrati

2011-08-21T10:24:00.005+02:00

Per T Ohlsson är en mycket ojämn ledarskribent. Han blandar glänsande artiklar med rena bottennappen (som när han jämförde Håkan Juholt med Marve Fleksnes).

Idag har han dessbättre en artikel av den första kategorin. Ett kort utdrag:

Tanken med kommentarsfunktionerna är god, publicistiskt och kommersiellt: läsarna erbjuds en möjlighet att framföra synpunkter och kompletterande uppgifter samtidigt som nättrafiken ökar.

Kruxet är att somliga, ofta bittra och uppenbarligen misslyckade figurer som agerar anonymt, exploaterar funktionerna för att kränka, hata, desinformera och rent allmänt använda ett språk som hade varit oacceptabelt på papper. Mycket rensas bort, men det är inte praktiskt möjligt att undanröja allt.

Ytterst gäller frågan om medier som bedriver sin verksamhet på demokratisk värdegrund indirekt skall legitimera näthat genom att låta det florera i anslutning till det egna varumärket.

Läs hela artikeln.

Applåderna avslöjar rasismen

2011-08-18T14:27:00.011+02:00

Min nya krönika i Efter Arbetet.

Sverigedemokraterna (SD) har gjort en fascinerande resa det senaste årtiondet. Att ett parti med rötter i nynazismen skulle ta plats i riksdagen 2010 var det nog få som kunde föreställa sig för tio år sedan. På 1990-talet beskrevs partiet som en samling rasistiska högerextremister, om medierna ens skrev om dem.

SD har arbetat hårt för att tvätta bort denna bild. Med list och skicklighet har Jimmie Åkesson och hans inre krets, ”De fyras gäng”, förändrat partiets offentliga framtoning. Den gamla stammen av judehatare och fullblodsrasister har rensats ut – åtminstone de som inte kunnat hålla tand för tunga offentligt. Det har varit en effektiv makeover. De senaste åren har mediernas beskrivningar gradvis förändrats: främlingsfientlig har blivit invandringskritisk, högerextremism har blivit välfärdspopulism.

Terrordådet i Norge har emellertid försatt SD i ett besvärligt läge. Mediedramaturgins krav på att finna skyldiga och utkräva ansvar har riktat fokus mot partiets antimuslimska retorik. Tidningen Expo demonstrerar de uppenbara likheterna mellan terroristen Breiviks ”manifest” och den konspiratoriska världsbild som framträder i uttalanden från ledande SD-politiker. Riksmedia konstaterar, närmast yrvaket, att det finns muslimhatare i partiets riksdagsgrupp. Vi påminns om att Jimmie Åkesson anser att ”islamiseringen” och ”den muslimska massinvandringen” är ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”.

SD:s valfilm 2010.

En backlash alltså. Partiet beskrivs återigen som rasistiskt, även om själva termen sällan används (fast det hade den självfallet gjort om SD-retoriken handlat om judar istället för muslimer).

Bland dem som forskar om SD råder viss oenighet om hur partiet bör karakteriseras. Många betraktar SD som ett högerpopulistiskt parti, men statsvetaren Marie Demker argumenterade nyligen för att såväl SD som deras nordiska syskonpartier snarare borde ses som nationalkonservativa: ”När man jämför Dansk Folkeparti, Sannfinländarna, Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet framstår den exkluderande nationalismen och de auktoritära dragen som den grundläggande likheten”, skrev hon i ett blogginlägg.

Även statsvetaren Andreas Johansson Heinö har lyft fram SD:s nationalism, med ”svenskheten” som det mest centrala värdet. SD förespråkar förvisso en utpräglad assimilationspolitik, skriver han på sin blogg, men svenskheten definieras ”så att den blir tillgänglig för vem som helst”. Därför vill Johansson Heinö inte beskriva SD som ett rasistiskt parti. Det begreppet bör sparas för att beskriva mer extrema partier, som det nynazistiska Svenskarnas parti.

Själv menar jag att denna analys är för formell och att Johansson Heinö fäster för stor vikt vid SD:s partiprogram och publika ställningstaganden. Johansson Heinö påpekar att det finns rasister inom alla riksdagspartier, och det är säkert sant. Men det finns bara ett parti där rasismen och islamofobin frodas. Det finns bara ett parti där riksdagsledamöter kallar invandrare från islamska länder för ”kulturberikare” – ett begrepp med nazistisk bakgrund – och ”muselmaner”.

Låt oss ta Kent Ekeroth som exempel. Ekeroth är riksdagsledamot för SD, men han är också den mest kände svensken inom den konspirationsteoretiska och islamfientliga Counter Jihad-rörelsen. Ekeroth anser att västvärlden sedan 1400 år är inbegripna i ett uråldrigt krig mot islam, ett krig som vi nu är på väg att förlora. Under SD:s landsdagar 2009 beskrev han muslimernas lömska strategi: ”Demografisk expansion och smygislamisering när de är få till antalet och svagare, regelrätt krig när de blivit starkare. Det vi upplever i Europa idag är inget nytt, det har hänt tidigare.”

Kent Ekeroth, SD. Foto: Expo.

Ingen som sett Kent Ekeroths tal (del 1, del 2) kan tvivla på att han hatar muslimer. Och ingen som känner till antisemitismens historia kan undgå att se likheterna med judehatet. Det är helt otänkbart att en sådan person skulle tolereras inom något annat riksdagsparti än SD.

Inom SD är Kent Ekeroth dock inte bara tolererad – han är beundrad. Hans tal under landsdagarna möttes av stående ovationer. Jag tror att de applåderna säger mer om SD än en aldrig så noggrann analys av deras partiprogram.

Visst är SD ett nationalistiskt parti. Men det är en nationalism som kräver sin ”andre”. En nationalism som går hand i hand med rasismen.

Slopat jobbskatteavdrag seger för Reinfeldt

2011-08-17T09:50:00.004+02:00

Så kom till sist det ofrånkomliga beskedet att regeringen skjuter upp det kritiserade femte jobbskatteavdraget. Ingen som följt den svenska inrikespolitiken blir förvånad - frågan handlade bara om vilket svepskäl Fredrik Reinfeldt skulle använda som motivering.

Mer förvånad kan man bli över det sätt beskedet beskrivs i medierna: som en "smidig utväg" (Sydsvenskan), ett "klokt beslut", ja nästan som en triumf för regeringen. "Regeringen kan hamna på plus för att den tar ansvar för Sveriges ekonomi", säger Dagens Nyheters Maria Crofts.

Mediebias och borgerligt problemformuleringsprivilegium kan förmodligen inte illustreras tydligare än så.

Porträtt i Skånskan

2011-08-08T10:35:00.002+02:00

Sommarstiltjen fortsätter och jag har semester i drygt en vecka till, därav de sporadiska uppdateringarna. Men jag har i alla fall hunnit bli intervjuad av Skånska Dagbladets Anna Lindblom, för ett personporträtt. Det publicerades i tidningen idag och finns även på nätet. Där kan ni bland annat läsa om mina yrkesmässiga drömmar innan jag valde att bli forskare och universitetslärare.

Kritiken mot Fredrik Reinfeldt

2011-07-29T08:57:00.010+02:00

De senaste dagarna har statsminister Fredrik Reinfeldt fått en hel del kritik för att ha varit för osynlig i efterdyningarna av terrordådet i Norge. Först ut att formulera kritiken offentligt var något förvånande DN:s Peter Wolodarski, som menade att statsministern dragit sig undan när han istället borde visat ledarskap.

DN har också skrivit på redaktionell plats, där man gått igenom de brev statsministern fått från medborgare under den senaste veckan - många mycket kritiska.

Fredrik Reinfeldt - får kritik.

Men Fredrik Reinfeldt har också sina försvarare. Expressen skriver på ledarplats att man inte ser någon anledning att kritisera statsministern. Tidigare ledarskribenten, numera politikern Maria Abrahamsson (M) försvarar Reinfeldt och är istället kritisk till Peter Wolodarski, som "alltmer besserwisseraktigt läxar upp alla som inte delar hans uppfattning". Abrahamsson fortsätter:

Som tidigare kollega och konkurrent i åsiktsbranschen skulle jag nog ha gratulerat DN:s ledarsida till den annorlunda vinkeln på terrordåden i Norge i form av en bredsida mot Fredrik Reinfeldts ledarskap. Egen, för att inte säga skruvad, är den onekligen. Men som numera politiker charmas jag inte längre av sådana cynismer.

Själv har jag ingen uppfattning i sakfrågan, men hela diskussionen får mig att tänka på mina gamla statsvetarekollega Peter Santesson och hans avhandling om symbolpolitik. I inledningskapitlet berättar Santesson, faktiskt ganska rafflande, om när Vladimir Putin missbedömde den ryska opinionen efter atomubåten Kursks undergång. Så här skriver han:

Den första explosionen inträffade klockan 11 :29 Moskvatid. Smällen var så stor att den observerades av seismo logiska stationer i både Norge och Kanada. Det dröjde två minuter och fjorton sekunder, sedan kom ännu en explosion, denna motsvarande upp till två ton sprängämne. Det var vid lunchtid lördagen den 12 augusti 2000 som den ryska atomubåten K-141 Kursk sjönk i vattnen utanför Murmansk.

Atomubåten Kursk.

Alla ubåtar är märkvärdiga, men Kursk hörde till de märkvärdigaste. Fartyget var uppkallat efter historiens största pansarslag, där Röda armén i juli 1943 slutgiltigt lyckades driva tillbaka de tyska ockupationsstyrkorna. Kursk gjorde skäl för namnet - hon var menad att bli krigsmaktens nya triumf. Över 150 meter lång, och med en besättning som just utnämnts till den skickligaste i hela den ryska Norra flottan, var hon bland de största och mest imponerande fartyg som Ryssland sjösatt sedan Sovjetunionens fall, ett hög teknologiskt vidunder på 14 700 ton. Kursk skulle utgöra startskottet på landets återkomst som marin stormakt. Men efter att ha tjänst gjort i fem år låg hon nu utslagen på havets botten, kapsejsad under ett övningsuppdrag, och i den sjunkna ubåten fanns 118 personer instängda.

Under veckan som följde utspelades ett förstklassigt drama inför världspressen. Det sades att man uppsnappat signaler från förmodade överlevande, som flottan nu förgäves försökte rädda. Samtidigt började hård kritik riktas mot den tidigare så populäre ryske presidenten Vladimir Putin. Han uppfattades som likgiltig inför besättningens öde, mer bekymrad över det förlorade fartyget än över manskapet, och dröjde mycket länge med att avbryta sin semester vid Svarta Havet. Putins officiella förklaring till agerandet var att hans närvaro vid räddningsoperationen inte skulle öka sannolikheten till framgång.

Det vanliga sättet att analysera politik är i instrumentella termer, det vill säga att man värderar händelser och vidtar åtgärder med utgångspunkt från de konkreta effekter händelserna och åtgärderna antas ha. Politisk kritik i den instrumentella världen inriktar sig på att vidtagna åtgärder skulle vara ineffektiva eller ha oönskade effekter. Putin levde tydligen i den världen, men Kursk-dramat och den kritik som drabbade honom var av helt annat slag.

Vidden av det inträffade kunde inte rätt förstås genom att räkna liken och värdet på det förlorade fartyget. Nej, någonting långt värre hade hänt. Kursk skulle representera Rysslands återkomst som stormakt. Därmed representerade fartygshaveriet motsatsen: ett enormt fiasko, total impotens, tragedi och ut plåning som stormakt. Den ilskna kritiken mot Putin bestod inte primärt i att han skulle ha någon kausal skuld till besättningsmännens öde, eller att hans uteblivna personliga insatser skulle kunna ha varit avgörande i räddnings arbetet. Kritiken gällde snarare den arroganta och ointresserade attityd som man ansåg att Putin givit utryck för genom sitt agerande, en inställning som ansågs vara typisk för forna dagars sovjetiska makthavare. Inte bara struntade han i att genast åka till olycksplatsen – karln fortsatte sin semester. Kan man bete sig mer likgiltigt? Kan man tydligare visa att man inte berörts av tragedin? Därför blev också Putins förklaring, som utgick från ett instrumentellt perspektiv, missriktad och verkningslös. Kritiken tilltog och Putin tvingades till en snöplig, senkommen Murmanskresa och sitt första stora politiska nederlag.

Vladimir Putin fann sig alltså till sist tvungen att resa till Murmansk, för att mildra kritiken mot hans okänsliga beteende - hans symbolpolitiska misstag.

Vladimir Putin - gjorde symbolpolitiskt misstag.

Det är förmodligen i det ljuset vi bör betrakta Fredrik Reinfeldts debattartikel i Svenska Dagbladet idag - som ett senkommet försök att mildra kritiken om ointresse och bristande ledarskap.

På lång sikt drabbades Vladimir Putin knappast av sina misstag i samband med Kursks undergång. Huruvida Fredrik Reinfeldt kommer att förlora på den aktuella debatten är för tidigt att avgöra. Det är dock värt att notera att diskussionerna ger bränsle åt en redan existerande medieberättelse - den om statsministerns kamrersmentalitet och oförmåga att visa känslor.

Peter Santessons avhandling heter Studier i symbolpolitik och kan läsas i elektronisk form.

Spurious "research" and pseudo science in the combat against harm reduction policies

2011-07-25T19:43:00.005+02:00

Förra veckan, i debatten om KRIS och deras hänvisning till en tveksam "forskningsrapport", nämnde jag den webbaserade tidskriften Journal of Global Drug Policy and Practise. För några år sedan skrev jag en debattartikel där jag berörde denna tidskrift, men tyvärr blev artikeln refuserad av Lancet Infectious Diseases. Eftersom artikeln anknyter en smula till KRIS-debatten tar jag tillfället i akt att publicera den här istället. Den som vill läsa mer om den sprutbytesöversikt som nämns i artikeln hänvisas till denna artikel, där jag diskuterar översikten mer i detalj.

In March 2008 Evan Wood, Julio S Montaner and Thomas Kerr published an article (1) in Lancet Infectious Diseases which disclosed an attempt by lobbyists to close down the carefully evaluated and effective safer injection facility (SIF) in Vancouver. The method used by the lobbyists was to disseminate misleading information in purportedly scientific form. A web-based journal, Journal of Global Drug Policy and Practice (JGDPP), published an article highly critical of SIF, which grossly misrepresented the research in this field. Through this article anti-harm-reduction activists nearly succeeded in persuading the Canadian government to ban such programs.

JGDPP claims to be a peer-reviewed medical journal, but as Wood et al. demonstrated it is in fact an organ of the Institute on Global Drug Policy (IGDP), which in turn is an arm of the strongly prohibitionist lobby group Drug Free America Foundation.

In his rejoinder (2) JGDPP’s editor-in-chief Eric A. Voth claimed that IGDP as an institute consisting of "physicians, attorneys, and other highly regarded international experts on drug policy". He goes on to say that the institute has "looked closely at the science and effect of [harm reduction] policies," and found that they did not stand up to closer scrutiny: "Much like the emperor’s new clothes, harm reduction policy has been blindly accepted rather than critically examined." In support of this sweeping generalization Voth quotes only one reference, a review article published in JGDPP which asserts that it clearly demonstrates "the questionable effect" of needle-exchange programs.’ (3)

However, the cited "review" must be scrutinized as it was written by three Swedish lobbyists, Kerstin Käll, Ulric Hermansson and Sten Rönnberg — and in fact there is quite a bit more to it than meets the eye.

In the spring of 2005, the Swedish parliament was considering legislation which would make permanent the (highly restrictive) needle-exchange program in Sweden, which had been run for years on a trial basis up to then. At that point all MPs received a pamphlet written by Käll, Hermansson and Rönnberg claiming that international research—in contrast to what had been the established view thus far—provided no support for needle-exchange. (4) What the MPs were not told was that the review upon which the pamphlet was based had been commissioned by four of Sweden’s most hard-line NGO’s in the drug policy field—among them The Swedish National Association for a Drug-free Society (Sweden’s equivalent to the Drug Free America Foundation).

This ought to have sent the alarm bells ringing in the Swedish parliament, but not so. Instead the "review" attracted widespread media attention, and contributed to one political party changing its stance on the issue.

Several months later five Swedish researchers were able to prove that the purported "review" of the research was fraudulent. (5) They demonstrated in detail that not only had Käll, Hermansson and Rönnberg employed questionable selection criteria, they had also misinterpreted and misrepresented data and doctored quotes. This resulted in Karolinska Institutet, where Hermansson was working at the time, referring the "review" to its Ethics Council.

Since the "review" had neither been published in a scientific journal nor in the name of Karolinska Institutet, the Ethics Council decided against instituting an inquiry of its own. The council did, however, issue a statement pointing out that "the articles forming the basis of the analysis do not constitute a systematic review of the literature, and therefore the review may mislead the reader. Consequently the review could harm the reputation of the Karolinska Institutet." (6)

The article published in JGDPP is an abridged version of that fraudulent "review". In conclusion, it is clear that harm reduction measures in drugs policies nowadays are being fought with spurious research results and references to pseudo science. Researchers as well as politicians should be made aware of this, and not allow themselves to be fooled by dishonest attempts at influencing future policy decisions.

===============================

NOTES

(1) Wood E, Montaner JS Kerr T. Illicit drug addiction, infectious disease spread, and the need for an evidence-based response. Lancet Infect Dis 2008 vol. 8(3):142–43.

(2) Voth EA. Harm reduction drug policy. Lancet Infect Dis 2008 vol. 8 (9):528–29.

(3) Käll K, Hermansson U, Amundsen EJ, Rönnbäck K, Rönnberg S. The effectiveness of needle exchange programmes for HIV prevention: a critical review. Journal of Global Drug Policy and Practice 2007; vol. 1(3), http://www.globaldrugpolicy.org/1/3/1.php (accessed February 5, 2009).

(4) Käll K, Hermansson U, Rönnberg S, Bergvall B. Sprututbyte. En genomgång av den internationella forskningen och den svenska debatten. Stockholm: Fri förlag 2005 (in Swedish).

(5) Antoniusson EM, Kristiansen A, Laanemets L, Svensson B & Tops D. Sprutbytesfrågan. En granskning av en forskningsgenomgång om effekter av sprutbytesprogram. Lund: Socialhögskolan 2005 (in Swedish). http://www.soch.lu.se/images/Socialhogskolan/2005_1.pdf (in Swedish; accessed February 5, 2009).

(6) Karolinska institutet, Etikrådet. Angående fråga om vetenskaplig oredlighet. May 22, 2006 (in Swedish).

Om forskning och "forskning"

2011-07-19T09:53:00.008+02:00

I min debatt med KRIS har jag, lite obestämt, hänvisat till "internationell forskning". Skälet är att det gjorts så enormt mycket forskning om underhållsbehandling sedan 1960-talet att det är svårt att ange enskilda referenser. En lång rad studier har visat att sjuklighet och dödlighet hos personer i underhållsbehandling minskar dramatiskt. Behandlingen leder normalt också till en kraftig minskning av illegalt drogbruk, kriminalitet och prostitution. Underhållsbehandling har även visat sig minska spridningen av HIV-smitta bland narkomaner.

Men det finns naturligtvis också risker och problem med behandlingen. För den som är intresserad av en forskningsöversikt har jag publicerat en en artikel som belyser forskningen kring risker och sidoeffekter, varav läckage och dödsfall utanför behandlingsprogrammen är de absolut allvarligaste. Översikten är publicerad i Socialvetenskaplig tidskrift och kan laddas ner här.

I sin Drugnews-replik nämner KRIS en rapport som jag inte tidigare kände till. Så här skriver de:

Tydligen ingår inte den nya studien, med 126 forskningsreferenser, av Kathy Gyngell från England i ”all modern forskning”. Den kommer nämligen fram till den motsatta slutsatsen – att substitutionsbehandling inte är effektivt varken för att minska missbruket, dödligheten eller vårdkostnaderna.

Sånt här blir man naturligtvis lite nyfiken på. En ny studie, som underhänner slutsatserna i snart sagt all annan forskning! Wow!

Nu nämner inte KRIS:arna vad studien heter. Jag söker förgäves i de vetenskapliga databaserna, men utan resultat. Kathy Gyngell finns inte ens representerad - märkligt. Jag övergår till google, och hittar rapporten (Breaking the Habit).

Jag får snart alla mina misstankar bekräftade:

* Kathy Gyngell är inte forskare - hon är konservativ debattör, verksam vid högerorienterade tankesmedjan Centre for Policy Studies. På PowerBase beskrivs hon som "a former television producer turned right-wing operative".

* Kathy Gyngell har tidigare publicerat sig i The Journal of Global Drug Policy and Practise. Det låter misstänkt likt en vetenskaplig tidskrift, men så är inte fallet. Det är en webskrift som ges ut av Institute on Global Drug Policy, en organisation knuten till Drug Free America Foundation - den amerikanska motsvarigheten till RNS, Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle. The Journal of Global Drug Policy and Practise har tidigare publicerat starkt vinklade politiska rapporter om drogpolitik - rapporter som inga vetenskapliga tidskrifter med självaktning skulle ta i med tång.

Kathy Gyngell.

Nu behöver dessa två omständigheter inte nödvändigtvis diskvalificera Gyngells rapport, den kan ju vara intressant ändå. Kanske har hon kommit på något verkligt smart, som alla hundratals skolade forskare som sysslat med effektforskning kring underhållsbehandling missat?

Rapporten är lång, men jag läser lite här och där. Nej, det känns inte seriöst. Jag scrollar bland referenserna. Finns Johan Kakko och Markus Heilig, forskarna bakom de internationellt mycket uppmärksammade 2G- och 3G-studierna med? Nej. Lars Gunne då? Nej, inte det heller. Men Vincent Dole och Marie Nyswander, metadonbehandlingens grundare, de måste väl ändå vara citerade? Nope.

