Juholt, lögner och sakpolitik

Drevet kring Juholtaffären går vidare och det framkommer allt fler uppgifter. Mycket av det som skrivit de senaste dagarna har dock varit obekräftade uppgifter, hemliga källor och skvaller, men drevets logik är obönhörlig. Villebrådet ska fällas, kosta vad det kosta vill, pressetiska diskussioner kan vi ta senare.

Vi kan konstatera att det redan innan denna affär briserade hade växt fram en dominerande berättelse i medierna, enligt vilken Håkan Juholt bekrevs som ombytlig och dålig på att förankra politiska förslag (beskrivningar som säkert kan ha en del fog för sig). Till detta läggs nu ord som "slarvig", "lögnaktig" och "girig".

Själv tror jag inte att Håkan Juholt försökt berika sig med oärliga medel, jag tror mest att han varit slarvig, men vad jag tror är av underordnad betydelse. På samma sätt som Mona Sahlin fick äta upp Tobleroneaffären år efter år efter år kommer Håkan Juholt framöver att blir kallad "Ljugholt" och "Tjuvholt". Denna affär kommer alltid att ligga honom i fatet, och om han sitter kvar blir den en allvarlig belastning i nästa valrörelse.

Den förundersökning som nu pågår är sjävklart av betydelse för Håkan Juholts möjligheter att erhålla tillräckligt stöd inom sitt parti. Men i det längre perspektivet är rättsprocessen rätt ointressant, tror jag. Som Johanna Graf och fyra andra socialdemokrater påpekade på SvD Brännpunkt härom dagen är politiken en förtroendebransch:

En politikers yttersta dom är väljarens, inte rättsväsendets. Även om en politiker i juridisk mening inte överskrider lagen så blir väljarnas dom ofta hård om de får en känsla av att politikern har försökt tillskansa sig privilegier.

Min slutsats blir därför att Håkan Juholt gör bäst i att kasta in handduken nu, och ge den tid som behövs innan nästa val till sin efterträdare, oavsett om det blir en Damberg, en Eneroth, en Sommestad, en Östros, eller vem som nu kan tänkas vara tillräckligt modig/dumdristig för att utsätta sig och sina närstående för den moderna "mediedemokratin".

Lärdomarna för Socialdemokraterna borde vara många. Till att börja med måste man arbeta mycket mer professionellt med sina ledande politikers privatekonomi. Hade Socialdemokraternas valberedning anlitat ett par skickliga grävjournalister och några privatekonomer så hade de kunnat utreda Juholts privatekonomi och vandel innan kandidaturen. Då hade man sannolikt hittat oklarheter, slarv och eventuella olagligheter, så att betydelsen av detta hade kunnat värderas innan Juholt valdes.

Det är också nödvändigt att ledande partiföreträdare anlitar revisorshjälp med sin privatekonomi i framtiden, så att liknande historier i möjligaste mån kan undvikas.

Men här finns också en annan och viktigare fråga som Sveriges journalister borde diskutera. Jag förstår verkligen att affärer som dessa skapar sin egen drevlogik, att granskningen av politikers privatekonomiska förhållanden är nödvändig och att den dynamik vi sett de senaste dagarna i realiteten är ofrånkomlig. Jag förväntar mig inte att medierna ska ta mer ansvar för sina publiceringar av "hemliga källor" och skvaller framöver, även om jag naturligtvis hoppas det.

Vad jag däremot skulle önska är att den politiska bevakningen i ökad grad fokuserar på sakpolitiska förhållanden, alltså på den verkliga politik som är av betydelse för oss medborgare i vår vardag. Det är självklart inte acceptabelt om politiker slarvar eller fuskar med offentliga medel. Det är också illa om de ljuger om sådant. Men det är betydligt värre när de ljuger om sakpolitik.

Här brister medierna tyvärr allvarligt i sin granskning. På mina forskningsområden hittar jag ständigt exempel på ljugande politiker. Detta är inget som är särskilt svårt att kolla upp för journalister heller, det räcker med att man sätter sig in i de politiska sakfrågorna och skaffar sig ett hyfsat nätverk av experter.

Här på bloggen har jag nyligen skrivit om de narkotikapolitiska lögner som förts fram av moderata socialpolitiker i riksdagen, men låt mig ge ytterligare några exempel.

För knapp ett år sedan avslöjade ekonomhistorikern Malin Junestav och jag att socialförsäkringsminister Ulf Kristersson ljög om sjukförsäkringen. Ingen journalist nappade på detta (se även denna).

För ett tag sedan debatterade förre narkotikasamordnaren Björn Fries narkotikapolitik med barn- och äldreminister Maria Larsson. Sakfelen stod som spön i backen i Larssons anföranden, men ingen journalist ställde henne till svars för detta.

Exemplen ovan rör alla borgerliga politiker, men jag hyser inga som helst illusioner om att man inte kan hitta gott om sakpolitiska lögner även bland S, V och MP-politiker. Ljugandet i narkotikapolitiska frågor är exempelvis mer eller mindre endemiskt och rör alla partier i varierande grad.

AB AB AB DN DN DN Exp Exp SvD SvD SvD