lördag 24 november 2012

Gästinlägg om "läckage" av narkotikaklassade läkemedel

De senaste veckorna har diskussionen om "läckage" från metadon- och buprenorfinbehandling - alltså patienter som delar med sig av eller säljer sin medicin - varit hetsig i medierna. Det hela började med ett "avlöjande" från SVT:s lokala Stockholmsredaktion, ABC Nytt, om att man kunde köpa buprenorfinläkemedlet Subutex i ingången till Rosenlunds sjukhus. I realiteten byggde avslöjandet på en brottsprovokation av SVT:s reporter Anna-Klara Bankel, ett förfarande som blivit starkt ifrågasatt och anmält till Myndigheten för radio och teve (fd Granskningsnämnden).

Jag har länge tvekat om jag ska ge mig in i debatten, som jag uppfattat som ytlig, ensidig, moraliserande och bitvis direkt felaktig. Jag har känt att det finns ett starkt behov av sans och nyanser, något jag tror mig kunna bidra med, men samtidigt känner jag mig bakbunden av det pågående forskningsprojekt om "läckage" som jag och min kollega Torkel Richert arbetar med sedan ungefär ett år tillbaka. Det vore oprofessionellt om jag skulle gå ut föregripa våra resultat i nyhetsmedia, innan resultaten blivit granskade och publicerade.

Jag har beslutat mig för att ge några synpunkter på rapporteringen i några kommande blogginlägg, som jag ännu inte skrivit ihop. Igår tog jag dock del av ett intressant inlägg på Facebook, signerat Joakim Bergendahl. Joakim är sjuksköterska och arbetar inom specialistpsykiatrin i Västra Götalandsregionen. Han har arbetar med läkemedelsassisterad behandling med metadon och buprenorfin i nästan tio år, sedan 2003. Jag har fått tillstånd att publicera Joakims intressanta text som ett gästinlägg här på bloggen. Han skriver som privatperson, inte i sin yrkesroll. Ordet till Joakim:


Joakim Bergendahl

Så kallat läckage förekommer överallt där det förskrivs narkotikaklassade eller andra preparat som har missbrukspotential. Här är en uppräkning av de vanligaste grupperna av narkotikaklassade preparat.

Morfin (och massor med andra morfinliknande preparat): Förskrivs från till exempel kirurgmottagningar, vårdcentaler och andra vårdinrättningar. Ett ofta nödvändigt preparat mot svår smärta. Läckage förekommer, men det sker aldrig någon kontroll av huruvida patienterna äter preparaten själva eller säljer dem (eller både och).

Bensodiazpeiner (preparat som exempelvis Xanor, Stesolid): Förskrivs främst från vårdcentraler och psykiatriska mottagningar. Används bland annat som lugnande preparat vid ångestillstånd. Läckage förekommer, men det sker aldrig någon kontroll av huruvida patienterna äter preparaten själva eller säljer dem (eller både och).

Sömnmediciner (preparat som Imovane/Zopiklon, Stilnoct/Zolpidem): Snabbverkande tabletter vid insomningsproblem, förskrivs från vårdcentraler och psykiatriska mottagningar samt andra vårdinrättningar. Läckage förekommer, men det sker aldrig någon kontroll av huruvida patienterna äter preparaten själva eller säljer dem (eller både och).

Centralstimulerande läkemedel mot bland annat ADHD (preparat som till exempel Ritalina, Concerta): Förskrivs från i första hand av psykiatriska och barnpsykiatriska mottagningar. Läckage förekommer, men det sker aldrig någon kontroll av huruvida patienterna äter preparaten själva eller säljer dem (eller både och).

Alkohol (preparat som till exempel rödvin, whiskey, vodka, cider och öl, bara för att nämna några): Får köpas av vem som helst över 20 år, utan krav på recept. Läckage till minderåriga förekommer. Alkohol är som jag givetvis vet inte narkotikaklassat, men är ändå intressant att nämna i sammanhanget. Lagligt är inte detsamma som ofarligt.