Däremot finns inte mindre än fyra referenser till Neil McKeganey, förbudsrörelsens mest omhuldade forskare.

Vid närmare eftertanke struntar jag nog i att ägna semestern åt Kathy Gyngell och hennes "forskning".

Överdrivna slutsatser skadar KRIS trovärdighet

2011-07-18T14:04:00.005+02:00

KRIS svar på min artikel om deras aggressiva och osakliga opinionsbildning är helt symptomatisk. Christer Karlsson, Lasse Liljegren och Magnus Andersson bemöter inte min kritik om att KRIS sparkar nedåt och vill försämra för en grupp narkomaner som valt en annan väg ut ur missbruket än den de själva förespråkar. Istället gör de sitt bästa för att svärta ner mig. Detta gör de bland annat genom att insinuera att jag skulle vara köpt av läkemedelsindustrin – något jag redan bemött på min blogg, i en diskussion med Lasse Liljegren.

I Almedalen presenterade KRIS en broschyr om missbruk av Subutex. Den var ett framgångsrikt propagandastycke, utan tvekan, men tyvärr helt utan vetenskapligt värde. Broschyren är ingen systematisk sammanställning utan bygger på fem intervjuer med medlemmar i den egna organisationen. Av dessa intervjuer drar KRIS sedan ett antal långgående slutsatser, alla mer eller mindre märkliga. Några exempel:

• ”Subutexprogrammen läcker som såll till missbruksmarknaden.”
• ”Subutex minskar inte drogdödligheten.”
• ”Subutexprogrammen minskar inte kriminaliteten.”
• ”Subutex vid frigivning är brotts- och missbruksskapande.”

Slutsatser av det här slaget är självklart omöjliga att dra utifrån några enstaka fallbeskrivningar. Detta accentueras också av att de flesta slutsatserna klart strider mot den svenska och internationella forskning som finns på området.

KRIS sätter fingret på några verkliga problem i den svenska underhållsvården. Att Subutex och metadon missbrukas och att läckage från programmen förekommer är ett faktum. Att det kan finnas problem med en del av de utredningar som görs innan patienter antas till underhållsbehandling är också troligt och borde studeras närmare. Tyvärr beskriver KRIS dessa problem i så överdrivna och kategoriska ordalag att det blir uppenbart att de inte är ute efter några konstruktiva lösningar.

Hösten 2010 fick jag forskningsanslag från FAS, Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, för att genomföra en vetenskaplig studie om läckaget från de svenska underhållsprogrammen. Under KRIS seminarium försökte jag därför berätta lite om vad den internationella forskningen hittills kommit fram till när det gäller läckage. Det var detta som KRIS:arna upplevde som ”chockerande och upprörande”. Att ifrågasätta KRIS verklighetsbeskrivning var som att svära i kyrkan.

KRIS bakomliggande agenda är tydlig, och har varit så i många år. Man vill förbjuda Subutexbehandling och reservera metadonbehandling för en liten skara äldre heroinister – ungefär som det såg ut på 1970- och 1980-talen. Om detta genomfördes skulle det säkert öka KRIS rekrytering, inget snack om den saken. Men framför allt skulle det leda till massdöd bland landets opiatmissbrukare – ett mycket dyrt pris att betala.

Låt mig avslutningsvis ge ett konkret exempel för att visa hur KRIS använder sig av osakliga argument för att försämra och försvåra för patienter i underhållsbehandling. En av slutsatserna i deras broschyr är att ”ingen med Subutex i kroppen borde få köra bil” (en slutsats som för övrigt helt saknar koppling till de fem intervjuerna).

KRIS konstaterar – helt korrekt – att personer med Subutexbehandling får köra bil (om de har körkort) medan personer som kör bil med illegalt Subutex i kroppen kan dömas för drograttfylla. Detta anser de vara oklart och motsägelsefullt. Men de bortser från att det finns en enkel och logisk förklaring.

En person som missbrukar Subutex blir rejält påverkad av detta, åtminstone så länge personen inte byggt upp tillräcklig opiattolerans. Att en person som använder illegalt Subutex kan dömas för drograttfylla är därför helt naturligt.

För att en person i underhållsbehandling ska få körkort ställer Transportstyrelsen dock hårda krav på att personen ska vara stabil och missbruksfri. För att körtkortstillstånd ska medges kräver Transportstyrelsen en noggrann uppföljning med drogtester och läkarintyg under minst två års tid. Detta följs sedan upp med ytterligare läkarintyg för att dokumentera att patienten är missbruksfri. Det har gjorts omfattande psykologiska test som visat att välinställda underhållspatienter är fullt alerta och har en frisk människas funktion och reaktionstid.

KRIS har alltså inte några som helst grunder för att kräva att Subutexpatienter generellt ska hindras från att köra bil. Det är ett orimligt och omotiverat krav. Det skulle bara göra det svårare för en redan stigmatiserad och utsatt grupp, inte minst genom att försämra deras möjligheter på arbetsmarknaden.

Som jag skrev i min ursprungliga artikel så är KRIS på många sätt en nyttig och bra organisation. Genom sin kamratstödjande verksamhet gör de viktiga insatser för sina medlemmar och för samhället. Av det skälet är det extra synd att KRIS ägnar så mycket kraft åt att kritisera andra utsatta grupper. Det är ovärdigt. På sikt kommer det att skada organisationens trovärdighet.

Hårdvinklad propaganda som sparkar nedåt

2011-07-14T08:17:00.004+02:00

Min nya krönika i Efter Arbetet. Även refererad i Resumé.

Kriminellas revansch i samhället, KRIS, utsågs i år till ”hetast i Almedalen” av Westanders PR-byrå. Detta för att de ”på klassiskt Almedalsmanér med tydliga t-shirts och många medlemmar på gatorna” spridit sitt budskap om att ”Subutexprogrammen för narkomaner är kontraproduktiva”.

KRIS - hetast i Almedalen. Foto: Anders Pihlblad,
TV4 Nyheterna.

KRIS och deras sidogren Unga KRIS är på många sätt en nyttig och hedervärd organisation. Utifrån parollen ”hederlighet, drogfrihet, kamratskap och solidaritet” arbetar de för att hjälpa människor att lämna kriminalitet och missbruk bakom sig. Som kamratförening gör de goda insatser för en utsatt grupp människor. För det förtjänar de respekt.

Men KRIS är också en problematisk organisation. Deras opinionsbildning är ensidig, aggressiv och riktar sig mot en grupp – heroinister i underhållsbehandling – som KRIS inte representerar. De flesta i KRIS ledning har haft ett amfetaminmissbruk och blivit drogfria genom tolvstegsbehandling. Det är en metod som sällan fungerar för personer med ett utvecklat opiatberoende, och följaktligen är antalet heroinister i KRIS litet. Personer som får läkemedelsbehandling accepteras över huvud taget inte som medlemmar, eftersom de inte är drogfria enligt KRIS egen snäva definition.

Jag har inga synpunkter på vilken målgrupp KRIS organiserar, det finns andra föreningar som vänder sig till patienter med metadon eller Subutex. Problemet är att KRIS i flera år sparkat nedåt, genom att aktivt propagera mot underhållsbehandling. ”De trampar på mina patienter”, som en av mina vänner inom beroendevården uttryckte det. Många patienter vittnar om hur föraktfullt de bemöts av KRIS-medlemmar.

Under Almedalsveckan var jag och några av mina forskarkolleger i Visby för att presentera en studie om hur underhållsbehandlingen i Skåne ser ut och hur den skulle kunna förbättras. I seminariet deltog politiker, läkare, forskare och patientföreträdare. I publiken fanns även ett tjugotal svartklädda aktivister med demonstrativt korslagda armar – KRIS.

Under större delen av seminariet envisades de med att avbryta talarna, fnysa, sucka, hånskratta, slå i dörrar och på andra sätt visa sitt missnöje med det som sades. Hade jag varit oförberedd hade jag förmodligen upplevt deras närvaro som hotfull, men efter flera år i branschen är jag van. När det var dags för frågor hade alla KRIS:arna redan avtågat, så de var definitivt inte där för att föra någon dialog.

KRIS är duktiga på att synas. I Almedalen hade de enligt uppgift sjuttio man på plats, och någon kvinna. Det gick inte att missta sig på vilka de var: uppumpade, tatuerade och klädda i trånga svarta t-shirts med sloganen ”Statligt knark är också knark” på bröstet. De delade ut minttabletter som skulle symbolisera illegalt Subutex.

KRIS delade ut "Subutextabletter" i Almedalen.

Det var säkert en effektfull anblick för ledamöterna i Westanders jury. Men det förvånar mig ändå att juryn ville prisa dem. Som PR-människor borde de känna igen ett fulbudskap när de ser det.

Det fula är inte att KRIS uppmärksammar att läkemedel som Subutex missbrukas – det är ett verkligt problem, väl värt att diskutera. Det fula är hur man gör det. KRIS påstår att underhållsprogrammen ”läcker som såll”. De hävdar att de flesta patienterna är som drogade zombies, kvar i missbruk och kriminalitet. Det är påståenden så överdrivna att det måste vara medvetna lögner. KRIS anser att underhållsbehandling bör reserveras för en liten skara äldre missbrukare, något som går stick i stäv med all modern forskning på området.

KRIS prisade PR-verksamhet är alltså inget annat än hårdvinklad propaganda – ett negativt budskap som slår mot de narkomaner som valt att söka en annan väg ur missbruket än den man själv förespråkar.

Det är synd och skam, särskilt som det måste finnas mängder av konstruktiva budskap KRIS skulle kunna ägna sin opinionsbildning åt. Varför inte satsa resurserna på att motverka den stigmatisering många ex-kriminella utsätts för och förbättra deras möjligheter på arbetsmarknaden?

Ny studie om den skånska vården av heroinister

2011-07-12T11:24:00.005+02:00

I torsdags presenterade några forskarkolleger och jag en ny studie vid ett seminarium under Almedalsveckan. Studien handlar om hur den skånska underhållsbehandlingen ser ut - vilka skillnader som finns, vad de beror på samt hur vården kan göras mer individanpassad. Studien bygger på kvalitativa intervjuer med sammanlagt 39 personer, både personal och patienter, vid tio behandlingsprogram i Skåne.

Studien är inte publicerad ännu, men några av våra huvudresultat finns redovisade i medieinslag från Ekot och Helsingborgs Dagblad. På nätet finns även en bra artikel på Malmö högskolas hemsida och en intressant diskussion från P1 Morgon. Där möttes en behandlare och en patientföreträdare i en debatt, kuratorn Leif Öhlin från buprenorfinprogrammet i Lund och Christina Paulsrud från Svenska Brukarföreningen.

Några ur panelen vid seminariet. Fr.v. your truly, Lars Håkan Nilsson (kriminalvården), Christer Engelhardt (S) och Maria Abrahamsson (M). Foto: Evelina Mildner Lindén.

Vår presentation vid seminariet stördes av ett tjugotal medlemmar från KRIS, Kriminellas Revansch i Samhället. KRIS anser att "statligt knark också är knark" samt att underhållsbehandling bör ransoneras och förbehållas en liten skara äldre heroinister. KRIS:arnas beteende och "opinionsbildning" - för vilken de märkligt nog fick pris av Westanders PR-byrå - ska jag återkomma till i en kommande krönika.

Gudmundsons grumliga vatten

2011-06-29T15:01:00.007+02:00

Härom dagen skrev Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, en artikel om "indvandrares brottslighet" som gjort honom till hjälte bland sverigedemokrater. Om artikeln kan man säga mycket, och det har också gjorts. Själv konstaterar jag att den mest är ett tröttsamt uppkok på Mauricio Rojas ökända debattartikel från 2005.

Per Gudmundson. Foto: Expressen.

Gundmundson måste dock rimligen känna till att Rojas fick hård kritik för att han förvanskade BRÅ:s slutsatser - bland annat genom att han påstod att BRÅ visat att "kulturarv" var den viktigaste faktorn bakom utlandsföddas överrepresentation i brottsstatistiken. Jag brukade tidigare ge mina kriminologistudenter i uppdrag att läsa Rojas och sen jämföra med BRÅ-rapporten och analysera skillnaderna - de blev oftast mycket upprörda över Rojas oärliga referat och hårdvinklade slutsatser. "Kulturarv" lyfts till exempel inte alls fram som någon förklaringsfaktor i rapporten.

Gudmundson pladdrar på om vilka åtgärder som kan vara lämpliga för att minska brottsligheten - utvisning av brottsdömda invandrare, minskad invandring och andra typiska SD-förslag avhandlas. Själv tänker jag att det rimligen borde handla om att rättsväsendet och andra myndigheter måste bli effektivare på att förebygga och beivra brott - oavsett brottslingarnas härkomst.

I övrigt vill jag hänvisa till tre artiklar av journalisten Dilsa Demirbag-Sten, juridikprofessorn Mårten Schultz och Expo-medarbetaren Alex Bengtsson, som tillsammans räcker gott och väl för att bemöta Gudmundson artikel.

Uppdatering. Per Gudmundson påstår att man inte får säga i svenska medier att utlandsfödda är överrepresenterade i brottsstatistiken. Märkligt: kombinationen (invandrar* and överrepre* and brott*) ger 822 träffar i Mediearkivet, varav 132 bara under förra året. Expressen står för 93 av de 822, DN för 89, Svenskan 71, GP 68, AB 57, osv. Läser Gudmundson inte tidningar?

Bidragsfusk: reaktioner

2011-06-29T10:36:00.003+02:00

Petter Larssons och min DN Debatt-artikel om det överdrivna bidragsfusket väckte stort rabalder på midsommarafton och togs upp av en stor mängd medier, däribland Ekot, Rapport, Svenska Dagbladet och Expressen.

Senare har även en del ledarkommentarer börjat droppa in. Tyvärr enbart från socialdemokratiska tidningar. Varför, kan man undra? Är borgerliga tidningar bara intresserade av bidragsfusk när de kan utmålas det som ett stort och allvarligt samhällsproblem?

Idag svarar socialförsäkringsminister Ulf Kristersson i DN. Det är ett klent svar där Kristersson inte har något i sak att anföra mot det vi skrev. Förhoppningsvis får Petter och jag chans till en slutreplik, annars kommer jag skriva ett längre svar här på bloggen.

Aftonbladets ledarblogg
Allehanda
Dagens Arena Karlskoga-Kuriren
HD Kultur
Värmlands Folkblad

Överdrivna siffror om bidragsfusk

2011-06-24T06:54:00.004+02:00

Idag har journalisten Petter Larsson och jag en artikel på DN Debatt. Vi anknyter till en spännande rapport från Riksrevisionen, Var blev det av det av de misstänkta bidragsbrotten?, där revisorerna ifrågasätter de uppskattningar regeringen utgått från när det gäller bidragsbrott i socialförsäkringarna. Regeringens siffror ligger "anmärkningsvärt långt" från de verkliga återbetalningskraven till följd av misstanke om bidragsbrott, konstaterar man i rapporten.

Det mesta tyder på att det brottsliga fusket är ett tämligen marginellt fenomen i socialförsäkringarna. Försäkringskassan har satsat stora resurser på att jaga fuskare, men 2010 lyckades man bara få in 150 miljoner kronor i återkrav till följd av misstänkt fusk. Så mycket pengar kan enstaka jurister på Skatteverkets storföretagskontor ta in själv varje år. Även om vi accepterar regeringens uppblåsta siffror så är skattefusket många, många gånger större än bidragsfusket.

Kritiken mot de uppblåsta siffrorna har funnits länge. Petter Larsson lyfta fram detta redan 2007, då den så kallade FUT-delegationen presenterade sina första fusksiffror. Jag kritiserade delegationen i min bok Kampen om sjukfrånvaron förra året och har senare skrivit flera artiklar om problematiken. Att regeringen trots kritiken håller fast vid uppfattningen att fusket är stort och allvarligt kan bara förklaras av att dessa föreställningar har en politisk funktion. Som vi skriver i dagens artikel:

Fuskarna har en central roll i regeringens dominerande berättelse, den om arbetslinjen kontra bidragslinjen. Mer tillspetsat: Kampen mot fusket är en bärande del i Moderaternas försök att hetsa medelklass och skötsam arbetarklass mot en vagt definierad underklass som simulerar, latar sig och fuskar. Det ska nog tyvärr mer till än en kritisk rapport från Riksrevisionen för att rucka på den framgångsrika fiendebilden.

Läs hela artikeln här (men undvik kommentarerna, trollen härjar för fullt).

Ännu en recension

2011-06-22T13:39:00.003+02:00

Härom dagen snubblade jag över ännu en recension av Kampen om sjukfrånvaron. Det är Roland Kadefors , tidigare professor i ergonomi vid Arbetslivsinstitutet, som anmäler boken i tidskriften Arbetsmarknad & Arbetsliv. Han kallar boken

pinsam läsning för politiker, ledarskribenter och företrädare för intresseorganisationer, som envetet hävdat orsaksförklaringar som sammanfaller med deras ideologiska utgångspunkter, men som vid närmare analys inte är särskilt hållbara. Kampen om sjukfrånvaron är därmed en obekväm bok som det ligger i mångas intresse att glömma så fort som möjligt.

Roland Kadefors skriver också om egna erfarenheter av välfungerande anpassningsarbete under 1970-talet, då han arbetade som mellanchef på Götaverken Arendal. Han lyfter en fråga som jag funderat en del över, nämligen om det skulle vara möjligt att rekonstruera systemet med anpassningsgrupper:

Om Johnson har rätt – och det är svårt att tro annat – så finns det goda skäl att fundera på om det tidigare och i stort sett välfungerande systemet med decentraliserade, partssammansatta arbetsgrupper med resurser bakom sig, skulle kunna återinföras i någon form som en del av en nystart när det gäller ett system för individuellt inriktad, arbetsplatsnära rehabilitering. Även om Johnson själv är pessimistisk på den punkten så borde väl ändå hans genomgång ge upphov till nya tankar i de politiska smedjorna?

Läs hela recensionen här.

Sjukhusläkaren om Jan Lidbecks bok

2011-06-20T20:38:00.005+02:00

Tidskriften Sjukhusläkaren skriver om Jan Lidbecks bok Shamanens sång, som jag recenserade här på bloggen tidigare. En läsvärd artikel där även Tor Larssons och min forskning berörs. Läs!

Medling som konflikthantering i skolan

2011-06-16T20:02:00.003+02:00

Min kollega Ingela Kolfjord berättar om medling som konflikthanteringsstrategi i skolan. Mycket intressant kortföreläsning i serien En akademisk kvart. Har du femton minuter över så titta gärna.

Den tredje uppgiften

2011-06-14T09:14:00.003+02:00

Härom veckan talade jag på Malmö stadsbibliotek under rubriken "Gratis heroin - är danskarna galna?". Det var inom ramen för Malmö högskolas föreläsningsserie En akademisk kvart, korta populärvetenskapliga föreläsningar med högskolans forskare. Min kvart kan ses här.

I samband med föreläsningen blev jag också intervjuad i Sveriges Radio P4 Malmöhus, liksom min vän Evelina Mildner Lindén, som är ansvarig för högskolans populära "skiftesföreläsningar". Det blev ett intressant inslag om den tredje uppgiften, alltså universitetens och högskolans skyldighet att samverka med den omgivande samhället.

Modernisering i elfte timmen

2011-06-13T08:46:00.003+02:00

Min krönika från nya numret av Alkohol & Narkotika:

För tolv år sedan började jag intressera mig för metadonfrågan, som en del i min forskarutbildning. Förhållandena då skiljer sig radikalt från dagens situation. I slutet av 1990-talet fanns uppemot tiotusen svenska heroinister, men bara åttahundra platser i landets fyra metadonprogram. Disciplineringen var hård, patienter som misskötte sig löpte stor risk att kastas ut. Då fick man ett års ”spärrtid” och hamnade sist i kön, vilket i praktiken kunde innebära flera år ute i kylan. Dödligheten bland de ofrivilligt utskrivna var skyhög.

I boken Metadon på liv och död (2005) kunde jag visa att situationen berodde på en flera decennier lång vårdideologisk konflikt. Den bottnade i oenighet om missbruket var ett socialt eller medicinskt problem. Det moraliska ansvaret föll tungt på Socialstyrelsen, som inte förmått desarmera konflikten.

Istället för att utgå från vetenskap och beprövad erfarenhet hade man sökt blidka metadonmotståndarna genom att införa ett närmast drakoniskt regelverk. Där ingick bland annat spärrtiden, trots att det knappast är förenligt med läkaretiken att stänga av patienter från möjligheten att söka hjälp.

Under det senaste decenniet har dessbättre en hel del hänt. Nya läkemedel, Subutex och Suboxone, har införts. Socialstyrelsens regler har mildrats. Patientföreningar har etablerats och vården blivit mer brukaranpassad. Det har också blivit lättare att starta nya behandlingsprogram, antalet patienter börjar nu närma sig fyratusen.

Men alla problem är inte lösta. I många landsting finns fortfarande köer och internationellt sett har Sverige alltjämt en låg andel av heroinisterna i underhållsbehandling. Spärrtiden finns kvar, även om den sänkts.

Dessa problem vill nu Missbruksutredningen råda bot på. I sitt slutbetänkande lyfter man fram flera viktiga förslag på området. Tillgången på vård ska öka. Underhållsbehandling ska få påbörjas inom kriminalvården och inom tvångsvården. Skötsamma patienter ska kunna få sina recept på vårdcentralerna, av allmänläkare. Ofrivillig utskrivning ska bara få ske av medicinska skäl – inte av moraliska eller disciplinära. Och spärrtiden ska äntligen bort.

Allt detta är utmärkta förslag. Om de genomförs kommer vi för första gången att få en modern och kunskapsbaserad reglering av svensk underhållsbehandling. Fast egentligen är det skandal att Socialstyrelsen inte klarat detta själv.

