Jesper Strömbäck om Tea Party-rörelsen

Härom dagen tipsade jag om Jesper Strömbäcks blogg. Idag har han en utmärkt post om det amerikanska mellanvalet och Tea Party-rörelsen. Högaktuell, angelägen och skrämmande läsning.

Ännu mer kritik mot sjukförsäkringen

Ännu en välformulerad debattartikel om sjukförsäkringen på DN Debatt.

Den här gången är det forskare inom rättsmedicin respektive yrkes- och miljömedicin som kritiserar dels arbetsförmågebedömningen - utifrån samma problematik som jag och många andra tidigare lyft fram - dels den tendens som finns att dela i sjuka i ett A- och B-lag.

Denna tendens kommer sig av de "undatagsregler" regeringen var tvungen att införa i december förra året, för att undvika att cancersjuka och döende skulle kastas ur sjukförsäkringen och tvingas till "arbetslivsintroduktionen". Redan då invände många att man kunde vara mycket allvarligt sjuk även om man inte hade cancer, ALS eller någon annan av de enskilda diagnoser som omfattas av undantagsreglerna.

"Bagdad Bob" Lundbäck kommenterar, och vantolkar naturligtvis artikeln å det grövsta.

Frågan är: när ska granskande journalister vakna och sätta press på beslutsfattarna i den här frågan?

Lästips: knark och korruption

Två intressanta artiklar i dagens nyhetsflöde:

Moderata Borås Tidning refererar debatten mellan Maria Larsson och Björn Fries. De tycks ha insett att Larssons position är ohållbar, och anknyter till Missbruksutredningens hittillsvarande rapporter.

Tyvärr fastnar dock den allmänna debatten i ett skyttegravskrig mellan "drogliberaler" och "moralister". Frågan om hur det kan komma sig att drogliberala länder som Portugal och Nederländerna har en lägre narkotikadödlighet än Sverige, ställer på något sätt frågan på sin spets. En mer tillåtande attityd till droger kommer oundvikligen att leda till att fler fastnar i missbruk, men tydligen har även drogliberala länder något att lära oss.

Detta är baske mig kungsord när det komme från en moderat ledarsida. En invänding dock: när tidningen talar om att "det förebyggande upplysningsarbetet och diskussionerna riktat till ungdomar är A och O inom narkotikabekämpningen" gör de det mot bättre vetande. Detta är samma linje som Maria Larsson har drivit sedan hon tillträdde. Men enligt tämligen samstämmig forskning fungerar varken skrämelspropaganda eller saklig skolupplysning som drogprevention.*

I Sydsvenskan skriver min gamle vän och doktorandkollega från förr, Gissur Ó Erlingsson, om korruption tillsammans med Jonas Linde . De menar att det finns all anledning att ta den svenska korruptionen på allvar. Avslutningen är intressant, och anknyter till den pågående diskussionen kring Sofia Arkelsten:

I det värsta scenariot har korruptionsökningen skett gradvis, så att problemen i tysthet blivit svårhanterliga. Här kan självbilden av Sverige som korruptionsbefriat varit direkt skadlig.

När frånvaron av korruption tas för given uppstår goda lägen för maktmissbruk.

En pågående offentlig debatt om gränserna mellan etiska och oetiska beteenden är sannolikt korruptionshämmande i sig.

Gissur Ó Erlingsson - stilig och smart.

* För referenser och diskussion, se t.ex. Kerstin Svenssons kapitel om drogprevention i antologin Nytta och fördärv (red. Verner Denvall & Bo Vinnerljung, 2006) eller Ted Goldbergs nya Hur blir man narkoman? (2010). Se även Brå:s utvärdering av skolpreventionsprogrammet "Våga" (en översättning av amerikanska "Dare"), som bl.a. genomfördes av min vän Robert Svensson.

Beautiful Blogger Award

Jag har blivit nominerad till Beautiful Blogger Award, en vandringsutmärkelse man sänder vidare till bloggare man tycker särskilt mycket om.

Det är Biology & Politics, den stridbare zooekologiprofessorn Erik Svensson, respektive Ulf Bjereld, bloggande statsvetarprofessor och socialdemokrat, som nominerat mig. Jag tackar, bockar och bugar!

Med nomineringen följer fyra uppgifter:

1. Kopiera in Awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den.

2. Tacka och länka till den som nominerade dig.

3. Nominera sju andra bloggare och länka till dem.

4. Berätta sju intressanta saker om dig själv.

De två första uppgifterna klarade jag av ovan. När det gäller nomineringarna följer de här. (Eriks och Ulfs bloggar är två av mina favoriter, men jag antar att de går bort av jävsskäl - annars kunde vi ju bara skicka utmärkelsen mellan oss :-)

* Vänstra Stranden. Här huserar Marie Demker, statsvetarprofessor från Göteborg. En av mina absoluta favoritbloggar med extremt hög och jämn kvalitet. "Här finns samhällsdebatt, kultur- och mediekritik, politisk analys och kommentarer till samtida fenomen och ibland även en och annan nyhet", skriver VS själv, och det är en helt riktig beskrivning.

* Storstad. Marika Åsbrink Lindgren, stjärnan bland unga socialdemokratiska bloggare. Genomarbetade inlägg som kryddas med många diagram. Storstad gör nationalekonomiska resonemang och ekonomisk politik spännande. Debattglädje i kommentarsfälten.

* Andreas Johansson Heinö. Ännu en Göteborgsstatsvetare. Bloggar mestadels om debatten om det mångkulturella samhället. Vi tycker ganska olika, men han får mig ofta att revidera eller nyansera mina åsikter.