Läkemedel vid heroin/opiatberoende (preparat som metadon, Subutex, Buprenorfin och Buprenotex): Förskrivs från specialiserade beroendemottagningar efter noggrann bedömning av patientens beroendeproblem. Läckage förekommer. Till skillnad från ovan nämnda grupper förekommer även, på gott och ont, oftast följande kontroller:

1. De första sex månaderna i en behandling får patienten enligt socialstyrelsens riktlinjer INTE själv ansvara för några doser. Således kommer patienten varje dag till sin mottagning för slumpmässiga urinprovskontroller och övervakat intag av dagens dos.

2. För patienter som efter en lång behandlingstid börjat få ansvara för sina egna mediciner vissa dagar förekommer på många mottagningar så kallade slumpmässiga inringningar. Det innebär att patienten med relativt kort varsel ska infinna sig på sin mottagning och ta med sig kvarvarande mediciner för att redovisa att man har kvar de mediciner som man inte hunnit använda. Om så inte skulle vara fallet kan det innebära olika konsekvenser, beroende på vilken mottagning patienten går till (detta är inget som socialstyrelsen reglerar i detalj). Ibland kan det handla om dossänkningar, ibland att man avslutar patientens behandling omedelbart med eller utan nedtrappning, ibland att patienten får återgå till dagliga övervakade intag av medicinen.

3. Slumpmässiga blodprovskontroller. Patienter med metadon eller buprenorfin ligger oftast väldigt stabilt i sin blodkoncentration över tid när de är välinställda på sin medicin. Visar en sådan kontroll en onormalt stor avvikelse så kan det leda till konsekvenser enligt punkt 2 ovan.

4. Det finns säkert flera andra olika konsekvenser på olika mottagningar men jag tror att de ovan är de vanligaste.

Självklart är det ingen som arbetar med läkemedelassisterad behandling som tycker det är okej att sälja delar av sin medicin. Problemet är bara att det ständigt är gruppen heroin-/opiatberoende som ljuset riktas mot, vilket gör att stigmatiseringen blir oproportionerligt stor mot dem som haft otur att fastna i ett heroinberoende. Dessa personer får ofta finnas sig i att ses som en sämre sorts människor än personer som fastnat i andra drogberoenden. Denna stigmatisering gäller oavsett om personerna säljer delar av sin dos eller inte.

Alltså, när det gäller att försöka förhindra läckage av Subutex/metadon görs redan idag oändligt mycket mer insatser vid förskrivande mottagningar än vid motsvarande förskrivande mottagningar av andra narkotikaklassade läkemedel.

Min huvudsakliga fråga är: Hur kommer det sig? Om man från myndigheter och politiska beslutsförsamlingar tycker det är bra med dessa försök till åtgärder vore det då inte rimligt att ta ett samlat och likvärdigt grepp gällande alla narkotikaförskrivningar? För överallt där det förskrivs narkotiskaklassade preparat kommer det finnas ett visst läckage. Hur stort eller litet det är får framtida forskning visa.

Sverige har kanske en av världens mest strikta föreskrifter när det gäller buprenorfin- och metadonbehandling. Varför specialbehandla just den här gruppen patienter när det annars oftast räcker att luta sig mot Hälso- och sjukvårdslagen vid andra behandlingar? Jag tar i det här inlägget inte någon ställning till om det är bra eller dåligt med särbehandlingen, men om man nu tycker det är bra med rejält reglerade verksamheter inom området narkotikaklassade läkemedel så varför inte likställa dessa riktlinjer och även reglera vilka slags kontroller de övriga förskrivande verksamheterna ska använda sig av för att motverka läckage?

Varför ska till exempel inte Agda, 77 år, kunna bli inringd slumpmässigt från sin vårdcentral för att visa att hon minsann har rätt antal tabletter kvar av sin sömnmedicin? Jo, det förekommer även att äldre människor säljer mediciner och jo, även sömnmediciner kan missbrukas och ge ett beroende som är mycket svårt att komma tillrätta med. Eller är det bara människor som oftast farit väldigt illa under sin uppväxt och haft oturen att bli beroende av heroin som ständigt ska utsättas för samhällets misstänksamhet?

Avslutningsvis ska jag komma med några olika förslag för att komma tillrätta med/stoppa läckage. Här avser jag då läckage av alla sorters narkotikaklassade mediciner. Vilket förslag man föredrar är väl kanske en fråga om vad man har för människosyn och vad man tycker är realistiskt. Hur seriös jag är med förslagen får ni avgöra själva. Se dem bara som möjliga, om än i vissa fall knappast önskvärda.