(M)aktpartiet i Staffanstorp

2011-06-12T09:50:00.003+02:00

Kära läsare, jag kan inte undanhålla er nästa avsnitt i Staffanstorps valskandalsåpa. Kommunalrådet Michael Sandin uttalar sig...

Maktens arrogans

2011-06-11T08:36:00.011+02:00

Avslöjandena om valskandalen i min hemkommun Staffanstorp fortsätter. Idag visar Sydsvenskan att även Staffanstorpspartiet kuppat till sig ett av Sverigedemokraternas mandat i kommunfullmäktige, genom att skriva sina kandidater på SD:s valsedel. Mandatet gick till Leif Widmark.

Leif Widmark.

Det drygt 700 personer som röstat på SD i kommunen måste känna sig rejält lurade - de representeras nu av en Staffanstorpspartist och en tidigare skandaliserad moderat. Staffanstorp framstår mer och mer som ett slags "banankommun", där etablerade politiker agerar i den lokala demokratins utmarker.

Det som gör mig mest upprörd är nog kommentarerna från Staffanstorpsmoderaternas ordförande Carl Sonesson. Sonesson vägrar att kommentera själva avslöjandet om att hans partikamrat Stefan Möller med berått mod stulit ett mandat från ett annat parti. Istället är han upprörd över Sydsvenskans granskning, som han menar bryter valhemligheten.

Carl Sonesson (Foto: Kristianstadsbladet).

Saklig sett är det bullshit. Ingen kan veta vem som lagt de aktuella valsedlarna i lådan, uppenbarligen måste det varit tre olika personer. Det Sydsvenskan visar är att Stefan Möller producerat valsedlar, och alltså ställt upp i kommunalvalet på SD:s lista. Kandiderar gör man öppet, eller borde åtminstone göra. Det har inget med valhemligheten att göra.

Carl Sonessons kommentarer är ett tecken på maktens arrogans. Det är rätt uppenbart att maktpartiet Moderaterna är nöjda med situationen - som ger dem egen majoritet i fullmäktige - och kommer utnyttja den för att driva igenom sin politik.

Jag hoppas att väljarna straffar dem hårt i nästa val. Minns vad som hände i Vellinge i höstas - M tappade 18 procentenheter till följd av maktfullkomligt fifflande.

Valskandal i Staffanstorp

2011-06-10T07:35:00.007+02:00

Sydsvenskan avslöjar att moderaten Stefan Möller med berått mod fuskat till sig ett av Sverigedemokraternas mandat i Staffanstorps kommunfullmäktige. Stefan Möller, som förra våren tvingades avgå efter en socialtjänstskandal, skrev själv sitt namn på minst två av de tre valsedlar som gav honom ett av SD:s två mandat i kommunen.

Som Staffanstorpsbo blir jag bedrövad och beklämd över att denna valskandal skett i min kommun. Som statsvetare blir jag närmast ursinnig. Detta är inget mindre än valfusk. Stefan Möller måste lämna sin post omgående.

Stefan Möller, M/SD. Grovt omdömeslös - se bara
på kavajen! (Foto: Sydsvenskan.)

Långsamt svänger narkotikaopinionen

2011-06-09T15:50:00.005+02:00

Min nya krönika i Efter Arbetet.

Förra veckan släppte Global Commission on Drug Policy en uppmärksammad rapport om den globala narkotikapolitiken. Budskapet: kriget mot knarket har misslyckats, med förödande konsekvenser för individer och samhällen över hela världen.

I rapporten konstateras att narkotikabruket fortsätter öka, trots alla ansträngningar att bekämpa det. Den förbudsmodell som byggts på FN:s narkotikakonventioner fungerar inte, och är dessutom behäftad med en rad allvarliga biverkningar. Ineffektiva polisinsatser prioriteras framför fungerande skadebegränsning. Droganvändare stigmatiseras och marginaliseras. I producentländerna växer korruptionen, samtidigt som tiotusentals människor mördas av drogkartellerna.

Kommissionens förslag är att narkotikabekämpningen nedprioriteras, att polisinsatserna riktas mot de våldsamma kriminella organisationerna istället för mot drogbrukarna och att betydande resurser satsas på skadebegränsande åtgärder, inklusive heroinbehandling. Man resonerar också om att legalisera cannabis, för att därigenom beröva drogkartellerna deras viktigaste inkomstkälla.

Idéerna är inte nya. Det som är nytt är den breda politiska och folkliga förankringen. Bakom rapporten står en rad tunga makthavare, däribland FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan och Javier Solana, förra generalsekreteraren i EU:s ministerråd. Greklands premiärminister Giorgos Papandreou och flera latinamerikanska ex-presidenter ingår också. Rapporten stöds av ett internationellt upprop med mer än 600 000 undertecknare över hela världen.

Kofi Annan har ändrat åsikt om FN:s narkotikapolitik.

För den som följt dessa frågor är det tydligt att världsopinionen långsamt börjat svänga. I Europa har allt fler länder tonat ner narkotikabekämpningen till förmån för en mer folkhälsoorienterad politik. 2001 avkriminaliserade Portugal konsumtionen av narkotika, utan att missbruket ökade. Och i november förra året röstade 46 procent av Kaliforniens befolkning ja till ett förslag om att legalisera cannabis.

Här i Sverige har kommissionens rapport mötts av politiskt avståndstagande. Hur kan Kofi Annan låna sig till detta, undrar man. Regeringen skyller utvecklingen på internationella lobbygrupper. En legalisering vore att kapitulera och skulle bara leda till ökat missbruk, skriver Maria Larsson (KD), den ansvariga ministern (Expressen 5 juni).

Den svenska förbudspolitiken ligger fast. Målet om det narkotikafria samhället också, trots att det bara blivit mer och mer avlägset sedan det formulerades på 1970-talet.

Fast något har ändå hänt. Opinionsklimatet har förändrats. Kommissionens utspel redovisas som en intressant nyhet, utan värderingar. I radio och tv diskuterats det på ett balanserat sätt. Den svenska narkotikapolitikens kritiker tillåts lägga ut texten på lika villkor som de som försvarar den.

Annat var läget 1998. Då publicerades också ett upprop mot FN:s narkotikapolitik. Det stöddes av 650 personer, däribland Kofi Annans företrädare Javier Perez de Cuellar. Tolv svenskar hade skrivit under, de flesta av dem forskare. De utsattes för en veritabel kölhalning i pressen. Politiker som Margot Wallström (S) och Beatrice Ask (M) tävlade om att fördöma de ”tolv fega svenskarna” som undertecknarna kallades i Expressen, den tidning som ledde drevet. Till och med drottning Silvia tog avstånd från de kätterska idéerna.

Men nu tycks medierna äntligen ha upptäckt att narkotikapolitik inte är någon enkel fråga. Det är inte en kamp mellan gott och ont. Det är inte de modiga knarkmotståndarna mot de fega knarkliberalerna. Kloka personer kan komma fram till motsatta ståndpunkter. Den som arbetar kliniskt med människor som skadats av narkotikamissbruk har ett annat perspektiv än den som ser FN-konventionernas förödande effekter i producentländerna.

Javier Pérez de Quellar bytte också
ståndpunkt efter sin avgång som FN:s
generalsekreterare.

Kloka personer kan också byta ståndpunkt i ljuset av ny information. Kofi Annan är ett gott exempel. 1998 var det han som tog emot det kritiska uppropet av Javier Perez de Cuellar. Då försvarade han den globala narkotikapolitiken. Idag är han dess mest namnkunniga kritiker.

Jag är en av dem som skrivit under det nya uppropet. Inte för att jag ställer mig bakom alla förslagen i kommissionens rapport – det gör jag inte, jag är mycket tveksam till idén om att legalisera cannabis. Men kommissionen har rätt i att kriget mot knarket har misslyckats. Dess förslag förtjänar en seriös diskussion – även här i Sverige.

Kampen mot fusket måste föras mer systematiskt

2011-05-23T09:02:00.002+02:00

Här är en två år gammal artikel som publicerades i Malmö högskolas tidskrift Praktik & Teori (nr 2, 2009). Jag kritiserar högskolans bristande arbete mot studentfusk. Min kritik om avsaknaden av systematiskt arbete mot fusk kvarstår, även om jag har fått intrycket att disciplinnämnden fungerar som en något skarpare instans numera.

För ett par år sedan undervisade jag på en uppdragskurs inom ramen för en KY-utbildning (kvalificerad yrkesutbildning). Vid ett av de första kurstillfällena gav jag studenterna i uppgift att skriftligt besvara ett par frågor utifrån kurslitteraturen. Efter hand som svaren lämnades in kunde jag med stigande förvåning konstatera att åtta av de nio hade kopierat delar av sina svar från internet. Flera av dem hade klippt in avsnitt som jag direkt kunde identifiera som härrörande från en av mina egna texter, en kulturartikel om ungdomsbrottlighet som publicerats i Sydsvenskan.

Jag drog genast slutsatsen att det hela måste bero på missförstånd och bristande förkunskaper. En del av skulden var naturligtvis min egen – jag hade inte varit tillräckligt tydlig med vad jag förväntade mig av studenterna, utan förutsatt att de var vana vid arbetsformen eftersom de var i slutet av sin utbildning. Jag bestämde mig därför raskt för att inte göra någon stor sak av det hela, utan förklarade bara för studenterna vad som var fel och att de skulle få göra om uppgiften. De berättade då samstämmigt att klipp- och klistra-modellen var vad som hade förväntats av dem tidigare under utbildningen (som hade skett vid en folkhögskola), och att de aldrig hade arbetat på något annat sätt.

När jag har berättat om denna lärorika erfarenhet för kolleger har de flesta varit överens med mig om att plagiat är ett växande problem. Skälen till ökningen kan man spekulera om, men betydelsen av internet – med lättillgängliga texter om snart sagt varje upptänkligt ämne – kan knappast överdrivas. Därutöver misstänker jag att gymnasieskolans nya undervisningsformer, där arbetet i allt högre grad går ut på att eleverna bedriver ”forskning” på nätet, har haft stor betydelse. Sådan ”forskning” verkar nämligen allt som oftast innebära att eleverna söker detaljerad information om mycket avgränsade ämnen, för att sen sätta ihop en ”rapport” med hjälp av ordbehandlingsprogrammets kopiera- och klistra in-funktioner.

Den övervägande delen av de plagiat vi upptäcker är säkerligen godartade, i den bemärkelsen att de snarare beror på bristande kunskap om vad som är tillåtet och inte tillåtet än på ont uppsåt. Tidsbrist spelar sannolikt också en viktig roll – när inlämningsuppgiftens deadline närmar sig är det lätt att ta till knep som man kanske misstänker är otillåtna.

Godartat fusk förekommer bland alla sorters studenter och på alla utbildningar och nivåer, men jag tror generellt sett att problemen är större på högskolorna än på de traditionella universiteten. Malmö högskola har lyckats väl med att uppnå målet om breddad rekrytering, men det är en utveckling som rymmer såväl fördelar som nackdelar. När studenterna i allt högre grad kommer från hem utan erfarenhet av akademiska studier innebär det att vi måste ägna mer tid och kraft åt att förklara vad vi förväntar oss av dem och vad akademiska studier innebär. Sådan information får inte vara beroende av enskilda lärares initiativ, utan måste ske i mer organiserad form.

En annan effekt av den breddade rekryteringen är att vi får allt fler studenter som förvärvsarbetar parallellt med studierna, eftersom de inte vill skuldsätta sig. Om det stämmer att tidsbrist ökar risken för fusk så är detta ytterligare en omständighet som talar för att högskolan borde avsätta resurser för organiserat förebyggande arbete.

Uppsåtligt fusk är ett mindre problem än de godartade plagiaten. Även här kan dock kritik riktas mot högskolans tandlösa sätt att hantera fenomenet. För några år sedan var jag anställd vid Arbetslivsinstitutet, men arbetade extra med uppsatshandledning vid socionomutbildningen vid Fakulteten för Hälsa och samhälle på Malmö högskola. Vid ett tillfälle blev jag misstänksam när jag skulle examinera en kandidatuppsats. Uppsatsen var svag och språkligt torftig, men emellanåt förekom rediga och välformulerade avsnitt som även innehållsligt höll god klass. En halvtimmes googling visade att någon av de två författarna, eller kanske båda, hade klippt in ett antal kortare avsnitt från olika internetsidor.

Efter seminariet konfronterade jag studenterna med plagiaten, varvid den ena erkände att hon hade kopierat avsnitten. Hon hade inte förstått att man inte fick göra så, hävdade hon – en uppenbar lögn från en student som läser sista terminen på en högskoleutbildning. Jag meddelade studenterna att uppsatsen var underkänd och att de kunde räkna med att bli anmälda till disciplinnämnden. Därefter ägnade jag ett antal timmar åt att gå igenom uppsatsen och jämföra med titlarna i källförteckningen. Jag fann då ytterligare ett antal direktcitat som inte hade markerats i texten. Sammantaget handlade det om en knapp sida med plagiat, som jag nogsamt redovisade i min anmälan. Sannolikt hade jag kunnat hitta mer om jag hade letat ännu grundligare.

Drygt en månad senare blev jag kallad till disciplinnämndens sammanträde. Studenterna dök inte upp, men de hade skriftigt meddelat att allt var ett missförstånd och att de inte hade avsett att fuska. Jag vidhöll att det handlade om plagiat och föreslog en kortare avstängning som påföljd. Till min ohöljda förvåning valde emellertid nämnden att gå på studenternas linje. En knapp sida plagiat var inte tillräckligt för att påvisa uppsåt att vilseleda, menade nämnden. Studenterna friades helt.

När jag gick från sammanträdet funderade jag på vad jag skulle göra nästa gång en liknande situation uppkom. Skulle jag gå vidare, ånyo ägna ett antal obetalda timmar åt att granska uppsatsen och författa en ännu mer utförlig anmälan, eller skulle jag bara strunta i alltihop? Frågan verkade inte ha något självklart svar.

Efter att jag fått anställning vid högskolan 2007 diskuterade jag mina erfarenheter av disciplinnämnden med en kollega. Hon berättade då om ett annat fall, där två studenter hade anmälts för att ha lämnat in en kandidatuppsats som till stora delar var ordagrant plagierad från andra källor. Vid en granskning av de båda författarnas studiegång hade dessutom tidigare oklarheter och plagiat upptäckts – bland annat hade en av studenterna lämnat in plagierade inlämningsuppgifter, vilket inte anmäldes eftersom det låg för långt tillbaka i tiden.

Kollegan berättade att ärendet med kandidatuppsatsen hade tagit flera månader att avgöra och slutligen resulterat i en avstängning på en (1) månad. För studenter som är så gott som färdiga med sin utbildning är en så kort avstängning inte någon sanktion att tala om. Eftersom ärendet tog så lång tid att bereda kunde dessutom båda studenterna delta i den gemensamma avslutningsceremonin, och när avstängningen trädde i kraft var terminen slut sedan länge.

Det allvarligaste med fall av den här typen av fall är inte de uteblivna sanktionerna i sig, utan de signaler som sänds till lärare och andra studenter. Signalen till studenterna är att fusk inte är särskilt allvarligt, och definitivt inte något som renderar kännbara sanktioner om det uppdagas. Signalen till lärarna är att man lika gärna kan strunta i att anmäla fusk, eftersom det inte är värt besväret. Varför ägna obetalt övertid åt anmälningar som troligen ändå inte ger något resultat?

Min uppfattning är sammantaget att lärosätena måste ta plagiat och andra former av fusk på betydligt större allvar än vad som hittills varit fallet. Det godartade fusket kan sannolikt minskas radikalt om vi satsar seriöst på att bygga upp generella förebyggande insatser. Med förebyggande insatser menar jag inte system av typen Urkund – även om Urkund förvisso är ett användbart verktyg som borde utnyttjas mer – utan mer systematiska, långsiktiga insatser av den typ forskaren Jude Carroll förespråkat (se Praktik & Teori).

När det gäller det mer uppsåtliga fusket måste högskolans disciplinnämnd ta sin uppgift på större allvar. Vid allvarliga fall måste högskoleförordningens möjlighet till maximalt sex månaders avstängning kunna utnyttjas. Med tanke på allvaret i en fuskanklagelse måste den hanteras skyndsamt. Den får inte bli beroende av den enskilde lärarens obetalda övertidsarbete. En möjlighet är att inrätta en särskild tjänstefunktion dit lärare kan anmäla misstänkta fall av fusk. En sådan funktion kan ha till uppgift att utreda fuskärendena samt, vid behov, lämna dem vidare till disciplinnämnden.

Upprörande nyheter

2011-05-22T14:24:00.008+02:00

Jag är ledsen över den dåliga frekvensen på bloggandet, men det är så stressigt för närvarande att jag knappt hinner följa med i nyhetsflödet. Den gångna veckan har annars varit intressant, Helsingborgs Dagblad har rosat marknaden med två starka avslöjanden.

Först skrev man om Egmont förlags samarbete med Migrationsverket, ett samarbete som i ett slag förvandade Bamse från världens snällaste till världens dummaste björn. Jag har sagt upp min sons prenumeration i protest (han älskar Bamse, så jag får skaffa äldre Bamsetidningar åt honom istället, i dagsläget är det omöjligt att stödja Egmont).

I torsdags avslöjade HD så att socialtjänsten i Landskrona är hemma och rotar i folks kylskåp innan de beslutar om socialbídrag. En utförsäkrad kvinna hade inte råd att köpa mat, men fick nej till matpengar efter att socialtjänstens inspektörer varit hemma hos henne och konstaterat att hon minsatt hade både makaroner och smör.

Det var sådana kränkningar den socialministern Gustav Möller i det längsta ville undvika när det socialdemokratiska välfärdsbygget inleddes under 1940-talet (Lästips: Bo Rothsteins Vad bör staten göra? från 1994).

Nu tror jag förvisso inte att det är vanligt att socialen går till sådana vidriga ytterligheter - från Socialstyrelsens sida trodde man att det handlade om en skröna - men det är ändå ännu ett obehagligt tecken på att något gått rejält snett med välfärdspolitiken under senare år. Ett förakt för svaghet och en kultur av misstänksamhet verkar frodas, inte bara i samhället i stort utan även i delar av välfärdsbyråkratin. Vissa arbetsuppgifter måste man protestera mot, nej vägra utföra. "Annars är man bara en liten lort", som Jonatan säger i Bröderna Lejonhjärta.

Man kan verkligen fundera över vilken kultur som råder inom socialtjänsten i Landskrona. I en högklassig granskning från 2009 visade HD bland annat att kommunala chefer utnyttjade bidragstagare för privat trädgårdsarbete, flyttning och annat, eftersom "arbetsplikt" råder.

En annan upprörande artikel publicerades i dagens Sydsvenskan. Den handlar om det uppmärksammade fallet med mangaöversättaren som dömdes för barnpornografibrott efter att ha innehaft tecknade mangaserier. Här är det alltså polisen som rotar i folks bokhyllor. Mycket läsvärt!

Slutligen vill jag tipsa om ett par intressanta narkotikapolitiska artiklar. Dels en bra artikel av beroendeläkaren Joar Guterstam kring missbruksutredningens förslag, han besvarar en tidigare artikel av socionomstudenten Terese Farkas. Slutligen en artikel av den centerpartistiska läkaren Anders W Jonsson, som kritiserar Moderaternas narkotikapolitik. I vanliga fall har jag svårt för Jonsson - han är en av arkitekterna bakom den inhumana sjukförsäkringsreformen - men i detta fallet har han helt rätt (även om han kallar Suboxone för Subaron).

Intressant självbiografi om missbruk

2011-05-17T22:02:00.008+02:00

Magnus Callmyrs självbiografi har den något otympliga titeln Smålänning, civilekonom, försäljningschef, alkoholist & "jävla narkoman". Det är en intressant bok som ger en både typisk och otypisk bild av drogmissbruk. Magnus Callmyrs väg in tungt narkotikamissbruk är inte den vi känner från populärkulturen ofta rätt slentrianmässiga beskrivningar.

Magnus Callmyr föds märkesåret 1968 och växer upp i Tranås i Småland, som son till en ensamstående mamma, aktiv inom socialdemokratin. Det går bra för honom i skolan, han engagerar sig inom MUF och frikyrkan, han har en starkt drivkraft att lyckas. Efter värnplikten utbildar han sig till civilekonom och lyckas efter diverse turer slå sig fram till en tjänst som försäljningschef i ett IT-företag.

På andra sätt är berättelsen mer typisk. Magnus Callmyr föds utanför äktenskapet, vilket fortfarande var en skam i Tranås i slutet av 1960-talet. Han beskriver känslor av att vara oönskad, han var "pojken som aldrig borde ha fötts". Uppväxten kantas av känslor av ensamhet, av att vara annorlunda och utanför, något som blir än mer tydligt när han blir frälst och går med i frikyrkan.

I efterhand framstår religionen som det första i en lång rad olika missbruk. Religionen följs av alkohol och sex, alltmer destruktivt, och självmordstankar. Efter att modern hastigt och oväntat avlider 1998 går det ordentligt snett - han kollapsar, hamnar på psyket och förlorar senare sitt arbete. De följande åren kretsar kring ett allt tyngre och intensivare missbruk av alkohol, cannabis, amfetamin.

Magnus Callmyr försöker sluta flera gånger, men återfaller. Beskrivningarna av mötena med vårdsystemet hör till bokens mest intressanta avsnitt. Han vill verkligen ha hjälp, och har tydliga önskemål om hur denna hjälp ska se ut (psykoterapi, behandlingshem), men stöter hela tiden på hinder i form av oförstående läkare och socialsekreterare, som bara har standardlösningar att erbjuda.

Magnus Callmyrs beskrivningar av vårdkontakterna är bitvis närmast tragikomiska, men samtidigt inte särskilt förvånande. Bristerna i missbrukarvården har varit kända länge, och har nyligen dokumenteras ingående av Missbruksutredningen. Öppenvård inom socialtjänsten och drogtester på beroendemottagningen har utan tvekan en viktig roll att fylla för många missbrukare, men utbudet måste vara betydligt större än så. Dessutom krävs det att klienten är med på banan och tror på insatserna, vilket uppenbarligen inte varit fallet i Magnus Callmyrs fall.

Magnus Callmyrs väg ut ur missbruket är en process kantad av behandlingsförsök och återfall. På ett behandlingshem med tolvstegsbehandling får han viktiga verktyg, men varaktig drogfrihet uppnår han först 2006, efter att han till sist fått den terapikontakt han så länge efterfrågat. Längs vägen gör han fler negativa erfarenheter av myndigheterna. Med suverän okänslighet kräver exemeplvis Arbetsförmedlingen att Magnus ska arbetsträna hos Svenska kyrkan. När han förklarar att detta inte är lämpligt, givet sin komplicerade religiösa bakgrund, tolkar Arbetsförmedlingen detta som arbetsvägran och beslutar att han inte står till arbetsmarknadens förfogande. Ergo: ingen a-kassa.

Smålänning, civilekonom, försäljningschef, alkoholist & "jävla narkoman" är en personlig, självutlämnande och läsvärd bok. Den är utgiven på eget förlag och hade vunnit på en noggrann språklig genomgång, för tyvärr finns en hel del korrekturfel, vilket skämmer helhetsintrycket. Det är synd, men låt det inte hindra er från att läsa boken. Den ger en annorlunda bild av drogmissbruk jämfört med de vi är vana vid från medierna, men framför allt erbjuder den gott om kritiska illustrationer av missbrukarvårdens problem med köer, knappa resurser och bristande samverkan. Den visar också på det dåliga bemötande personer med missbruksproblem ofta får av okunniga myndighetspersoner.

Fotnot. Magnus Callmyr är mycket aktiv på nätet, via Twitter, blogg och egen hemsida. Där finns mer information om boken, liksom många skarpa och läsvärda debattinlägg.

Befriande förslag från Missbruksutredningen

2011-05-14T10:38:00.006+02:00

Min nya krönika i Efter Arbetet publiceras även nedan. Den handlar om Missbruksutredningens förslag.

Härom veckan lämnade Missbruksutredningen sitt slutbetänkande till regeringen, två digra luntor om sammanlagt nästan 1000 sidor. Men så har utredaren Gerhard Larsson också haft ovanligt lång tid på sig att fundera, tre år – förmodligen delvis för att den ansvariga ministern Maria Larsson (KD) var obekväm med missbruksfrågorna och ville få bort dem från sitt bord.

Gerhard Larsson presenterar sitt slut-
betänkande. (Foto: Drugnews)

Totalt innehåller betänkandet ett 70-tal förslag av olika storlek och dignitet. Bland dem finns en kontroversiell huvudmannaskapsförändring: Gerhard Larsson vill flytta huvudansvaret för missbrukarvården från kommunernas socialtjänst till sjukvården. Han vill också skrota den befintliga tvångsvårdslagstiftningen, LVM, och placera all tvångsvård inom psykiatrin.

Det mest revolutionerande handlar dock inte om huvudmannaskapet eller tvångsvården, utan om utredningens tydliga argumentation för behovet av att stärka individens ställning i vårdsystemet. Brukarperspektivet löper som en röd tråd genom texten, på ett sätt som aldrig tidigare skådats i liknande sammanhang.

Gerhard Larsson föreslår en förstärkt vårdgaranti, med rätt för den enskilde att vänta sig till andra vårdgivare om myndigheterna inte klarar att erbjuda vård inom 30 dagar. Han vill ha en lagreglerad rätt till ett gott bemötande och talar om vikten av att tillvarata brukares erfarenheter och synpunkter. Och han betonar samhällets skyldighet att hjälpa även de personer som saknar kraft eller vilja att ta sig ur missbruket, bland annat genom sprutbytesprogram för injicerande narkomaner.

Det är befriande att läsa. Harm reduction, skadebegränsning, har länge varit en integerad del i drogpolitiken i de flesta EU-länder, men Sverige har strategin fram till nu brukat avfärdas som ”drogliberal” och som oförenlig med målet om ett narkotikafritt samhälle. Faktum är att ordet skadebegränsning knappt ens kunnat nämnas utan att moralpaniken visat sitt fula tryne. Gerhard Larssons utredning är ett mycket välkommet brott med den paternalistiska och moraliserande tradition som tidigare varit helt dominerande i vårt land.

Reaktionerna på utredningsförslagen har varit försiktiga, men väntade. Det är de närmast berörda som talar för sina sjuka mostrar. SKL och socionomernas fackförbund försvarar det kommunala huvudmannaskapet. Tvångsvårdföreträdare försvarar LVM. Alltmedan politikerna tiger.

Att något radikalt verkligen behöver göras tycks de flesta som arbetar inom missbruksområdet vara rätt överens om. Nackdelarna med det delade huvudmannaskap, det fragmenterade vårdutbudet och de långa väntetiderna i vården är problem som varit kända länge. Detsamma gäller bristerna i LVM, en lagstiftning som innebär att missbrukare slentrianmässigt låses in i upp till sex månader, utan att de dömts för något brott.

Men frågan är ändå om våra politiker har det mod som krävs för att rösta igenom så pass genomgripande förändringar som vi nu talar om. Inom regeringen kommer Maria Larsson få bekymmer med Moderaterna, som säkert får svårt att acceptera en del av utredningens mer progressiva och brukarorienterade förslag.

Många förslag kommer också att möta hård kritik i remissbehandlingen, för här finns starka aktörer med intressen att försvara och gott om vårdideologiska låsningar. Vi vet vad vi har, även om det inte funkar särskilt bra. Vi vet inte vad vi får. Det är en trist men begriplig logik. Men låt oss hoppas att jag har fel i min pessimism.

Shamanens sång - en roman om ett mörkt kapitel i svensk sjukvårdshistoria

2011-05-08T14:14:00.010+02:00

Hjärtläkaren Martin Lehman är besviken över samhällsutvecklingen och trött på byråkratiseringen och det ständiga omorganiserandet inom sjukvården. När hans hustru dör söker han sig till Afrika, för u-landstjänst inom Läkare utan gränser. I Burundi återfår han en del av sitt engagemang för läkararbetet.

Samtidigt drabbas hans dotter, sjuksköterskan Johanna Lehman, av en svår whiplashskada efter en bilolycka. Hennes möte med sjukvården och Försäkringskassan blir en katastrof. De flesta av de läkare hon möter är oförstående inför hennes smärtor, eftersom de inte går att ”belägga objektivt”. Hon ifrågasätts, förnedras och får så småningom sin sjukpenning indragen.

I sin desperation skickar Johanna ett mejl till sin far, som själv blivit svårt sjuk och hamnat på sjukhus. När han läser det bestämmer han sig för att resa tillbaka till Sverige och ställa de läkare som förgripit sig mot hans dotter till svars. Väl i Sverige söker Martin Lehman upp dem, en efter en. Han vill skipa rättvisa – eller är det hämnd han söker?

Detta är i stora drag handlingen i smärtläkaren Jan Lidbecks roman Shamanens sång, utgiven på egna förlaget Arcona. Hans roman kan beskrivas som en samtidsthriller i sjukvårdsmiljö, med satiriska inslag. Det är en effektivt skriven bok, korta snabba kaptitel driver handlingen framåt. Större delen av boken sträckläste jag.

Jan Lidbeck.

Jan Lidbeck kompletterar handlingen med fiktiva nyhetsartiklar, vilket ger en dokumentär prägel. Eftersom jag forskat om sjukskrivningsdebatten känner jag igen allt, och har stort nöje åt de påhittade men ytterst verklighetstrogna artiklarna.

Sjukfrånvaron har debatterats intensivt i flera år, men Jan Lidbeck visar att det fortfarande finns mycket kvar att säga. Hans främsta måltavlor är läkarkollegerna. Allmänläkaren Rutger Jäger, neurologen Felix Clemens och psykiatern Kuno Böhle är alla karikatyrer, men med tydlig verklighetsbakgrund. Deras sätt att tänka och resonera om de smärtsjuka patienter de möter – med begrepp som ”diffusa diagnoser”, ”somatisering” och ”sjukdomsvinster” – är lätt att känna igen från den debatt som förts i exempelvis Läkartidningen.

Smärtsjukdomar och stressrelaterade diagnoser har mycket låg status i dagens svenska sjukvård. Patienter med sådana sjukdomar hamnar ofta i kläm och riskerar att råka mycket illa ut i mötet med sjukvården och försäkringssystemet. Min tro är att vi i framtiden, då kunskapen om de fysiologiska grunderna för dessa sjukdomar blivit mer kända, kommer att se tillbaka på detta som ett mörkt kapitel i den medicinska historien.

Jan Lidbeck delar utan tvekan den uppfattningen. Hans svidande vidräkning med svensk sjukvård får mig att associera till PC Jersilds klassiker Babels hus från 1978, en bok som framför allt kritiserade den opersonliga behandling som patienter utsattes för på dåtidens storsjukhus. Shamanens sång kommer knappast att få ett lika brett genomslag som Jersilds bok, men jag hoppas att den kommer att läsas och diskuteras i läkarkretsar och bland sjukvårdspolitiker. Det är en viktig roman.

På boken hemsida finns bland annat populärvetenskaplig information och länkar till vetenskapliga ariklar om smärtproblematik.

Updatering. Jan Lidbecks bok får mig att tänka på Åsa Kadowakis bok om sjukskrivningar, som jag nämnde i detta blogginlägg. kadowakis bok påminner en del om Lidbecks - fast precis tvärt om.

Två boktips

2011-05-07T19:14:00.006+02:00

Jag har nyss läst två intressanta böcker som anknyter till mina forskningsområden. Den första är Smålänning, civilekonom, försäljningschef, alkoholist & "jävla narkoman", en självbiografisk bok av Magnus Callmyr, som brukar kommentera här ibland. Magnus Callmyr är nästan lika debattglad som jag och har en läsvärd hemsida.

Den andra boken är Shamanens sång av smärtläkaren och forskaren Jan Lidbeck. Det är samtidsdrama, thriller och satir på en och samma gång, och utspelar sig i sjukvårdsmiljö (hemsida). Boken har potential att väcka en hel del debatt, och borde kunna reta gallfeber både på vissa borgerliga ledarskribenter och på en del av Lidbecks läkarkolleger.

Båda böckerna är utgivna av författarna på egna förlag. De är mycket läsvärda, och jag ska skriva lite längre recensioner i veckan som kommer.

Verkliga missförhållanden blir stark journalistik

2011-05-05T08:13:00.009+02:00

Efter en ganska seg inledning utvecklade sig gårdagens Uppdrag granskning till en mindre klassiker. Till skillnad från de hemska och upprörande socialtjänstkatastrofer som brukar vara Uppdrag gransknings paradgren lyckades man i granskningen av FAS 3 att tydligt visa på systemfel, nämligen de som finns i regeringens arbetsmarknads- och socialförsäkringspolitik.

Programmet innehöll faktiskt det mesta man kan begära av en granskande dokumentär: ett allvarligt missförhållande, läckta internrapporter som demonstrerade detta missförhållande, en blåljugande myndighetschef, centrala mejl från Arbetsförmedlingen med order till lokalkontoren om hur de skulle skönmåla FAS 3 om medierna hörde av sig, enkätfusk*, en svarslös minister... Om ni missade programmet måste ni helt enkelt se det på SVT Play!

Vad gäller den blåljugande myndighetschefen, Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez Svankvist, kan man fundera en stund över hennes motiv. Borgerliga politiker har ofta kritiserat tidigare S-regeringar för att utnyttja lojala myndighetschefer för att skönmåla deras politik. Arbetsmarknadspolitiken hamnade därvid ofta i fokus, och det med rätta. Arbetsmarknadsstyrelsen leddes under en lång rad år av ett antal S-märkta generaldirektörer, bland annat Allan Larsson och Bosse Ringholm, som båda avancerade till finansministerposten.

Nu verkar det som att alliansregeringen fallit i precis samma fälla. För ingen tror väl att Angeles Bermudez Svankvist skarvar och ljuger helt på eget initiativ?

* Enkätfusket och skönmålningen verkar ha letat sig in i Sydsvenskan härom veckan. Jag hoppas att tidningen tänker följa upp det spåret nu.

Hedersknyffeln Jan Kallberg

2011-05-04T08:29:00.003+02:00

Statsvetaren och fd Metro-kolumnisten Jan Kallberg är en verkligt modig man. Efter den 11 september 2001 var han ensam inom svensk press att tydligt ta ställning för frihet och demokrati och mot terrorism. Detta i ett infekterat politiskt och medialt klimat där vänstern gladdes åt Usama bin Ladins och den internationella terrorismens framgångar och hånade USA.

I en numera klassisk kolumn från september 2001 skrev Kallberg:

Terroristattacken i USA är ett angrepp på den frihet som finns i västvärlden, på det fria och öppna samhälle som skapats, en utveckling som inleddes med att några kolonister bestämde sig för att ta till vapen mot ett förtryck från en kung långt borta. Det är ett angrepp på din och min frihet. Terroristerna vill inte ha rösträtt, kommundelsnämnder, lagliga val och fred. Det vi demokrater och det amerikanska folket står för är det terroristerna vill förstöra.

Jan kallberg är alltså en verklig hedersknyffel. Åtminstone om han får säga det själv.

Äntligen: Missbruksutredningen

2011-04-27T08:47:00.005+02:00

Idag presenterar regeringens utredare Garhard Larsson sitt länge emotsedda slutbetänkande från Missbruksutredningen. Det mest genomgripande förslaget - att överföra ansvaret för behandling från socialtjänsten till sjukvården - diskuterar han på DN Debatt idag.

Jag har ännu inte haft möjlighet att läsa Larssons utredning, men jag ska återkomma här på bloggen med synpunkter kring alla de viktigaste förslagen. När det gäller den föreslagna huvudmannaskapsförändringen så har den säkerligen både för- och nackdelar. Jag har själv argumenterat för en liknande förändring tidigare - i min bok Metadon på liv och död - men sedan dess har jag tänkt om en del.

Jag är nu inte längre övertygad om att ett landstingskommunalt/regionalt huvudmannaskap är den bästa lösningen på missbrukarvårdens problem. Huvudmannaskapsförändringar behövs otvivelaktigt, men jag är rädd för att även sjukvården kommer att visa prov på de brister som kännetecknat det kommunala huvudmannaskapet: låg prioritering av missbruksfrågorna, kompetensbrist, okunniga politiker, stora skillnader mellan olika huvudmän etc.

Att föra över huvudmannaskapet till sjukvården kan nog på sikt vara att föredra framför dagans situation, men jag är samtidigt rätt säker på att det inte är tillräckligt. Vad vi skulle behöva är en stärkt rättighetslagstiftning och ett utökat statlig ansvarstagande för finansieringen.

Jag vet ännu inte i vilken mån Gerhard Larsson laborerar med sådana förslag, så jag återkommer i ämnet när jag hunnit läsa betänkandet.

Se även mina tidigare inlägg i dessa frågor:
"Missbrukarvården behöver mod och nytänkande"
"Synpunkter på missbrukarvården"

Aktuellt i medierna

2011-04-26T09:24:00.005+02:00

Några aktuella medieinslag där jag medverkat eller där Kampen om sjukfrånvaron tagits upp.

TV4 Nyheterna 25 april.

Kvälls-Posten 6 april
Arbetaren 11 april
Västerbottens Folkblad 12 april
Kyrkans Tidning 20 april
Smålands-Posten 21 april
Folket 21 april
Aftonbladet 23 april

Egna artiklar:
Länstidningen Östersund 8 april.
Borås Tidning 13 april
Dalademokraten 18 april
Newsmill 19 april

Påsk

2011-04-20T22:38:00.011+02:00

Nu är det snart påsk och därmed bloggledigt några dagar. Jag vill uppmana er att ansluta er till någon av de manifestationer som arrangeras av Påskuppropet mot utförsäkringarna.

Jag har inte tidigare deltagit i några politiska manifestationer kring sjukförsäkringen, eftersom jag vinnlagt mig om att försöka hålla mig oberoende. Men efter de senaste veckornas händelser - med regeringens förslag på "förbättringar" som kulmen - finns det skäl nog att ompröva den hållningen. Att protestera mot dessa missförhållanden är inte en partipolitisk fråga.

En helt annan sak. På nyhetsajten Drugnews finns ett par artiklar som anknyter till den narkotikadebatt jag och ett antal andra debattörer initierade härom veckan. Det är dels en läsvärd artikel av drogterapeuten Jimmy Blondin, som lyfter liknande frågor som Magnus Callmyr också tagit upp. Sen är det ett märkligt utfall av Per Johansson, RNS - min favorittaliban.

Den mannen är ovanligt full av skit, sanna mina ord. Jag har nästan tröttnat på att bemöta honom. Som tur är har Magnus Callmyr redan gjort det, och det med den äran.

Nya myter om sjukfrånvaron

2011-04-19T13:50:00.016+02:00

Denna artikel publiceras även på Newsmill.

Häromdagen blev jag kontaktad av SVT:s Debattredaktion, som förberedde ett inslag om sjukfrånvaron (sändes torsdagen den 14 april 2011). Jag tackade nej till att medverka och avrådde dessutom redaktionen från att ta upp ämnet. Skälet är att sjukförsäkringsfrågan innehåller så enormt mycket undertext att en förnuftig diskussion blivit näst intill omöjlig.

Den offentliga debatten om frågan har i åratal dominerats av missförstånd, myter och fakta som ryckts ur sitt sammanhang. Lögner och andra medvetna försök att vilseleda förekommer också, även från socialförsäkringsminister Ulf Kristersson och andra ledande politiker. Att delta i ett program som Debatt är svårt för en forskare på de premisserna. Man hinner knappt börja bemöta alla felaktigheter förrän ordet går till någon annan.

I boken Kampen om sjukfrånvaron (Arkiv 2010) och i ett antal debattartiklar har jag kritiserat några av de vanligaste föreställningarna om den höga sjukfrånvaron kring millennieskiftet. Påståendet att vi hade den friskaste befolkningen i Europa men ändå den högsta sjukfrånvaron är till exempel mycket problematiskt.

Faktum är att vi inte ens hade någon ”sjukskrivningsepidemi”. Huvudproblemet var istället att sjukskrivningstiderna blev allt längre. Detta orsakades inte av ökat fusk och överutnyttjande, som många ville göra gällande, och inte av att arbetslösa gömdes undan i sjukförsäkringen. Det berodde inte på lata norrlänningar eller överkänsliga kvinnor. Sjukskrivningstiderna ökade på grund av att långtidssjuka inte längre erbjöds den hjälp de behövde för att kunna återvända till arbetslivet.

Huvudansvaret för den situation som uppkom var utan tvekan Socialdemokraternas, men det är värt att poängtera att de riksdagsbeslut som låg bakom problemen fattades i politisk enighet över blockgränserna.

Det finns fler och mer aktuella felaktigheter som behöver lyftas fram i ljuset. I medierna har det vuxit fram en vrångbild även av den sjunkande sjukfrånvaron. Alliansregeringen menar att det är till följd av deras ”helt nödvändiga” sjukförsäkringsreform som sjukfrånvaron minskat. Denna verklighetsbeskrivning har medierna stillatigande accepterat. Men den är falsk, och det är lätt att visa.

Nyligen påstod Ulf Kristersson att det främsta syftet med sjukförsäkringsreformen har uppnåtts: ”Hälften så många är borta från jobbet hälften så länge jämfört med tidigare” (Svenska Dagbladet 1 april 2011). Vad han inte nämnde var att den största delen av minskningen skedde redan innan regeringens reformer trädde i kraft. I det följande diagrammet redovisas sjuktalet 1999–2010, det vill säga utvecklingen av det genomsnittliga antalet sjukpenningdagar per person och år.

Av diagrammet framgår att sjukfrånvaron vände nedåt redan 2003, en minskning som sedan fortgick ända fram till förra året.

Det bör poängteras att en del av minskningen 2003–2004 hängde samman med att man då valde att förtidspensionera ett stort antal personer som gått sjukskrivna under många år. Men alliansregeringens påståenden om att över 70 000 personer om året förtidspensionerades bort från arbetsmarknaden stämmer inte. Visserligen beviljades 73 000 nya förtidspensioner (sjukersättningar) 2004, toppåret i statistiken. 40 procent av dessa var dock på deltid, oftast 50 eller 25 procent. Att hävda att dessa personer ”lämnade arbetsmarknaden” är naturligtvis inte korrekt.

Efter toppåret 2004 minskade även förtidspensionerna kraftigt. År 2008, alltså innan sjukförsäkringsreformen trädde i kraft, var antalet nya förtidspensioner nere på 36 000 (varav 14 000 på deltid).

Orsakerna till den minskande sjukfrånvaron är långtifrån klarlagda, men det är tydligt att de till stor del måste sökas i förändringar som skedde innan alliansregeringen ens hade tillträtt. Alliansens sjukförsäkringsreform – där rehabiliteringskedjan och rehabiliteringsgarantin är de viktigaste beståndsdelarna – var nämligen inte på plats förrän 2008–2009.

Påståendet att den socialdemokratiska regeringen inte gjorde något för att råda bot på sjukfrånvaroproblemet är alltså felaktigt. Visserligen var Socialdemokraterna sena ur startblocken, de åstadkom inte mycket under den period som sjukfrånvaron ökade som mest. Men efter valet 2002 fattades ett stort antal beslut. Några av de viktigaste var förstatligandet av Försäkringskassan och att Socialstyrelsen fick i uppdrag att ta fram ett beslutsstöd för rekommenderade sjukskrivningstider vid olika diagnoser. S-regeringen genomförde också en ”harmonisering” av ersättningsnivåerna i a-kassan och sjukförsäkringen (allt detta dokumenteras ingående i Kampen om sjukfrånvaron).