1. Alla som har narkotikaklassade mediciner får endast och utan undantag så länge behandlingen pågår dagligen eller flera gånger per dag under övervakning inta sina mediciner. Här finns det många nya arbetstillfällen att skapa för vårdpersonal av olika kategorier (vårdpersonal är det dock redan brist på). Samtidigt kan det bli svårt för den enskilde patienten att kunna leva ett någorlunda normalt liv med den uppbundenheten det övervakade intaget skulle innebära. Det kan till exempel vara knepigt att hitta ett arbete som tillåter att den anställde springer fram och tillbaka till sin sjukvårdsmottagning på daglig basis. Men arbetslinjen kanske inte är så viktig i det här fallet?

2. Förbjud alla narkotikaklassade mediciner rakt av! Detta gäller även morfin vid svåra cancersmärtor (det finns nämligen läckage till och med i sådana fall). Obehandlat heroinberoende har också en mycket hög dödlighet samt orsakar mycket smärta, både fysisk och psykisk. Cancerpatienter, andra med smärtproblematik och ångest med mera får helt enkelt hänvisas till den svarta marknaden med allt vad det innebär. (Fråga någon som är/varit heroinberoende så kan ni få information om vad detta innebär.) På plussidan: Mängder med nya arbetstillfällen som narkotikaspanare!

3. Se läckaget för vad det är: En illegal handling som faktiskt i första hand är polisens sak att utreda och lagföra, inte sjukvårdens huvudansvar, även om vårdgivaren givetvis ska arbeta med problemet.

Såvida man inte tycker förslag ett och två verkar som framkomliga vägar så får man tyvärr ta det onda med det goda och göra så gott det går. Det innebär att väga individens personliga ansvar mot läckagerisken och inse att läckage alltid i viss mån kommer att förekomma, åtminstone i ett samhälle som värdesätter individens eget ansvar och frihet och som vill erbjuda humana och vetenskapligt beprövade behandlingar. Alternativt kan man framhålla till exempel Ryssland som ett föregångsland. Där är läkemedelassisterad behandling för opiatberoende förbjudet och den som skriver positiva artiklar om metadonbehandling riskerar att få myndigheternas ögon på sig.

För att inte bli missförstådd: Jag tycker inte att det är okej att sälja sina förskrivna mediciner, oavsett vilken sort det är. Insatser för att minska problemen kan och ska göras, men måste göras humana och i möjligaste mån utformas så att man inte drar alla patienter över en kam.

Joakim Bergendahl

fredag 2 november 2012

Slutreplik till Folkhälsoinstitutet

Härom dagen svarade Folkhälsoinstitutet på min och Björn Fries hårda kritik. Vår slutreplik var inne i torsdagens Expressen (pappersversionen). Vi publicerar den även här på bloggen:

Folkhälsoinstitutets generaldirektör Sarah Wamala svarar ganska lågmält på vår allvarliga kritik mot hur myndigheten sköter utdelningen av projektmedel för drogförebyggande verksamhet. En kritik som för övrigt också delas av Riksrevisionen, som krävt skärpning. Det handlar om en miljonrullning på 40 Mkr per år.

Sarah Wamala menar att vi inte förstått hur folkrörelsernas arbete går till och hur svårt det är att balansera och främja deras deltagande i drogpreventionen. Vi har dock inte uppfattat att regeringens pengar är avsedda som ett slags dolt verksamhetsstöd till frivilligorganisationer. Vi antog att det var regleringsbrevet som gällde.

Sarah Wamala menar vidare att man visst granskar ansökningarna noga och att man dessutom kräver redovisning och utvärdering från de organisationer som ges ekonomiskt stöd. Om godkända redovisningar inte finns krävs pengarna åter. Det skulle vara intressant med några exempel på projekt där återkrav och återbetalning skett?

I övrigt tackar vi för inbjudan till frukostmöte i nästa vecka. Vi tolkar inbjudan som att Sarah Wamala trots allt tar vår kritik på allvar. Vi ser fram emot att föra konstruktiva samtal om hur arbetet med drogprevention kan förbättras.