Man bör även ha i åtanke att det skedde en mängd förändringar på andra nivåer, exempelvis sjukskrivningsprojekt och försäkringsmedicinska utbildningar inom landsting och regioner, administrativa förändringar inom Försäkringskassan, och så vidare. Dessutom får vi inte glömma den återhållande effekt som själva sjukfrånvarodebatten säkert har haft. Vilka av dessa olika förändringar som haft störst betydelse för sjukfrånvaron är svårt att veta, eftersom forskning saknas.

Även när det gäller alliansregeringens sjukförsäkringsreform är kunskapen om effekterna bristfällig. De utvärderingar som genomförts har dock inte påvisat några dramatiska effekter.

Rehabiliteringsgarantin trädde i kraft gradvis under 2008. En utvärdering baserad på data från 2009 och genomförd av forskare vid Karolinska institutet presenterades härom veckan. Den visade att de förväntade effekter hade uteblivit: rehabiliteringsgarantin hade inte minskat sjukfrånvaron.

Rehabiliteringskedjan har däremot bidragit till en snabbare och mer aktiv handläggning inom Försäkringskassan. De uppmätta effekterna på sjukfrånvaron har dock varit ganska små enligt de utvärderingar som gjorts. Undantaget är det sista steget i kedjan, alltså själva utförsäkringen. Fast att sjukfrånvaron minskar när man stänger av tiotusentals sjuka från försäkringen är väl knappast ägnat att förvåna.

Rehabiliteringskedjan, i teorin (sista steget
saknas i bilden).

Utförsäkringarna är värda en lite längre diskussion, eftersom de stått i fokus för så mycket av debatten under det senaste året. Regeringen beskrivningar av hur det gått för de utförsäkrade har ända sedan starten varit vilseledande. Man har skönmålat resultaten och avfärdat problemen som ”enstaka fall”. Parallellt med detta har man med spelad ödmjukhet infört ett antal undantagsregler, som inte förändrat något i grunden.

Exempel på regeringens vilseledande taktik är Ulf Kristersson ofta upprepade påstående om att hälften av de sjukskrivna som kommit till Arbetsförmedlingen ”är på väg närmare ett nytt jobb”. Det är rena dumheterna. Enligt den senaste uppföljningen av de drygt 12 500 personer som utförsäkrades vid årsskiftet 2009/10 och därefter anmälde sig till ”arbetslivsintroduktionen” hade hälften återvänt till sjukförsäkringen tio månader senare. Det bör jämföras med regeringens ursprungliga prognos på att endast tio procent skulle återvända. Läkare har dessutom vittnat om att många av återvändarna är i betydligt sämre skick än när de utförsäkrades.

Av de återstående 6 000 personerna var 1 500 i arbete, de allra flesta med lönebidrag eller annat stöd. Det motsvarar cirka tolv procent av dem som anmälde sig till arbetslivsintroduktionen. Resten av dem som ännu inte återvänt till sjukförsäkringen (och som socialförsäkringsministern därmed ansåg var ”på väg närmare ett nytt jobb”) var arbetslösa eller i åtgärder – de flesta sjuka och utan realistisk chans på arbetsmarknaden. Resultaten är liknande för de personer som utförsäkrats senare.

När vi värderar effekterna av utförsäkringarna måste vi väga de positiva effekterna – att personer kommit i arbete eller klarar att vara jobbsökande – mot de negativa effekter som drabbat andra personer, i form av försämrad hälsosituation, ångest, oro och försörjningssvårigheter.

Annica Holmquist och hennes dotter.

Under det senaste året har vi hört mängder av berättelser om hur utförsäkrade tvingas sälja sina bostäder, söka socialbidrag, leva på anhöriga eller på sparade pengar. Ingen vet hur många dessa personer är, men enligt en undersökning TCO gjorde i maj förra året uppgav 70 procent av kommunerna att de fått ökade socialbidragskostnader som en följd av sjukförsäkringsreformen.

Vi måste också fundera över om de positiva effekterna hade kunnat uppnås på något annat sätt än genom att schablonmässigt tvinga sjuka personer att lämna sjukförsäkringen för Arbetsförmedlingen. Själv är jag övertygad om det. Klart är i alla fall att de dokumenterade fördelar jag nämnde ovan – snabbare och mer aktiv handläggning – hade kunnat åstadkommas även utan utförsäkringar.

Björn Johnson, docent i socialt arbete, Malmö högskola

Stig Orustfjord

2011-04-18T18:49:00.005+02:00

Nu är Försäkringskassans överdirektör Stig Orustfjord ute och agerar politruk igen. Måhända tänker han sig att hans lilla inhopp i valrörelsen är glömt nu? Att det är dags att göra ytterligare ett försök att bli generaldirektör?

Favorit i repris: Alla tjänar på metadonbehandling (utom Torbjörn Fjellström)

2011-04-17T21:12:00.006+02:00

Här är ännu ett av mina favoritinlägg. Jag skriver om samhällsvinster av metadonbehandling och kritiserar tolvstegsföreträdaren Torbjörn Fjellström för att kasta sten i glashus. Ett vasst och småroligt inlägg, om jag får säga det själv.

Torbjörn Fjellström med okänt groddjur.

Kära regeringen

2011-04-13T15:17:00.004+02:00

Kära alliansregeringen. Den här frågan kommer inte att gå upp i rök. Inte förrän ni fixat systemfelen. Jag säger det bara som ett vänligt tips, för ni vill nog inte ha en ny sjukförsäkringsdebatt även i nästa valrörelse. För då tror jag inte att ni kommer att slippa lika billigt undan som i höstas.

Svar på tal. Eller inte.

2011-04-13T14:46:00.006+02:00

Barn- och äldreminister Maria Larsson har svarat på den debattartikel jag och mina sex medförfattare (politikerna Adam Cwejman FP, Stig Nyman KD och Alice Åström V, politikern och tidigare narkotikasamordnare Björn Fries S samt forskarna Claudia Fahlke och Markus Heilig) hade i Expressen i söndags.

Ministern tar tillfället i akt att... inte säga ett dyft om de sakpolitiska frågor vi lyfter. Däremot försöker hon smeta legaliseringsstämpeln på Björn Fries och Alice Åström, och samtidigt få vår artikeln att framstå som ett vänsterutspel. Undrar vad Larssons partikamrat, landstingsrådet Stig Nyman i Stockholm, tycker om det?

Själv blir jag bara så trött.

Men jag blir arg också, och än mer beslutsam om att inte ge upp om narkotikadebatten. På sikt måste det gå att få lite hyfs på de här frågorna.

Magnus Callmyr kommenterar också. Han tillhör inte heller präktighetsministerns fanclub.

För alla nytillkomna läsare

2011-04-12T22:26:00.004+02:00

Det har varit mycket trafik till bloggen de senaste veckorna, vilket är väldigt kul. Välkomna ska ni vara allesammans!

Bloggen är nu inne på sitt fjärde år och jag har snart skrivit 400 inlägg (detta är nr 397). För er som är nytillkomna kommer jag att publicera några äldre godbitar de närmaste veckorna, varvat med nya inlägg.

Om ni undrar över bloggens namn: Stardust är ett gammalt "alias" från min studenttid i Lund, då jag jobbade en del som diskjockey. Numera är jag dock statsvetare och socialt arbete-forskare. Jag jobbar som lektor på Malmö högskola, mestadels inom socionomutbildningen. Mina främsta forskningsintressen handlar om narkotikapolitik och sjukfrånvaro, vilket märks här på bloggen.

Jag börjar med ett tidigt blogginlägg från 2008 där jag diskuterar huruvida tidelag (sex med djur) verkligen är ett samhällsproblem nu för tiden. Jag är skeptisk. Missa inte länken där jordbruksministern Eskil Erlandsson ger sina synpunkter på fenomenet.

Jag vill också tipsa om ett inlägg där jag presenterar min bok Kampen om sjukfrånvaron på DN Debatt - särskilt för er som hittat hit genom sjukförsäkringsdebatten. I inlägget finns en länk till DN-artikeln, "Missvisande mediebilder om den höga sjukfrånvaron", som publicerades i januari 2010. En länk till ett utdrag ur boken finns också i inlägget.

Synpunkter på missbrukarvården

2011-04-11T18:48:00.012+02:00

Härom dagen publicerade jag och sex andra debattörer en artikel om missbrukarvården i Expressen. Artikeln har hittills mestadels fått positiv uppmärksamhet, men även några kritiska röster har hörts. En av dessa tillhör Magnus Callmyr, drogdebattör och författare med många strängar på sin lyra. Jag har följt hans bloggande och twittrande i några år nu och har stor respekt för hans synpunkter. Därför känns det angeläget att bemöta hans kritik - allra helst som han denna gång har missuppfattat en del i vår artikel.

Magnus Callyr.

Att skriva debattartiklar tillsammans - i detta fall har vi varit sju undertecknare - är ett knepigt företag. Sju viljor ska jämkas samman, slutresultatet ska vara spetsigt nog för att kunna publiceras och ska dessutom hålla sig inom ca 4 000 tecken. Det är inte så lätt. Man får helt enkelt förenkla drastiskt, låta kvarvarande oenighet döljas i formuleringar som kan tolkas olika, och sen hoppas att man får tillfälle att utveckla i den debatt som eventuellt följer.

I detta blogginlägg har jag det lite enklare, eftersom jag bara måste svara för mig själv, inte för mina medförfattare. Det är alltså mina åsikter och argument som kommer till uttryck.

Magnus Callmyrs kritik kan sammanfattas i följande punkter:

* Vår plädering för att missbrukarvården bör grundas i forskningsbaserad kunskap (evidens skriver Callmyr, men det är inte det begrepp vi använder) är inget nytt. Detta har länge varit Socialstyrelsens linje och har inte lett till att missbruket minskat.

Det är en intressant och viktig synpunkt, men den är svårt att belägga. Dels vet vi inte hur situationen hade sett ut med ett annat fokus. Dels kan man starkt ifrågasätta hur stort genomslag det forskningsbaserade synsättet har haft i praktiken. Som vi påpekar i artikeln förekommer det fortfarande en massa avarter ute i kommuner och landsting - exemplet vi nämner är att ett antal kommuner skickar narkomaner till scientologernas behandlingshem Narconon, men det är bara ett exempel bland många.

Jag har svårt att se att det skulle vara något fel på idén att grunda missbrukarvårdspolitiken på kunskap, eller "vetenskap och beprövad erfarenhet" som det brukat heta inom sjukvården. Socialstyrelsens starka fokus på just "evidens", en speciell form av vetenskaplig kunskap, tycker jag dock att man med rätta kan förhålla sig kritisk till. Evidens är förvisso viktigt, men det finns andra former av vetenskaplig kunskap som också är värdefull i sammanhanget, och som idag inte erkänns.

* Vår plädering för ökad användning av läkemedelsbehandling vid beroendeproblem riskerar att ytterligare medikalisera ett komplext problem.

Detta är en risk som ofta framhålls så fort mediciner kommer på tal. Den är värd att ta på allvar - det var därför vi framhöll att ökad läkemedelsförskrivning "inte får ske på bekostnad av psykosociala insatser" och att missbrukarvården måste "bygga på ett integrerat synsätt där sociala och medicinska åtgärder kombineras".

Det integrerade synsättet har dock starkt vetenskapligt stöd. Men det innebär inte att alla missbrukare ska ha mediciner, absolut inte. Paradoxalt nog kan det förekomma både en överförskrivning och en underförskrivning parallellt - till exempel av de läkemedel som används vid ADHD. Medikaliseringsdiskussionen förtjänar en längre utläggning, vilket jag hoppas kunna återkomma till vid ett senare tillfälle.

* Vår argumentering för skadebegränsning riskerar att leda till att man "ger upp" om vissa missbrukare, som döms ut som hopplösa fall (visst kan det finnas hopplösa fall, menar Callmyr, men man kan inte bygga en politik på den utgångspunkten).

Tvärtom, skulle jag säga! I artikeln är vi uttryckligen kritiska till att man stänger av personer som återfaller i missbruk från såväl vård som sysselsättnings- och boendeinsatser. Är inte det att ge upp så vet jag inte vad som är det! Men skadebegränsning kan aldrig ersätta vård som syftar till social rehabilitering. Skadebegränsning är ett komplement, som till syvende och sist bygger på principen om att man inte kan rehabilitera döda missbrukare.

* Vad är ett lagom antal döda missbrukare, undrar Callmyr (givet att vi hävdar att avsaknaden av effektiv skadebegränsning är en av orsakerna till den höga svenska narkotikadödligheten)? Även i länder med harm reduction-politik dör ju människor till följd av missbruk?

Jag är skeptisk till nollvisioner, de tenderar ofta att leda till totalitärt tänkande. Samtidigt är det självklart att man måste försöka minska alkohol- och narkotikarelaterade dödsfall så långt det är möjligt. Skadebegränsning är en viktig strategi för att åstadkomma detta, men absolut inte den enda strategin.

* Callmyr menar att vi vill avskaffa LMV utan att ha några fungerande alternativ att erbjuda.

Jag vill inte avskaffa tvångsvården, och det går inte heller att utläsa ur artikeln. Däremot är jag (och mina medförfattare) kritiska mot dagens LVM-lagstiftning som innebär att missbrukare kan låsas in upp till sex månader, utan att de dömts för något brott. LVM-institutionernas resultat har varit mycket blygsamma, och vården är dessutom troligen förknippad med en hel del s.k. behandingsskador (risken för överdosdödsfall ökar till exempel omedelbart efter att en patient skrivits ut från LVM). Forskning - bland annat av min kollega professor Bengt Svensson - visar också att LVM-vård uppfattas som "förvaring" av en stor del av dem som utsätts för den.

Det finns därför starka skäl för en förändrad tvångsvårdslagstiftning. Men tvångvård kommer att behövas även i framtiden. RFHL lanserade för ett antal år sedan idén om ett "homeriskt tvång" (efter Odysseus, som lät sig bindas vid masten). Ett sådant tvång skulle exempelvis kunna vara sex veckor istället för sex månader. Kanske en idé värd att begrunda?

Så längt Magnus Callmyrs kritik och mina svar. Men Callmyr framför också en mer generell kritik mot missbrukarvården, som han menar "befinner sig i ett katastrofalt läge, och har gjort det länge". Grunden för detta är att vi (dvs. stat, kommuner och landsting) inte bestämt oss för vad vi vill åstadkomma och vad missbrukarvården ska syfta till.

Här tror jag att Callmyr är något intressant på spåren. Egentligen är det några olika frågor som behöver besvaras: 1) Vilka ska de övergripande målen för missbrukarvården vara? 2) Vem ska bestämma individuella mål för enskilda klienter, och vilka ska de målen vara. 3) Vem ska besluta om vilka olika insatser som krävs för att uppnå målen. Och dessutom: 4) Vem ska betala.

Jag har funderat en del över dessa frågor, och här är mina tentativa svar.

1) Vi måste ha flera olika mål: överlevnad, skadebegrändning, förbättrad social situation, drogfrihet/nykterhet, fullständig social (re)habilitering. Detta kan uttryckas som en målhierarki, även om det inte är fullt så enkelt i praktiken (vägen till social rehabilitering är ofta både smal och krokig).

2) Professionella och klienter tillsammans.

3) Professionella och klienter tillsammans, men klienten måste få mer att säga till om än vad som varit fallet tidigare. Huvudskälet till detta är att forskning visat att de flesta insatser har ganska begränsade effekter och (när det gäller behandlande insatser) att vem behandlaren är ofta är av större betydelse än vilken metod som används. I ett sådant läge, där den professionelles kunskap inte nödvändigtvis är bättre eller mer giltig än klientens, bör man låta klienten göra valet, utifrån ett rimligt utbud av insatser.

4. Statens måste ta ett större finansieringsansvar. Jag skulle gärna se att dagens huvudmannaskapsförhållanden kompletterades med en statlig finansierad vårdgaranti och ett vårdvalssystem för klienten. Ett sådant system förutsätter dock någon form av ackrediteringsförfarande, för att förhindra att lycksökare etablerar sig.

Menar de allvar?

2011-04-11T08:49:00.006+02:00

Idag presenterar socialförsäkringsminister Ulf Kristersson tillsammans med allianspartiernas talespersoner i socialförsäkringsutskottet förslag till förändringar i sjukförsäkringen, på DN Debatt.

Min första tanke när jag läste debattartikeln var: menar de verkligen allvar? Ska detta vara de förändringar som ska lösa problemen? Är detta vad Ulf Kristersson ruvat på sedan valet? Det är ju... nästan ingenting?!

Artikeln börjar med en sedvanlig upprapning av den officiella mytologin om hur eländigt det var i sjukförsäkringen tidigare och hur mycket bättre det är nu. Det är samma teflontaktik som vanligt, halvsanningar och ovidkommande påståenden i salig blandning. Artikelförfattarna slår fast att reformen "var både riktig och nödvändig och i huvudsak bra". Det jag skrev härom dagen om Ulf Kristersson och sanningen fungerar väl som bemötande av detta.

Därefter går man in på "förslagen".

1. Ökade möjligheter till individuella bedömningar vid den bortre tidsgränsen. Läs: fler undantagsregler som Försäkringskassan får hålla reda på. Nu ska personer få stanna i sjukförsäkringen om det "vore oskäligt på grund av sjukdom" (Sic!) att kasta ut dem. Hur denna skrivning ska underlätta bedömningarna övergår åtminstone mitt förstånd. Vi kommer fortfarande att ha en situation där sjuka friskförklaras på administrativ väg, utan hänsyn till vad deras läkare anser.

2-3. Ökad ekonomisk trygghet och nytt bostadsstöd för de som lämnar tidsbegränsad förtidspension. Specialregler för de nollklassade alltså. Men denna grupp är redan på väg att försvinna. De här specialreglerna skulle ha varit på plats redan när denna grupp började utförsäkras och nollklassas.

4. Tidigare rehabiliteringsinsatser och bättre samarbete mellan myndigheter. Tja, vem kan vara emot detta? Frågan är hur det ska genomföras - arbetslivsinriktad rehabilitering är ett långt lidandes historia. I motiveringen till denna punkt återupprepar Ulf Kristersson och hans medförfattare den vilseledande skrivningen om att hälften av de som utförsäkrats kommit närmare arbetslivet. Sanningen är dock att fler än hälften av de som utförsäkrades i januari 2010 redan hade återvänt till sjukförsäkringen ett år senare, många i sämre skick än när de lämnade den. Bara runt tio procent var i arbete, majoriteten med lönebidrag eller annat stöd. Endast någon enstaka procent hade ett eget arbete utan stöd. Resten var arbetslösa eller i åtgärder – de flesta sjuka och utan realistisk chans att få ett nytt jobb.

5. Ytterligare medel till Arbetsförmedlingen motsvarande 3 000 platser för personer med nedsatt arbetsförmåga. Det är oklart vad detta innebär, men det kommer knappast att lösa problemet, alltså att de allra flesta av de som utförsäkras är för sjuka för att kunna arbeta.

6. Tilltron till sjukförsäkringen måste stärkas. Detta är kanske den märkligaste punkten av dem alla. Efter vad jag kan utläsa handlar det om något slags PR-kampanj för stärka förtroendet för sjukförsäkringen. Statlig opinionsbildning, alltså. Man tar sig för pannan!

Nej, alliansen, det här är bara löjligt. Alla systemfelen i försäkringen kvarstår:

* Det orimligt hårda arbetsförmågebedömningen gentemot en fiktiv arbetsmarknad.

* De stelbenta administrativa tidsgränserna som i praktiken innebär en administrativ friskskrivning av sjuka människor.

* De orimligt hårda krav som ställs för att bevilja sjukersättning (förtidspension).

Man har dessutom inte gjort ett dyft för att lösa de arbetsmarknadsproblem som leder till att personer med nedsatt arbetsförmåga slås ut från arbetsmarknaden - ett av huvudskälen bakom den höga sjukfrånvaron kring millennieskiftet. Arbetsgivarna saknar fortfarande tillräckliga incitament för att arbeta med arbetsanpassning och omställningslösningar.

Remissinstanserna kommer att såga de nya förslagen, tro mig. Det enda socialförsäkringsministern vunnit är en stund av respit. Kanske inte ens det.

Missbrukarvården behöver mod och nytänkande

2011-04-10T09:23:00.007+02:00

Idag publiceras en debattartikel om narkotikapolitik i Expressen, undertecknad av en bred koalition av politiker från V till KD och forskare från socialt arbete/statsvetenskap (jag) till psykiatri. Artikeln tar sin utgångspunkt i Missbruksutredningen och innehåller en hel del kontroversiellt stoff. Bland annat argumenterar vi för ett ökat fokus på skadebegränsning (harm reduction). Här nedan följer en något längre version av artikeln.

Kasta de ideologiska skygglapparna – missbrukarvården behöver mod och nytänkande

Den svenska missbrukarvården har under decennier kännetecknats av ideologiska låsningar. Stelbenta principer och rädsla för nytänkande har inneburit att misslyckade inslag i vården bevarats. Ett exempel är LVM, tvångsvården för vuxna alkohol- och narkotikamissbrukare. Trots att utvärderingsforskningen ständigt pekat på bristande vårdresultat har LVM-institutionerna överlevt.

Principiella argument om vikten av att samhället ”skickar rätt signaler” har också gjort att effektiva insatser hållits tillbaka. Konflikterna om metadonbehandling och sprutbytesprogram är de tydligaste exemplen.

De största förlorarna på dessa missförhållanden är missbrukarna och deras anhöriga. Tusentals människor har gått en onödig och förödmjukande död till mötes när politiskt korrekta men ineffektiva insatser getts företräde framför insatser med dokumenterade effekter.

Men även skattebetalarna har anledning att vara missnöjda. Genom åren har många miljarder kronor slängts bort på ”behandlingar” som i bästa fall varit verkningslösa. Ett antal svenska kommuner skickar exempelvis fortfarande missbrukare till behandlingshem som drivs enligt Scientologikyrkans lära.

Nu finns ett gyllene tillfälle att ompröva politiken. I början av förra mandatperioden tillsatte alliansregeringen Missbruksutredningen, ledd av Gerhard Larsson. Det som hittills blivit känt tyder på att utredningen gjort ett gediget arbete och att Larsson inte fjärmat sig från de känsliga frågorna.

Den mest centrala frågan är att tillgängligheten till vård måste öka och samordningen mellan olika insatser förbättras. För att uppnå detta krävs sannolikt att ansvarförhållandena inom missbrukarvården ändras. Det delade huvudmannaskapet, där socialtjänsten har huvudansvaret medan sjukvården står för medicinska insatser, har lett till en oklar situation där människor ofta faller mellan stolarna. Missbrukare som också har andra psykiska problem är särskilt hårt drabbade.

Vissa av Missbruksutredningens förslag har redan blivit kända. Utredningen har till exempel betonat att läkemedel för behandling av alkohol- och narkotikaberoende måste utnyttjas mer – en kontroversiell fråga bland många drogpolitiska lobbyorganisationer. En utökad läkemedelsförskrivning är utan tvivel nödvändigt, i synnerhet när det gäller de moderna läkemedel som finns för behandling av alkoholberoende. Men vi vill samtidigt betona att det inte får ske på bekostnad av psykosociala insatser. Vården av tunga missbrukare måste i högre grad än tidigare bygga på ett integrerat synsätt där sociala och medicinska åtgärder kombineras.

Att utredningen lyfter frågan om skadebegränsning (”harm reduction”) är också politiskt kontroversiellt, men mycket välkommet. Insatser för att minska skadorna av pågående missbruk behöver utvecklas och spridas över landet. Sprutbytesprogram, en internationellt sett mycket välbeprövad smittskyddsåtgärd, finns alltjämt bara i Skåne. Lågtröskelboenden för äldre alkoholister och information om säkrare droganvändning är effektiva insatser, men betraktats ofta som oförenliga med de övergripande målen för drogpolitiken. Här finns mycket att lära av andra EU-länder.

Skadebegränsning handlar också om att acceptera andra mål än absolut drogfrihet inom missbrukarvården. Många gånger är minskad dödlighet och sjuklighet samt förbättrad social situation i fråga om kriminalitet, boende och försörjning både rimligare och bättre behandlingsmål än kategoriska krav på nykterhet och drogfrihet. Men i Sverige kan återfall i missbruk leda till att klienter stängs av från såväl vårdinsatser som sysselsättning och boende – ofta med tragiska konsekvenser.

Den höga svenska narkotikadödligheten är till stor del en följd av att vi avstått från att använda oss av effektiva skadebegränsande åtgärder. Det är skamligt, och ovärdigt en modern välfärdsstat.

Gerhard Larsson har också påpekat att tvångsvården måste förändras. Sverige har Europas mest långtgående tvångsvårdslagstiftning: med stöd i LVM, Lagen om vård av missbrukare, kan alkohol- och narkotikamissbrukare låsas in i upp till sex månader. Detta hade möjligen varit acceptabelt om tvångsvård varit en fungerande insats, men så är inte fallet. Forskning visar att den ”vård” missbrukarna underkastas mest påminner om förvaring.

De problemområden vi nu tagit upp har i åratal varit välkända bland forskare och många yrkesverksamma inom området. Att det trots detta hänt så lite beror på det kunskapsförakt och den förlamande ”vi är bäst i världen”-inställning som styrt den svenska alkohol- och narkotikapolitiken.

Vår förhoppning är att Missbruksutredningens slutbetänkande markerar slutet på detta. Det har blivit dags för oss svenskar att kasta av oss de ideologiska skygglapparna och ta oss an dessa frågor på ett öppet, modernt och kunskapsbaserat sätt. För att åstadkomma en mer effektiv och human missbrukarvård fordras mod, nytänkande och politiska reformer.

Vi hoppas därför att Missbruksutredningens förslag leder till en livaktig och konstruktiv debatt. Förslagen är alldeles för viktiga för att dras i långbänk eller gömmas undan i någon låda på regeringskansliet.

Adam Cwejman, FP, förbundsordförande LUF
Claudia Fahlke, professor i psykologi
Björn Fries, S, f d narkotikapolitisk samordnare
Markus Heilig, professor i psykiatri
Björn Johnson, statsvetare, docent i socialt arbete
Stig Nyman, KD, landstingsråd
Alice Åström, V, f d riksdagsledamot

De homogena Stockholmsjournalisterna

2011-04-09T09:39:00.001+02:00

Isobel Hadley-Kamptz har skrivit lördagens viktigaste artikel.

Ulf Kristersson och sanningen

2011-04-07T11:06:00.006+02:00

Min nya krönika i Efter Arbetet handlar om socialförsäkringsminister Ulf Kristersson.

Moderaten Ulf Kristersson har ett av regeringens svåraste jobb. Som socialförsäkringsminister ska han åtgärda bristerna i den nya sjukförsäkringen, och dessutom försöka återställa det förtroendekapital som regeringen förlorat genom utförsäkringarna.

Frågan är vilken arbetsbeskrivning statsministern utgått från vid tillsättningen. Ulf Kristersson har inte rykte om sig att vara någon resultatpolitiker. Han är snarare en typisk teflonpolitiker: proper, förtroendeingivande och med ett sällsynt välsmort munläder är han van att neutralisera kritik och undvika besvärliga beslut.

Drygt ett halvår efter senaste valet kvarstår bristerna i sjukförsäkringen. Trots det har Ulf Kristersson lyckats desarmera frågan, på ett sätt som hans företrädare, Christina Husmark Pehrsson, aldrig förmådde. De flesta medierna ägnar nu bara förstrött intresse åt dem som drabbats. Vid de få tillfällen ministern har ställts till svars har han parerat effektivt, med list, skicklighet och vilseledande påståenden.

Ulf Kristersson demonstrerar sin teflontaktik.

Just att vilseleda tycks vara Ulf Kristerssons huvudstrategi. Det är sällan några uppenbara lögner han levererar, men han skarvar, vantolkar och rycker saker ur sitt sammanhang. I vintras hävdade han till exempel att hälften av de sjukskrivna som kommit till Arbetsförmedlingen var ”på väg närmare ett nytt jobb” (DN 11/11). Denna kryptiska formulering fick TT att tro att hälften av de utförsäkrade faktiskt arbetade.

Men sanningen var förstås en helt annan. Majoriteten av dem som utförsäkrades i januari 2010 hade redan återvänt till sjukförsäkringen, många i sämre skick än när de lämnade den. Bara runt tio procent var i arbete, majoriteten med lönebidrag eller annat stöd. Resten var arbetslösa eller i åtgärder – de flesta sjuka och utan realistisk chans att få ett nytt jobb. Ekonomhistorikern Malin Junestav och jag påpekade detta (DN 13/11), men sådant rinner av ministern som vatten från en gås.

Nya exempel på Ulf Kristerssons teflontaktik levererades härom veckan. I Svenska Dagbladet (30/3) kritiserade ett hundratal läkare utförsäkringarna. De beskrev dystra erfarenheter av patienter som hamnat i kläm till följd av stelbenta tidsgränser och orimligt sträng arbetsförmågebedömning.

Socialförsäkringsministern svarade med att beskylla läkarna för att ”sprida felaktigheter” och skrämma upp sjuka i onödan (SvD 1/4). Han följde upp med en rad tveksamma påståenden, som tillsammans bara kan ha ett syfte: att vilseleda.

Ulf Kristersson hävdar att den som är ”allvarligt sjuk” i exempelvis cancer kan ansöka om sjukpenning utan tidsbegränsning. Det är visserligen sant, men han nämner inte att dessa regler – som tillkom i brådrasket förra vintern, sedan cancerläkare larmat om att deras döende patienter var på väg att bli utförsäkrade – är specialregler för cancersjukdomar. För patienter med andra allvarliga sjukdomar, som depression, utmattningssyndrom och reumatisk värk, gäller inte undantagsreglerna.

Socialförsäkringsministern påstår också att möjligheten till sjukersättning (förtidspension) alltid finns för den som har varaktigt nedsatt arbetsförmåga. Det är också sant, men bara i teorin. I praktiken har det blivit nästan omöjligt att få förtidspension beviljad, eftersom detta numera bara får ske om man kan visa att personens arbetsförmåga är nedsatt för all framtid – ett krav som givetvis är mycket svårt att uppfylla. Den ventil som fanns tidigare, i form av tidsbegränsad sjukersättning, har regeringen tagit bort.

Slutligen hävdar Ulf Kristersson att det främsta syftet med sjukförsäkringsreformen har uppnåtts: ”hälften så många är borta från jobbet hälften så länge jämfört med tidigare.” Men han nämner inte att den största delen av minskningen skedde redan innan regeringens reformer trädde i kraft.

Faktum är att sjukfrånvaron vände nedåt redan 2003, en minskning som sedan fortgick ända fram till förra året. Orsakerna till minskningen är inte klarlagda, men måste sannolikt till stor del sökas i policyförändringar som skedde före alliansregeringens tillträde 2006.

De utvärderingar som gjorts av regeringens egna förändringar har visat på mycket blygsamma resultat. En alldeles ny utvärdering av rehabiliteringsgarantin, gjord vid Karolinska institutet, visade att de förväntade positiva effekterna helt uteblivit. När det gäller rehabiliteringskedjan har effekterna varit små, förutom i det sista steget i kedjan, alltså själva utförsäkringen. Men att sjukfrånvaron minskar när man stänger av tiotusentals sjuka från försäkringen är väl knappast ägnat att förvåna.

Frågan är när medierna ska vakna och börja kritiskt granska Ulf Kristerssons påståenden. Hittills har man valt ett neutralt redovisande, ja ett närmast hovsamt förhållningssätt. Man har låtit sig luras av ministerns munläder. Det är ganska bedrövligt, faktiskt.

Sjuktalet 1999-2010. Rehabiliteringskedjan infördes 1 juli 2008. Rehabiliteringsgarantin trädde också i kraft 2008, men har enligt KI:s utvärdering inte minskat sjukfrånvaron. Utförsäkringarna, som ligger bakom en stor del av minskningen i sjuktalet 2010, har inträffat sedan den 1 januari 2010.

Narkotikafarmen

2011-04-06T07:58:00.002+02:00

Lästips: Johan Nordgren, mannen bakom bloggen Drogsociologi, skriver fantastiskt intressant om en bok, The Narcotic Farm, som verkar fantastiskt intressant.

Lyckligtvis har jag boken oläst i bokhyllan och ska ge mig i kast med den så snart jag hinner. Ni kan ju ge er i kast med Nordgrens blogginlägg så länge.

Uselt, Aftonbladet

2011-04-05T10:23:00.007+02:00

Det här är riktig skitjournalistik, Aftonbladet. Förtroende är inget man har, inte som ny partiledare och särskilt inte när man varit nästan helt okänd för en bredare allmänhet. Förtroende är något man skapar.

Uppdatering: Jag inser att jag måste förtydliga ovanstående kritik något. Till att börja med så menar jag inte att Aftonbladet skulle ha någon politisk agenda med artikeln. Lena Mellin, som skrivit den, är säkert först och främst kvällstidningsjournalist.

Men för att vara "politisk kommentator" är hon skrämmande okunnig om fundamenta kring opinionsundersökningar och medieeffekter, alltså samspelet mellan mediernas rapportering och opinionen. Många gånger skapas opinioner först då frågor uppmärksammas i medierna.

Jag menar att denna förtroendemätning har ytterst begränsat nyhetsvärde. Ingen nyutnämnd partiledare i något hyfsat stort parti har varit så okänd som Håkan Juholt vid sin utnämning. Dessutom har han redan genomlidit sin första "affär", den där sliskiga särbohistorien.

Att i det läget gå in och dra stora växlar på en förtroendeundersökning är helt oseriöst. Lika oseriöst som när Aftonbladet talade om en positiv Juholt-effekt härom veckan, baserat på drygt 200 opinionsintervjuer. Ingen seriös opinionsanalytiker skulle ta något sådant på allvar, men Aftonbladet gör braskande rubriker av det.

När det gäller förtroendet för Håkan Juholt som partiledare blir det en fråga som framtiden måste utvisa. Den som i det här läget säger sig ha stort förtroende för honom är väl antingen mycket kunnig i försvarsfrågor, partipolitiskt aktiv inom Socialdemokraterna eller hör till de kärnväljare som skulle rösta S om de så hade en häst som partiledare.

Allt annat är mediekonstruktioner.

Narkotikabrott i Alkohol & Narkotika

2011-04-05T07:25:00.001+02:00

Tidskriften Alkohol & Narkotika ges ut av CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning. Det har fått vissa att döma ut tidskriften som ett av statens sedvanliga propagandainstrument, men det är långt från verkligheten.

I själva verket har Alkohol & Narkotika gått från klarhet till klarhet de senaste åren. Intressanta artiklar och teman avlöser varandra, ofta skrivna utifrån perspektiv som aldrig når ut i de vanliga medierna. Här finns Johan Nordgrens recension av förra numret, tema kat.

Nya numret, nr 2-2011, kom i fredags. Det handlar om narkotikabrott och bör läsas av alla som är intresserade av svensk narkotikapolitik. Ledamöterna i Sveriges Riksdag bör också tugga i sig artiklarna, det behöver de. Ur innehållet:

Redaktören Staffan Hasselgren tar upp den straffmässiga utvecklingen i Sverige, där maxstraffen för grovt narkotikabrott tiodubblats sedan 1960-talet. Hasselgren påpekar att forskning inte kunnat påvisa att rättsväsendets hantering av narkotikaproblemet har någon betydelse för narkotikamissbrukets omfattning. Han skriver om hur fängelserna fylls av narkomaner och ställer därvid den högst relevanta frågan om inte strävan efter att minska missbruket bör kunna kombineras med ett humant rättssystem.

I ett ytterst läsvärt reportage (tyvärr inte på nätet) beskriver journalisten Ulf Eliasson ett rättsfall där en person dömts till nio års fängelse efter att ha innehaft en påse vitt pulver sju dagar för länge - det vill säga sju dagar efter att pulvret ifråga, metedron, blivit narkotikaklassat. Det är ett intressant fall - den dömde, Göran (fingerat namn), hade som affärsidé att sälja lagliga droger och sluta så snart de narkotikaklassats. Men en dag slog strategin rejält slint.

Reportaget om Göran följs upp av flera utvecklande artiklar. Fallet aktualiserar bland annat bevisvärderingen vid narkotikabrott - enligt många jurister ställs det betydligt lägre beviskrav i sådana mål jämfört med andra måltyper. En av dem som hävdar detta är juridikprofessorn Per-Ole Träskman , som intervjuas i tidskriften.

Även straffskalorna och deras relation till en svår och ibland närmast godtycklig farlighetsbedömning av droger tas upp. Björn Fries riktar där hård kritik mot Jonas Hartelius, den "expert" som oftast brukar anlitas av svenska åklagare. Jonas Hartelius är RNS-medlem och tidigare medarbetare till Nils Bejerot, den repressiva svenska narkotikapolitikens fader. I Görans fall, där Hartelius var åklagarens expertvittne, byggde han sin farlighetsbedömning på "information" från Flashback (!), vilket han också medgav under vittnesmålet. Metedron jämfördes därvid med ecstasy snarare än med amfetamin, vilket förmodligen hade varit en rimligare jämförelse. För Göran innebar detta att strafftiden fördubblades.*

En annan läsvärd artikel tar upp en forskningsstudie om allmänhetens rättsuppfattningar och syn på brott och straff, genomförd av kriminologiprofessorn Henrik Tham och doktoranden Kristina Jerre.

Jerres och Thams studie - som jag skrivit om tidigare här på bloggen - visar att allmänheten vill ha hårdare straff. Inte så förvånande, kan man tycka. Men när människor får ta ställning till verkliga rättsfall visar det sig att de faktiskt tenderar att döma mildare än de straff som utdömts i verkligheten, av riktiga domare. Allmänheten tror alltså genomgående att domstolarna dömer mycket mildare än vad de faktiskt gör. Särskilt tydligt är detta när det gäller narkotikabrotten.

Alkohol & Narkotika innehåller också läsvärda artiklar om bland annat gårdsförsäljning av alkohol, en ny avhandling om försäldrastödjande preventionsprogram samt en intervju med beroendeforskaren Ulf Rydberg. Enda undantaget från läsrekommendationen är den avslutande kommentaren av CAN:s direktör Björn Hibell. Hibells artikel är som vanligt närmast intetsägande - i det här fallet är det en knastertorr redovisning regeringens idé om en integrerad ANDT-politik (alkohol, narkotika, dopning och tobak).

Jag begriper inte poängen med att skriva ledarkommentarer om man inte tillåts ha några åsikter...

*Ecstasy har högre straffvärde än amfetamin i Sverige, vilket i sig är intressant. I internationella farlighetsbedömningar har ecstasy nämligen ansetts vara mindre farligt än amfetamin. Sista ordet är säkert inte sagt i frågan, men exemplet illustrerar den godtycklighet som råder på området.

Mer om vänstern och psykoanalysen

2011-04-04T08:59:00.009+02:00

I LO-tidningen formulerar kulturredaktören John Swedenmark en vänlig men skarp kritik mot min artikel i senaste numret av Arena. Eftersom Swedenmark själv hör till psykoanalysens tillskyndare är det kanske inte så förvånande - han hypade psykoanalystemat redan när Arena-numret utkom.

John Swedenmark.

I sin iver att försvara psykoanalysen missförstår dock Swedenmark kärnan i min kritik. Låt mig därför förtydliga:

För det första vänder jag mig mot den exkluderande ansatsen i Arenas artiklar. Samtliga de tre artiklar jag nämner i min debattartikel - Per-Anders Svärds, Carin Franzéns och i synnerhet Diana Mulinaris - är späckade av intern jargong. De utestänger därmed intresserade läsare som vill kunna förstå det de läser.

Jag tycker att det är oansvarigt av en tidskrift som Arena - som gör anspråk på (och ofta lyckas) att vara en tidskrift för aktuell samhällsdiskussion ur ett vänsterperspektiv - att publicera artiklar som för förståelsen kräver att man läst Ann McClintock och Judith Butler, alternativt tagit examen i genusvetenskap.

John Swedenmark har alltså rätt i att jag inte begripit. Jag brukar inbilla mig att mina fattningsförmågor ligger något över genomsnittet och att jag dessutom är en hyfsat beläst samhällsvetare. Jag läste de aktuella artiklarna ett antal gånger, och jag lovar, det var mängder jag inte förstod. När en samhällstidskrift publicerar så svåra populärvetenskapliga texter är det något som är fel, och det felet ligger inte hos läsaren. Det finns snarare hos författarna och i den redaktionella bearbetningen.

För det andra vänder jag mig mot de långtgående anspråken, och oförmågan att konkretisera och belägga. Man kan säkert tycka att psykoanalysen är nödvändig för vänstern. Diana Mulinari tycker uppenbarligen det, och tydligen John Swedenmark också. Men då får man fanimej försöka visa varför det är så. Några belägg finns inte i de aktuella artiklarna, inte överhuvudtaget. Anspråksfullheten märks för övrigt också i Devrim Mavis replik på min artikel, när hon skriver att psykoanalysen "varit en avgörande del i alla politiska befrielseprojekt under 1900-talet". Efter ett sådant påstående väntar man sig åtminstone några belysande exempel. Vilken "avgörande roll" har psykoanalysen exempelvis spelat i när det gäller den kvinnliga rösträttens införande och i händelseutvecklingen kring Berlinmurens fall?

För det tredje är jag skeptisk mot psykoanalysen som teori. Swedenmark lyfter fram psykoanalysen som praktik, men nog tusan är den en teori också, eller snarare en mängd olika teorier. Och som sådana uppfyller de knappast de grundläggande krav man kan ställa på vetenskapliga teorier. Framför allt är de inte testbara mot empiri.

Jag var nyligen på ett föredrag i Malmö där Per-Anders Svärd talade om Jacques Lacans idéer om det splittrade subjektet. Svärd föreföll vara en rätt god pedagog, så jag tror att jag begrep ungefär vad Lacans teori gick ut på. Den tyder på att Lacan var en man med god fantasi, så långt kan jag sträcka mig. Men jag har ytterst svårt att se att teorin skulle gå att belägga, falsifiera, eller ens användas i någon form av meningsfull empirisk forskning. William Occam skulle för övrigt ha garvat häcken av sig åt de långsökta resonemangen.

Jacques Lacan? Nej, då föredrar jag Chaka Khan.

I kritiken av psykoanalysen begränsas jag av min bristande beläsenhet på området, det erkänner jag villigt. Jag har, som Swedenmark skriver, "läst vederläggningarna", men inte mycket annat. Fast jag undrar om Swedenmark själv läst vederläggningarna, exempelvis Alan Sokals och Jean Bricmonts Intellectual Impostures, som gör processen kort med Jacques Lacan och en rad andra storheter, eller Martha Nussbaums The Professor of Parody, som kritiserar Judith Butlers märkliga akademiska prosa. Om inte är det lästips, med vänlig hälsning.

Slutligen: jag kan mycket väl tänka mig att psykoanalytisk praktik kan fylla en positiv funktion för en och annan person, ja till och med att psykoanalys kan spela en roll i individers frigörelse och stimulera motstånd mot förtryck. Men psykoanalysen kan också fungera som ett verktyg för förtryck. På ett av de områden där jag har viss en expertis - missbruksområdet och narkomanvården - har detta varit alldeles uppenbart. Låt mig ta ett konkret exempel.

I början av 1970-talet förespråkade många inom vänstern psykoanalytiskt och andra psykodynamiskt inspirerade terapier som behandlingsmetod för tunga opiatnarkomaner. Samtidigt avfärdade man metadonbehandling, den enda metod som i forskning hade kunnat påvisa positiva behandlingsresultat för dessa personer.

Förespråkarna av dessa terapier ansåg att metadonet var en samhällsfarlig metod som kunde leda till att missbruket ökade. Och även om behandlingen fungerade så var det bara ”symptombehandling” – eftersom narkotikamissbruket ansågs vara en följd av det kapitalistiska samhället och dess utstötningsmekanismer riskerade behandlingen att ”medikalisera” missbruket och flytta fokus från den radikala samhällsomvandling som var nödvändig. Här använde man alltså explicit politiska befrielseargument för att förespråka psykoanalys framför andra behandlingsmetoder.

Konflikten tilltog under hela 1970-talet och ledde bland annat till ett intagningsstopp i metadonprogrammet 1979–84, under vilket hälften av de ca 100 människorna i kön till behandlingen avled. Genom åren har hundratals och åter hundratals narkomaner gått en onödig och förödmjukande död till mötes till följd av att effektiva metoder hållits tillbaka till förmån för psykoanalys, miljöterapi och andra modenycker.

Den som vill läsa om konflikten kring metadonet och den roll psykoanalytiska/psykodynamiska metoder spelade rekommenderas att läsa min bok Metadon på liv och död (Studentlitteratur 2005). Där får man också en del av förklaringen till min skepsis mot psykoanalys.

Uppdatering: Jag har gjort några förtydliganden i texten ovan. Före 1970-talet behandlades narkomaner med individualterapeutisk psykoanalys - läkaren och psykoanalytikern Marie Nyswander, en av grundarna till metadonbehandlingen, skrev exempelvis en avhandling runt 1960 om hur hon försökte bota heroinister med psykoanalys, och misslyckades i varje enskilt fall. Men i början av 1970-talet hade man insett att psykoanalys inte fungerade. Det som var på modet då var främst psykodynamisk miljöterapi (terapeutiska samhällen), en gruppbaserad behandlingsmetod som byggde vidare på psykoanalytiska resonemang. Tack till Bengt Svensson som påpekade att det behövde förtydligas.

Sjukförsäkringen - igen och igen

2011-03-31T18:28:00.010+02:00

Sjukförsäkringen är frågan som vägrar dö, och det är inte så konstigt. De politiska missgrepp och fel som påbörjades i början av 1990-talet, fortsatte med socialdemokraternas renodlingsreform i mitten av decenniet och nådde sin logiska kulmen med alliansregeringens "rehabiliteringskedja" 2008 har medfört att vi nu har en havererad sjukförsäkring. En försäkring som inte länge förmår fylla sitt primära syfte: att erbjuda ekonomisk trygghet åt personer som inte kan arbeta på grund av sjukdom.

Härom dagen påpekade 108 läkare detta i en uppmärksammad debattartikel i Svenska Dagbladet. För mig och andra som följt frågan var artikeln gamla nyheter, men sådana förtjänar också att framföras. Regeringen har ju trots fagra utfästelser fortfarande inte gjort något åt de grava fel som finns i försäkringen.

Reaktionerna från regeringshåll har varit de väntade. Gunnar Axén (M) insinuerar att läkarna nog är sossar hela bunten, och därför inte värda att lyssna till. Mattias Lundbäck (M), tidigare sakkunnig i Socialdepartementet, upplyser oss om att det finns fler än 100 läkare i landet och att de flesta faktiskt inte skrivit under artikeln.

Jaha. Nähä.

Mattias Lundbäck. Politruk med
slipsen på svaj.

Lundbäcks blogginlägg är dock rätt fascinerande, och förtjänar att läsas i sin helhet. Han skriver att bristerna i sjukförsäkringen är "väl kända och identifierade" och att han "tror att Moderaterna faktiskt har vidtagit åtgärder för att förändra sin hållning i socialpolitiska frågor, vilket förhoppningsvis leder till att dessa misstag inte upprepas".

Läs det där en gång till. Att "förändra sin hållning" och att rätta till fel är två helt skilda saker, det kan vi vara alldeles säkra på vid det här laget.

Därefter påstår Lundbäck att den "absoluta majoriteten av läkarkåren" inte ser någrastora problem med tidsgränser och arbetsförmågeprövning - hur tusan han nu kan veta det.

Lundbäck "kan i och för sig hålla med om att utfasningen av den tidsbegränsade förtidspensionen blev för abrupt genomförd", men beklagar att det ändå är "för sent att göra något åt nu". Fascinerande: Lundbäck instämmer alltså i en av de viktigaste kritikpunkterna - någon han aldrig medgav offentligt när kritiken rasade som värst.

Den som fortfarande tror på skrönorna om att problemen i sjukförsäkringen handlat om "enstaka exempel" rekommenderas att ta del av följande länk, där några av de enstaka fallen finns uppräknade.

Akademiska sågningar

2011-03-29T11:49:00.002+02:00

Min gamla statsvetarkompis Mikael Sundström och jag efterlyser kandidater till en topp-10-lista över värsta akademiska sågningar. Tipsa oss gärna om favoritsågningar ni minns, det går bra i kommentarsfältet här nedan.

Den slutliga listan kommer att presenteras här på bloggen vad det lider.

Kritiska reflektioner om politisk journalistik

2011-03-28T08:25:00.018+02:00

Igår kväll satt jag som vanligt framför Agenda och retade upp mig. Arbetet som politisk kommentator är utan tvekan oerhört svårt, och man bör inte förvånas över att kommentarerna ibland blir i fånigaste laget. Det är massor av personer och sakfrågor att hålla reda på, och att formulera något smart och slagkraftigt kan inte vara det lättaste. Jag avundas definitivt inte personer som Mats Knutson, Lena Mellin, Maria Crofts och Anna Hedenmo - de har ett svårt jobb.

Anna Hedenmo, Agenda - ofta skicklig, men inte igår.

Med detta sagt skulle jag vilja peka på två allvarliga problem för den politiska journalistiken. Det första - Stockholmscentreringen - blev närmast övertydligt i Agenda igår.

Alla de viktigaste nyhetsredaktionerna finns i huvudstaden. Så gott som alla högprofilerade politiska journalister bor i Stockholm, en omständighet som det i sig är svårt att kritisera. Men konsekvenserna måste kritiseras. Upplägget i Agenda var: hur ska Socialdemokraterna vinna tillbaka storstadsväljarna? Därefter redovisade man ett antal grovt tillyxade "generaliseringar" kring hur storstadsväljare är. De är individualister och tycker inte om kollektivistiska lösningar. De bryr sig mycket om skattefrågorna och älskar RUT. De gillar Moderaterna, men kan inte längre tänka sig att rösta på Socialdemokraterna (åtminstone inte de Stockholmare som arbetar och gör rätt för sig).

Men låt mig då bara för ett ögonblick påminna om två saker: dels att det är schablonbilder vi talar om, och dels att det är schablonbilder av Stockholmsväljarna . De två övriga storstadsområdena, Göteborg och Malmö, styrs nämligen fortfarande av Socialdemokrater, i samarbete med V och MP.

Visst har S gått kraftigt tillbaka i Stockholm, men kan vi verkligen vara säkra på att det beror på att stockholmarna älskar RUT? Kan det inte också hänga samman med att Socialdemokraterna i Stockholm agerat synnerligen klantigt de senaste åren (vilket i valrörelsen symboliserades av det obegripliga och rättmätigt hånade förslaget om "butlers" i tunnelbanan)?

Stockholmscentreringen leder till att frågor som antas vara viktiga för Stockholmare får en helt oproportionerligt stor plats på dagordningen. RUT-avdraget är en sådan fråga. RUT har blivit en av de mest centrala politiska frågorna i medierna - trots att avdraget bara utnyttjas av några få procent av befolkningen. (Fast i kåren av stressade politiska journalister kan RUT-utnyttjandet förstås vara lite högre - kanske är det förklaringen.)

Skattefrågan antas också intressera Stockholmarna mycket. I samband med Håkan Juholts linjetal i lördags ledde detta till två fascinerande rubriker i de båda kvällstidningarna. Efter talet toppade både Expressen och Aftonbladet med rubriker på temat "Juholt vill inte höja skatten" - trots att den nye partiordföranden överhuvudtaget inte hade berört skatterna i sitt tal!

Förklaringen till rubrikerna var att journalisterna på presskonferensen efter talet omedelbart hade frågat om hur Juholt ställde sig till skatterna och till RUT. Relevanta frågor, utan tvekan - men borde inte rubrikerna ha handlat om vad Juholt faktiskt pratade om?

Journalisternas intresse för vargfrågan, en helt perifer fråga som varit en följetong under en lång rad år, är också svårt att begripa. Men förmodligen hänger den också samman med Stockholmscentreringen. Jag tror att den ska signalera att journalisterna visst bryr sig om människorna i den politiska periferin. Dessutom har vargfrågan en en symbolpolitisk betydelse, eftersom den fångar in konflikten mellan land och stad.

Det andra problemet för de politiska journalisterna är att de förväntas leverera "analyser" även när de inte har någon egentlig koll på det de ska uttala sig om. Håkan Juholts hastiga uppdykande på scenen illustrerar detta väl. De flesta politiska kommentatorer verkar ha haft mycket dålig koll på Juholt - det hade jag också, så det kan jag gott förstå.

Men istället för att försöka utröna vem karlen är och vad han står för hemfaller journalisterna åt schabloner ("han är nog vänstersosse") och allmänt spekulerande. Undantag finns självfallet (tre utmärkta exempel utgörs är artiklarna av Bengt Ohlsson, Torbjörn Nilsson samt Claes Lönegård och Cecilia Garme). Det dominerande intrycket är likväl att journalisterna inte begripit sig på Juholt ännu, och därför försöker passa in honom i sina färdiga mallar.

Marie Demker gjorde en liknande poäng på sin blogg härom dagen. Hon skrev bland annat:

Att döma av kvaliteten på de politiska kommentatorerna har Juholt satt myror i huvudet på landets journalistkår. En sak har dessa kommentatorer gemensamt – de är (nästan) alla upprörda över att Juholt inte pratar om skatter. Varför skulle Juholt prata skatter inför sina partivänner, tre år före nästa val och när alla insiktsfulla bedömare förväntar sig en ideologiskt riktning? Ibland får jag för mig att dagens politiska journalister står så långt från alla de sammanhang där politik utformas att de inte längre känner igen en politiker när de träffar på en. Eller att de står så långt från vanliga väljare att de förväxlar sina egna konkurrensbehov om den smartaste analysen med ett medborgarperspektiv.

En annan sak som blir tydlig när fakta saknas och osäkerheten är stor är hur stor del av den politiska journalistiken som handlar om rent tyckande. Ju mindre journalisterna har att hänga upp sina analyser på, desto mer tenderar deras egna politiska åsikter att "pysa ut". Gårdagens Expressen-krönika av K-G Bergström är ett tydligt exempel. Bergström - med en bakgrund som moderat kommunalpolitiker - jämförde Håkan Juholt med Ny Demokratis Ian Wachtmeister. En sådan jämförelse är en rejäl förolämpning, Wachtmeister är ju en väldokumenterad rasist och populist. Jämförelsen säger därför mer om K-G Bergström än om Håkan Juholt.

K-G Bergström - åsiktspysare.

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta

2011-03-25T17:22:00.008+01:00

Nya numret av Arena har utkommit, och med det mina kritiska reflektioner kring förra numrets temaartiklar om psykoanalys. Jag blev inbjuden av Arenaredaktören Devrim Mavi att skriva artikeln, efter att jag i en kortare diskussion på hennes Facebookvägg varit kritisk till de aktuella artiklarna. Devrim Mavi svarar i tidskriften. Diana Mulinari - som är huvudföremålet för min kritik - svarar dock inte förrän i nästa nummer. Här nedan följer min artikel - en kommentar till Devrim Mavis svar återfinns på slutet.

Arena nr 1 2011: Tema psykoanalys.

”Detta är en text skriven i affekt” – som Arena-supporter blir jag bedrövad och beklämd av förra numrets temaartiklar om psykoanalys. ”Flum” är ett uttjatat skällsord i den politiska debatten, men sällan har det varit mer träffande än för att beskriva dessa artiklar. Litteraturforskaren Carin Franzén jämför ogenerat alliansregeringens arbetsmarknadspolitik med 1930-talets fascism. Statsvetaren Per-Anders Svärd gör långsökta kopplingar mellan individer som ”kastrerade subjekt” och politiska massrörelser grundade på nationell identifikation.

Genusvetaren [av någon outgrundlig anledning har detta ord bytts mot professor i den tryckta tidskriften] Diana Mulinaris text är den som gör mig mest konfunderad. Jag läser och läser igen, fyra gånger tröskar jag mig igenom texten. Som forskare är jag van vid svåra texter, men det här är obegripligt. Så mycket förstår jag att Mulinari är arg: arg på nyliberalismen, arg på läkemedelsindustrin och arg på den vänster som inte vill se psykoanalysens storhet.

Mulinari skriver att psykoanalysen är ”nödvändig” för vänstern (eller snarare för det ”antirasistiska/feministiska/queer-/vänsterprojektet”, som hon envisas med att referera till). Några argument för varför vänstern nödvändigtvis ska bekänna sig till en viss (pseudo)vetenskaplig teori om själen och det undermedvetna presenteras dock inte. Det finns inte ens några beskrivningar av vad Mulinari menar med psykoanalys.

Det finns mängder av detaljer jag reagerar på. Varför sätter Mulinari ”autistiska barn” inom citattecken? Menar hon att autism inte finns? Vad är ”kollektiv mental hälsa”? Den slentrianmässiga kritiken mot det medicinska perspektivet för tankarna till scientologikyrkans kampanjer mot psykiatrin.

Det som stör mig allra mest är Diana Mulinaris sätt att exkludera de läsare som inte hör till de redan frälsta. Låt mig ta ett konkret exempel. Mulinari skriver att psykoanalysen är grundläggande i hennes förståelse av rasismen. Men stycket där detta utvecklas (sid. 34, första stycket i andra spalten) är så kryptiskt och jargongspäckat att det är omöjligt för mig att avkoda. Vad är ”kolonial amnesi”? Vad innebär ”den sammansatta relationen av åtrå och objekt som reglerar konstituering av rasistiska emotioner”? Och ska den ”radikala kunskap om vilken roll kön och sexualitet spelade och spelar för det koloniala projektet och för konstituering av rasistiska ideologer och praktiker” verkligen anses vara så allmän att den inte behöver utvecklas och förklaras?

Mot slutet av artikeln finns en passage som blir ofrivilligt komisk. Det är när Mulinari kritiserar postmodernister för att förvandla psykoanalysen till ”en akademisk abstraktion där det grundläggande engagemanget för liv och rättvisa försvinner i myriader av ord som betyder mycket lite, men som fungerar som koder för en klubb för inbördes beundran.” Faktum är att det är precis så jag uppfattar hennes egen text.

Mitt syfte är inte bara att raljera. Jag tror att högtravande, namedroppande och dunkla texter som de om psykoanalys är det sista en krisande vänster behöver. Jag blir därför allvarligt oroad när de publiceras i Arena, en tidskrift som aspirerar på att vara Sveriges ledande samhällsmagasin. Det leder inte till någon idéutveckling och underlättar inte vänsterns politiska mobilisering.

Björn Johnson

Devrim Mavis svar i tidskriften gör mig tyvärr inte så mycket klokare, måste jag erkänna. Hon skriver först att psykoanalysen "varit en avgörande del i alla politiska befrielseprojekt under 1990-talet", ett påstående hon dock inte gör några försök att leda i bevis.

Därefter namedroppar hon ett antal kända akademiker med mer eller mindre tydlig koppling till psykoanalys, och avslutar med att hävda att Arenas temanummer "visar på just den relevans psykoanalys har för förståelsen, inte bara av begrepp som förtryck, klass, kön, sexualitet, rasism och så vidare, utan även för vad politik är, och varför vi engagerar oss politiskt."

Men se där är jag oenig. Det är nämligen skillnad på att påstå och att visa. I texterna påstods det att psykoanalysen var viktig (jag rentav nödvändig) för allt det där uppräknade. Något visande såg jag däremot inte till.

Jobbjägaren - arbetslöshet som individproblem

2011-03-25T08:00:00.011+01:00

Upprördheten inför premiären på Kanal 5:s nya serie "Jobbjägaren" var stor, inte minst i Aftonbladet, där programmet igår behandlades i tre av tidningen avdelningar.

Ingvar Persson påpekade att det som samhällsanalys är "klent att beskriva massarbetslösheten som ett attitydproblem hos de arbetslösa". Petter Larsson skrev om "uppfostrings-tv för arbetslösa" och "underhållningsmobbning" och menade att "den verkliga tragedin är att samma filosofi i dag är regeringspolitik". Elin Grelsson ansåg att programmet är "den perfekta propagandan för att spä på fördomar kring att arbetslösa är lata, bekväma och att det är deras eget fel att de saknar jobb".

Efter att ha sett drygt halva första programmet kan jag bara konstatera att allt detta var rättvist och riktigt beskrivet. Tilläggas kan att dramaturgin var sällsynt seg - jag pallade inte se klart programmet, och det berodde bara delvis på att jag uppfattade det som ärkecynisk skit. Serien kommer knappast att bli någon långkörare för femman. Min mogna kommentar är följande bild på William Rawls (från The Wire):

Tuff skit, femmman.

Men låt mig också ta en lite mer seriös vinkel på problematiken. Jobbjägaren beskriver alltså långtidsarbetslöshet i första hand som ett attitydproblem hos den anställde. Detta attitydproblem kan lösas med coaching, är tesen. Den filosofin har implicit också legat bakom alliansregeringens sönderkritiserade satsning på jobbcoacher. Den enda positiva effekten av denna satsning tycks vara att ett antal new age-profeter och nyandliga skojare kunnat få jobb - som coacher alltså. Många av dessa skulle otvivelaktigt haft svårt att få jobb på den reguljära arbetsmarknaden, som Johannes Forssberg så riktigt påpekat.

Missförstå mig nu rätt: det är alldeles självklart att attityder kan påverka individers möjligheter att få jobb. Men detta kan inte vara kärnan i problemet. Den typ av attityder vi talar om utvecklas inte i ett vacuum, och de förändras inte särskilt snabbt, inte på samhällsplanet i alla fall.

Attityder, självkänsla, utbildning, alternativ, nätverk och alla andra individfaktorer som påverkar chansen att få ett jobb samspelar med situationen på arbetsmarknaden och med arbetsmarknadspolitiken. Det är i dessa mer strukturella omständigheter vi måste söka orsakerna till den ökade långtidsarbetslösheten.

Låt mig ta ett konkret exempel, som jag ofta tar upp när jag föreläser om sjukfrånvaro. På 1970-talet fanns en metadonprogram i Uppsala, som tog emot opiatberoende narkomaner från hela landet. Det handlade om mycket hårt belastade personer, de flesta hade använt droger sedan tonåren och varit tunga narkomaner i fem, tio år, ibland längre än så. Många hade misskött skolan och aldrig skaffat sig någon ordentlig utbildning. Nästan inga hade jobb när de kom in i programmet. Men efter fyra år i behandling hade i genomsnitt mellan 70 och 80 procent av patienterna lyckats skaffa sig sysselsättning - riktiga jobb eller studier (andelen som studerade var cirka 10 procent).

Idag finns motsvarande behandling (metadon- eller buprenorfinbehandling) spridd över hela landet. Kraven för att få hjälp har sänkts, vilket innebär att de som tas in i programmen i genomsnitt är betydligt mindre tungt belastade än 70-talets metadonpatienter. Trots det är det idag bara runt 30 procent av patienterna som har sysselsättning - resten har försörjningsstöd, sjukpenning, förtidspension eller försörjs av närstående.

Ingen ska försöka inbilla mig att dagens narkomaner är mycket mindre arbetsbenägna eller har sämre attityder till att försörja sig själva än vad 1970-talet narkomaner hade. Skillnaden förklaras istället av situationen på arbetsmarknaden. På 1970-talet existerade nästan ingen arbetslöshet. Det fanns en stor efterfrågan på okvalificerad, outbildad arbetskraft. När metadonpatienterna fick ordning på sina liv var de därför eftertraktade av arbetsgivarna.

Idag är läget helt annorlunda. Vem vill anställa en "gammal narkoman" när det finns legioner av arbetslösa ungdomar som köar för jobb? Förändringarna på arbetsmarknaden slår hårdast mot de svagaste grupperna - lågutbildade, personer med krämpor och sjukdomar, de som aldrig varit etablerade på arbetsmarknaden, människor med missbruksproblem...

Men visst är detta ett individuellt problem också. Resultaten i dagens metadonprogram är sämre än vad de var under 1970-talet - fler fortsätter knarka och missköter sin behandling. Jag är övertygad om att det till stor del beror på att många av dagens patienter inte har något meningsfullt att sysselsätta sig med. Med arbete kan man känna sig behövd, man får tillgång till ett nytt nätverk av drogfria kamrater och man kan skapa sig en identitet och position utanför drogvärlden.

Tillgången till ett meningsfullt arbete är sammantaget av oerhört stor betydelse för individers självkänsla och känsla av sammanhang. Regeringspolitiken borde därför i ökad utsträckning handla om att stimulera fram passande arbeten åt personer som har svårt att göra sig gällande på arbetsmarknaden. Istället har man satsat det mesta av krutet på åtgärder som bygger på att problemen enbart finns hos de arbetslösa.

Och sen har Kanal 5 mage att göra underhållning av denna skeva ideologi.

AB Kultur AB Debatt AB Ledare GP Kultur HD Johanna Graf (S) P1 Morgon

Expressen, paradoxernas tidning

2011-03-23T09:51:00.004+01:00

Expressen är en märklig tidning. Den är mer regeringstrogen på nyhetsplats än på den liberala ledarsidan. Ledarredaktionen verkar sköta mycket av den maktgranskning och det ansvarsutkrävande som rätterligen borde ske på nyhetsredaktionen.

Här är några mycket läsvärda exempel, hämtade från den senaste veckan.

Huvudledare om Moderaternas ovilja att avslöja sina bidragsgivare.

Det var när intervjuaren Tomas Ramberg skissade ett hypotetiskt scenario, där en person som donerar en stor summa pengar sedan får en framskjuten position av partiet, som Arkelsten utbrast att han "insinuerade".
Ramberg försökte förklara att så länge Moderaterna insisterar på att mörka, vet vi ju inte att det INTE är så det går till. På det svarade Arkelsten att hon minsann litar på regeringen och lät förstå att det borde alla andra också göra.
Är det en rimlig ordning? Det dominerande regeringspartiet mörkar, men förväntar sig att folket ska tro på dess "hedersord"? Och om folket inte gör det, blir regeringspartiet - förolämpat?
Intressant hållning, men inte påfallande demokratisk.

Johannes Forssberg om narkotikarelaterade dödsfall och polisens strategier.

Det är väl belagt att polisen bättrar på sin statistik genom att mjölka välkända missbrukare på illegala kroppsvätskor. Väldigt lite talar för att den arbetsmetoden gör människor mer motiverade att söka vård. Däremot är det troligt att förbudet får missbrukare att resa murar mot det samhälle som kriminaliserat dem. Tragedin i Motala stärker den hypotesen. Mannen som inte ringde ambulansen, för sitt eget välbefinnandes skull, uppträde omoraliskt med alla slags mått, och det kommer säkert att plåga honom resten av livet. Men det gör inte samhällets ansvar mindre.

Ledare om Reinfeldt som dålig förlorare.

Förlusterna förvandlade honom från en samlad statsman till en patetisk liten grinolle. I flera intervjuer har han bölat om att de rödgröna partierna svek sina löften om att inte samarbeta med SD, genom att stå upp för sin egen politik. Det är oklart om statsministern även menar att han själv gjort sig skyldig till samarbete i de fall Sverigedemokraterna röstat med regeringen.
Intervjuad i Expressen (18/3) förordar Reinfeldt en praxis där man alltid lägger ner sina röster i voteringen om man inte är säker på att man har en majoritet bakom sitt förslag.
Ska den regeln bara gälla oppositionen? För hittills har regeringen inte haft några betänkligheter med att vinna omröstningar tack vare Sverigedemokraternas plötsliga stöd.

Johannes Forssberg om kvacksalveri.

Taubermans utredning går i stället kvacksalvarna till mötes genom att föreslå ett frivilligt, statligt register, där alla får registrera sig förutsatt att de har ett riksförbund om minst 30 personer och följer gängse "yrkesstandard" (?).
Om jag lyckas samla ihop lite folk till en förening av terapeuter, där yrkesstandarden är att behandla bipolaritet med kanelbullar blir jag i så fall alltså välkommen i ett statligt register.
Politikernas omsorg om de psykiskt sjuka är mindre än den respekt som de anser att "alternativmedicinen" i kraft av sin popularitet trots allt förtjänar. Men kristallterapi blir inte en bättre behandlingsmetod för att många efterfrågar den. Förbjud kvacksalvarna att experimentera med psykiskt sjuka och begrav Taubermans utredning någonstans där solen aldrig skiner.

Graviditet i narkomanvård

2011-03-22T09:35:00.008+01:00

Idag blir det en specialare, tidigare publicerad i tidskriften Jordemodern (jo, det är faktiskt sant - det finns en sådan tidskrift, och jag har publicerat en artikel där). Det rör sig om en kort forskningsöversikt om graviditet i samband med läkemedelsassisterad rehabilitering av opiatberoende (LARO). Graviditet under metadonbehandling eller buprenorfinbehandling, alltså. Referenser inom [hakparenteser] återfinns i referenslista i slutet av artikeln.

LARO har blivit en allt vanligare behandlingsmetod för heroinmissbruk. Omkring en tredjedel av patienterna är kvinnor, varav många är i fertil ålder. Inom medicinsk forskning har metadonbehandling länge ansetts vara ”gold standard” vid behandling av gravida heroinmissbrukare, men under senare år har buprenorfinbehandling (med Subutex eller Suboxone) tillkommit som ett intressant alternativ. Båda behandlingarna är dock kontroversiella, inte minst inom mödrahälsovården och förlossningsvården. Barnmorskor och förlossningspersonal utan erfarenheter av opiatberoende mödrar upprörs ofta över att kvinnorna använt droger under graviditeten. Om de nyfödda sedan uppvisar tecken på opiatabstinens – neonatalt abstinenssyndrom – kan ilskan och ifrågasättandet öka.[1]

Fullständig drogfrihet är naturligtvis att föredra under graviditeten, men erfarenheten visar att detta oftast inte är ett realistiskt mål för kvinnor med opiatberoende – särskilt inte som flertalet av kvinnorna lever i relationer med drogmissbrukande män. [2–3] En stor majoritet bland forskare är därför eniga om att gravida heroinmissbrukare bör behandlas med en långtidsverkande syntetisk opioid.[1, 4]

Det är viktigt att förstå vad alternativet till en graviditet med läkemedelsbehandling innebär. Barn som föds av heroinmissbrukande mödrar har ofta svåra abstinensproblem och låg födelsevikt, och förr om åren var det inte ovanligt att barn dog strax efter födseln.[5] När barnen blir äldre uppvisar de ofta tecken på uppmärksamhetsstörningar och beteendeproblem. Tidigare antog man att problemen var en direkt följd av heroinmissbruket, men numera vet vi att fosterskador av lagliga droger som alkohol och tobak ofta är allvarligare än skadorna av illegala droger.[6–7]

Alkoholmissbruk under graviditet kan leda till fetalt alkoholsyndrom och andra svåra skador på barnet.[2] Rökning är också allvarligt och leder till minskad födelsevikt, vilket har ett starkt samband med andra problem för barnets utveckling. Rökning ökar också risken för plötslig spädbarnsdöd.[7] Vid heroinmissbruk orsakas istället de största problemen av näringsbrist, sömnbrist, infektioner och sociala problem som hänger samman med missbruket.[1–2, 7] Skador orsakas också av att nästan alla heroinmissbrukande kvinnor är storrökare.

LARO har många fördelar jämfört med heroinmissbruk. När det gäller metadonbehandling har forskningen entydigt visat att denna i kombination med adekvat mödravård minskar risken för missfall och för tidiga födslar samt ökar barnens födelsevikt. Behandlingen leder dessutom till ökat deltagande i mödravård, minskad infektionsrisk till följd av intravenöst missbruk samt minskad risk för havandeskapsförgiftning och andra allvarliga komplikationer.[1, 8–9] Ju tidigare modern kommer under vård desto bättre blir utfallet.[9]

LARO är emellertid ingen mirakelbehandling för gravida heroinister, lika lite som för andra opiatmissbrukare. Många patienter har ett visst sidomissbruk, och de allra flesta röker under graviditeten. Ett annat vanligt problem är som redan nämnts neonatalt abstinenssyndrom, NAS, hos de nyfödda. NAS är ett akut tillstånd som ofta kräver medicinsk behandling. Problemet är mindre allvarligt än hos barn till heroinmissbrukande kvinnor, men förekommer ändå hos 60–80 procent av barn till mödrar med metadonbehandling.[9]

Ett nyfött barn med NAS.

NAS brukar debutera ett par dagar efter förlossningen och kan yttra sig i form av andningsproblem, nysningar, gäspningar, feber, kräkningar och diarré. I svåra fall kan NAS orsaka ryckningar eller kramp.[8] Behandlingen kan vara besvärlig och är normalt känslomässigt uppslitande för modern. Eftersom neonatal specialistvård ofta krävs kan NAS också försvåra anknytningen mellan modern och barnet.[9]

Försök att förebygga NAS i metadonbehandling har inte varit framgångsrika. Sena avgiftningar bör undvikas, eftersom de kan leda till svåra stressreaktioner hos fostret, vilket kan framkalla för tidig födsel eller i värsta fall leda till att fostret dör.[8] Behandling som syftar till att gradvis minska dosen har också visat sig ineffektiv, eftersom resultatet i allmänhet blir att patienten återfaller i heroinmissbruk.[2, 9] Vissa forskare anser tvärtom att det kan finnas ett behov av att öka dosen mot slutet av graviditeten, eftersom moderns ämnesomsättning då brukar öka.[1, 10]

När det gäller långtidseffekter på barnen har inga allvarliga sådana kunnat påvisas. I flertalet av de studier som gjorts uppvisar barnen en normal kognitiv utveckling jämfört med likvärdiga grupper av barn som inte utsatts för opiater under fosterstadiet (Jones et al. 1999). En studie av 25 fyraåringar vars mödrar haft metadonbehandling visade till exempel på normal utveckling och en genomsnittlig IQ på 106,5, att jämföra med 106 i en kontrollgrupp.[10] Det finns dock några studier som tyder på att barn som haft mycket svår NAS vid födseln är mindre och har långsammare psykomotorisk utveckling än barn utan NAS.[8]

Forskningen om buprenorfin vid graviditeter är ännu inte så omfattande. Ett antal jämförande studier och små kontrollerade studier har dock visat att preparatet är säkert och effektivt för både mamman och barnet, med lägre förekomst av NAS jämfört med metadon.[3, 11–12]

En av de senaste och mest omfattande studierna är svensk jämförande studie.[3] Den omfattade samtliga barn födda till mödrar med metadonbehandling (1982–2006) respektive buprenorfinbehandling (2001–2006) inom Stockholms läns landsting. Det rörde sig sammantaget om 26 kvinnor och 35 graviditeter med metadon respektive 39 kvinnor och 47 graviditeter med buprenorfin. Studien visade att NAS var betydligt vanligare med metadon: 77,8 procent av barnen till mödrar med metadon hade NAS, och hela 52,8 procent av barnen behövde medicinsk behandling. När det gällde barnen till mödrar med buprenorfin hade 40,4 procent NAS, men endast 14,9 procent så svår att behandling krävdes. Barnen till mödrar med metadon föddes dessutom i genomsnitt en vecka tidigare och vägde 300 gram mindre än barnen till mödrar med buprenorfin. Sammantaget tyder detta på att buprenorfin har klara fördelar jämfört med metadon under graviditet.

Till följd av de bemötandeproblem som kan förekomma inom mödrahälsovården menar många att vården bör ske med specialutbildad personal. Miljön måste under alla omständigheter vara stödjande så att riskerna för modern och barnet minimeras, såväl under graviditeten som efter födseln.[2] Forskning har visat att det bästa är att LARO sker i en enkönad behandlingsmiljö där sjukvård, mödravård och föräldrautbildning finns tillgänglig.[7]

Björn Johnson

Referenser

1. J. Ward, R. P. Mattick & W. Hall, 1998. Methadone Maintenance During Pregnancy, i Ward et al. 1998. Methadone Maintenance Treatment and Other Opioid Replacement Therapies. Amsterdam: Harwood Academic Publishers.

2. A. Wright & J. Walker, 2007. Management of Women Who Use Drugs During Pregnancy, Seminars in Fetal & Neonatal Medicine 12:114–118.

3. J. Kakko, M. Heilig & I. Sarman, 2008a. Buprenorphine and Methadone Treatment of Opiate Dependence During Pregnancy: Comparison of Fetal Growth and Neonatal Outcomes in Two Consecutive Case Series, Drug and Alcohol Dependence 96:69–78.

4. G. Fischer, 2000. Treatment of Opioid Dependence in Pregnant Women, Addiction 95:1141–1144.

5. L. P. Finnegan, 1988. Drug Addiction and Pregnancy. London: Kluwer.

6. K. Kaltenbach, 1996. Exposure to Opiates: Behavioral Outcomes in Preschool and School Aged Children, NIDA Research Monograph 164:230–241.

7. H. E. Jones, 2006. Drug Addiction During Pregnancy: Advanced in Maternal Treatment and Understanding Child Outcomes, Current Directions in Psychological Science 15(3):126–130.

8. H. E. Jones, M. L. Velez, M. E. McCaul & D. S. Svikis, 1999. Special Treatment Issues for Women, i E. C. Strain & M. L. Stitzer (red.), Methadone Treatment for Opioid Dependence. Baltimore: Johns Hopkins University Press.

9. L. Burns, R. P. Mattick, K. Lim & C. Wallace, 2006. Methadone in Pregnancy: Treatment Retention and Neonatal Outcomes, Addiction 102:264–270.

10. H. S. Joseph, S. Stancliff & J. Langrod, 2000. Methadone Maintenance Treatment (MMT): A Review of Historical and Clinical Issues, The Mount Sinai Journal of Medicine 67 (5–6):347–364.

11. H. E. Jones, R. E. Johnson, D. R. Jasinski, K. E. O’Grady, C. A. Chisholm, R. E. Choo, M. Crocetti, R. Dudas, C. Harrow, M. A. Huestis, L. M. Jansson, M. Lantz, B. M. Lester & L. Milio, 2005. Buprenorphine Versus Methadone in the Treatment of Pregnant Opioid-dependent Patients: Effects on the Neonatal Abstinence Syndrom. Drug and Alcohol Dependence 79(1):1–10.

12. T. Binder & B. Vavrinkova, 2008. Prospectove Randomised Comparative Study of the Effects of Buprenorphine, Methadone and Heroin on the Course of Pregnancy, Birthweight of Newborns, Early Postpartum Adaption and Course of the Neonatal Abstinence Syndrome (NAS) in Women Followed Up in the Outpatient Department, Neuroendocrinological Letters 29(1):80–86.

Läsvärt

2011-03-20T17:58:00.007+01:00

Helgen är egentligen ingen bra dag att blogga - trafiken till denna blogg är mindre än hälften av vad den är på en vanlig vardag. Å andra sidan har man ofta tid att skriva lite mer utförliga blogginlägg på helgen. Idag har detta märkts tydligt, flera av mina favoritbloggare har lagt ut höggradigt läsvärda inlägg.

Den danske statsvetaren Jacob Christensen bloggar på engelska. Hans senaste inlägg, The "Danish Strategy", handlar om partistrategier på båda sidor av sundet. I Danmark menar många att Venstre, Danmarks motsvarighet till det svenska Folkpartiet, underlättade för Dansk Folkeparti att bli framgångsrika och rumsrena, genom att föra upp deras frågor på dagordningen. Har motsvarande hänt även i Sverige?, frågar sig Christensen.

Det är känt att Folkpartiet vände sig till Venstre för att hämta inspiration i valet 2002 - resultatet blev språktestkravet, som sannolikt hade en viss del i partiets framgångar i det valet. Men vilka likheter och skillnader finns i övrigt? Det resonerar Christensen kring i sitt inlägg. Och jag har tidigare anknutit till liknande frågor i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Nästa lästips: Zooekologen Patrik Lindenfors driver en ateistisk, religionskritisk blogg som är värd att kika förbi. Ofta är inläggen i kortaste laget i min smak, men man får många goda länktips, inte minst till den amerikanska religionsdebatten. Idag har han ett lite länge inlägg om religionshistorikern Karen Armstrong. Mycket intressant - läs det här.

Slutligen har Johan Nordgren, Drogsociologi.se, lagt ut en utmärkt recension av Johan Kakkos nya bok Heroinberoende (Liber 2011). Som vanligt är det ett genomarbetat inlägg fyllt av intressanta observationer. Jag har också läst Kakkos bok, och instämmer i det mesta Nordgren skriver.

Ett spår som Nordgren tar upp är de etiska problem som kan finnas när man jämför läkemedel med placebo. Johan Kakko och forskningsledaren Markus Heilig fick utstå en del kritik för detta när de publicerade sin första studie av buprenorfinbehandling, som genomfördes i Stockholm kring millennieskiftet. I studien jämförde forskarna ett behandlingsprogram med psykosocial behandling och buprenorfinpreparatet Subutex med ett motsvararde placeboupplägg. 40 heroinmissbrukare lottades in i de respektive alternativen, 20 personer i varje.

Resultaten visade att 75 procent av patienterna i Subutexgruppen stannade kvar i behandlingen i över ett år - och därmed fick mycket bättre liv än de hade i missbruket. I placebogruppen hade däremot samtliga patienter lämnat behandlingen efter drygt 50 dagar. Fyra av dessa personer avled senare under upföljningsperioden av överdoser.

Johan Kakko år 2000,
från en artikel i Aftonbladet
om Subutexstudien.

Kakko och Heilig försvarade dock sitt upplägg med att försöket syftade till att utvärdera och därefter sprida en behandling som tidigare inte funnits. Det evidensbaserade alternativet, metadonbehandling, kunde inte heller erbjudas gruppen, eftersom patienterna inte uppfyllda den tidens hårda krav för att få sådan behandling.

Det tragiska utfallet i kontrollgruppen påminner starkt om resultatet i Lars Gunnes och Leif Grönbladhs välkända metadonstudie, som publicerades 1980. Jag skrev om den studien i min avhandling Policyspridning som översättning och i boken Metadon på liv och död (Studentlitteratur 2005). Jag citerade då en tidningsartikel från den aktuella tiden, "Dömda till döden av principer" av Per Olov Enquist. Jag avslutar detta blogginlägg med att citera ur Enquists artikel och vad jag skrev i anslutning till detta (ur Metadon på liv och död):

Man gjorde ett experiment vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala, ett medicinskt experiment, alls inte i hemlighet, men egentligen ett ganska kontroversiellt försök. Ändå var det hela mycket enkelt, själva förfarandet enkelt, och vad resultatet skulle bli, det visste man i stort sett redan på förhand. Kort sammanfattat: man dömde ett antal unga människor till döden, samt exekverade domen. Inget märkvärdigt kanske, men en smula ovanligt i vårt land.

Så här gick det till. En grupp på 34 grava heroinister, samtliga under 24 år men ändå sedan omkring sju år till synes räddningslöst fast i drogen, hade mot slutet av 70-talet begärt att bli behandlade med metadon. /- - -/ Man beslöt i detta läge att göra ett vetenskapligt experiment med de 34. En halva på 17 personer behandlades med metadon. Den andra hälften fick däremot nej. Av dem skapades en kontrollgrupp, för att ge experimentet vetenskaplig signifikans. Den senare gruppen fick tillgång till samtliga andra behandlingsmetoder, som man ju dock sedan åratal visste var verkningslösa. /- - -/ Resultatet av experimentet blev det väntade. 81 % av den grupp som blev behandlade med metadon blev missbruksfria, kunde återanpassas socialt, har i de flesta fall arbete, och lever. Utfallet för kontrollgruppen, de som fått nej, var också helt normalt och väntat. Kontrollgruppen strök i stort sett med, alltså dog: inte som råttor kanske, men som heroinister.

Allteftersom experimentet fortgick lät ledningen dock en viss överströmning till ja-gruppen ske, förmodligen för att kontrollgruppens ”resultat” blev alltför förfärande /…/ Man överförde alltså några till metadongruppen, där de sedan kom att tillhöra dem som upphörde med missbruket och återanpassades.

Dock återstod efter fyra år åtta personer i kontrollgruppen. Av dem hade en lyckats bli drogfri, två var grava heroinister och satt i fängelse, medan fem var döda.

Man kan alltså säga: experimentet var både tydligt, framgångsrikt, samt vetenskapligt säkerställt; inte så mycket tack vare att metadongruppen klarat sig, utan för att kontrollgruppen strukit med.

Här kan det vara på sin plats att inskjuta att forskarna när den aktuella studien inleddes, i mitten av 1970-talet, hade mycket vaga begrepp om dödligheten bland heroinnarkomaner, eftersom så få tidigare studier gjorts. Man visste inte heller ”sedan åratal” att drogfri narkomanvård var ”verkningslös”. Tvärtom fanns det inom de flesta läger en väl spridd föreställning om att den drogfria narkomanvården var mycket effektiv. Vilket den dock inte var. Åter till Enquist:

Vad är då slutsatserna? Är det att ledaren för detta experiment, professor Gunne /…/ i onödan tagit livet av minst fem unga människor för att ge vetenskaplighet åt sitt försök?

Det är kanske en första slutsats man vill dra, men därför inte nödvändigtvis vare sig en slutgiltig, eller ens särskilt relevant. Experimentet utspelas nämligen i ett politiskt fält och har en infattning. Till den hör att professor Gunne sedan många år för en kamp för tillstånd att få metadonbehandla långt fler grava heroinister. /- - -/ Det intressanta och stötande i professor Gunnes experiment var bland annat att han skapade en kontrollgrupp, vars villkor var den alldeles normala heroinistverkligheten. Kontrollgruppen var så att säga det alldeles normala tillståndet, men experimentsituationen tydliggjorde vad politiska beslut, i vilken riktning de än gick, egentligen betydde /…/ Man kunde statistiskt räkna ut vad ett uteblivet beslut kostade väntekön i form av människoliv.

Det intressanta och ovanliga i professor Gunnes experiment var att han tydliggjorde en redan existerande situation.

En klok sammanfattning. Gunne och Grönbladh hade varit inne på samma spår i sin artikel: ”Om någon vill klandra etiken i denna studie måste han samtidigt hävda att metadonbehandlingen borde få tillåtas växa, även utan den kunskap som erhållits ur föreliggande undersökning”. Det var samma argument Johan Kakko och Markus Heilig använde för att försvara sitt forskningsupplägg.

Jag menar att de forskare som försöker lösa en orimlig vårdpolitisk situation självklart inte ska behöva klandras för detta. De som ska klandras är istället de politiker, tjänstemän och organisationsföreträdare som ansvarat för den svenska narkomanvårdspolitiken.