* Drogsociologi.se. Denna blogg - vars namn på ett utmärkt sätt beskriver innehållet - drivs av sociologistudenten Johan Nordgren. Långa, välskrivna och informativa artiklar om droger och samhälle.

* Expressens ledarblogg. Johannes Forssberg är den klarast lysande stjärnan bland svenska ledarskribenter. Alltid relevant, en liberal i min smak, med rakbladsvass penna.

* Utredarna. TCO:s utredare bloggar om allt från utbildningspolitik till arbetsrätt. Kjell Rautio uppskattar jag allra mest - tyvärr slutar han blogga inom kort, eftersom han går till LO.

* Jesper Strömbäck. Journalistikprofessor vid Mittuniversitetet som bloggar om medier, politisk journalistik, partier och val. Folkbildare som håller efter tidningarna när de slarvar med opinionsmätningarna. Många bra boktips.

Några andra favoritbloggar är Inslag, Frihetspropaganda och Isobels Text och Verkstad, men numera bloggar de lite för sporadiskt för att komma ifråga.

Slutligen ska jag alltså berätta sju intressanta saker om mig själv. Okej, det var lite svårare än att nominera bra bloggar. Men jag försöker:

1. Jag stiger upp ur sängen kl. 06.15 varje morgon trots att det är mot min natur. När ungarna kan gå till skolan själv ska jag ta låååånga sovmornar, vilket kommer att förbättra min vetenskapliga produktivitet något alldeles oerhört.

2. Under min studietid var jag aktiv i Blekingska nationen i Lund. En utmärkt organisation där jag träffade min fru och fick ett antal vänner för livet.

3. Jag har varit diskjockey, med punk, indie och alternativrock som specialitet. Bloggnamnet är ett minne av detta - jag brukade kalla mig DJ Stardust.

4. Jag spenderar en oförsvarligt hög andel av min disponibla inkomst på randsydda engelska herrskor. Senaste inköpet var ett par underbara John Spencer chukkaboots i brunt scotch grain-läder.

5. Jag har ett vilande hobbyprojekt, en populärvetenskaplig bok som går under arbetsnamnet "Sir Cyril Burt och mysteriet med de försvunna tvillingarna". Om ett av de mest kända exemplen på forskningsfusk.

6. Jag tycker att forskningskommunikation, populärvetenskap och debatt är halva nöjet med forskningen.

7. Jag är fullblodsoptimist till den grad att mer pessimistiskt sinnade personer ofta blir irriterade på mig.

Debatt om narkotikapolitik: Maria Larsson vs. Björn Fries

I tisdags publicerade Expressen en debattartikel av barn- och äldreminister Maria Larsson, där hon ondgjorde sig över den kaliforniska folkomröstningen om legalisering av cannabis. Hon angrep också Björn Fries, som hon genom guilt by association ville utmåla som "drogliberal".

Idag svarar Fries i Expressen. Eftersom jag är en aning jävig i sammanhanget överlåter jag åt läsekretsen att avgöra exakt hur mycket Fries skåpar ut Larsson.

De båda kontrahenterna debatterade även i TV4:s Nyhetsmorgon igår morse. Debatten finns att se på länken nedan. Fries vinner naturligtvis, men debatten illustrerar ändå lite av problemen med att debattera de här frågorna: tittarna har inte kunskap att bedöma när debattörerna skarvar.



Jag hittar fyra direkta felaktigheter i Maria Larssons inlägg: (1) hon påstår att färre ungdomar fastar i drogmissbruk i Sverige än i övriga Europa, (2) hon påstår att Björn Fries förespråkat en avkriminalisering av eget bruk, (3) hon hävdar att sprutbytesprogram finns i flera landsting och (4) hon påstår att den ur ett europeiskt perspektiv höga svenska narkotikadödligheten beror på att vi rapporterar på ett annat sätt än övriga EU. Allt detta är fel. Dessutom påstår Larsson ytterligare ett par saker som inte är belagda, men som eventuellt kan stämma. Allt Fries sa var korrekt, efter vad jag kan bedöma.

Rödgrönt utspel om sjukförsäkringen

De rödgröna presenterar idag ett gemensamt utspel om sjukförsäkringen på DN Debatt. De vänder sig till enskilda riksdagsledamöter inom C, FP och KD, och söker stöd för två omedelbara förändringar i rehabiliteringskedjan:

För det första behöver dagens absoluta tidsgränser i sjukförsäkringen omgående ersättas med en individuell bedömning. Givet­vis ska det vara tydligt att alla som kan ska komma tillbaka i arbete. Men det bör vara lika klart att människor som är sjuka och saknar arbetsförmåga ska ha rätt till ersättning från sjukförsäkringen.

För det andra behövs en individuell prövning av arbetsförmågan som utgår från den sjukskrivnes situation, förutsättningar och möjligheter. Den individuella prövningen ska ersätta den tvingande prövningen mot hela arbetsmarknaden efter 180 dagar.

Faktum är att de här förändringarna tillsammans skulle kunna avvärja de värsta negativa konsekvenserna av alliansregeringens sjukförsäkringsreformer. När det gäller arbetsförmågebedömningen, punkten två, skulle jag dock vilja precisera förslaget ytterligare - det är den teoretiska arbetsförmågebedömningen mot en fiktiv och icke-existerande arbetsmarknad som är huvudproblemet.

Jag hoppas att kloka borgerliga riksdagsledamöter nu sätter press på sina partigrupper så att en kompromiss kan åstadkommas. Moderaterna måste släppa sin kontraproduktiva prestige i den här frågan.

Mattias "Bagdad Bob" Lundbäck, numera avpoletterad sakkunnig i socialdepartementet, tycker att förslaget är "lätt förvirrat" och menar att Arbetslivsintroduktionen fungerat "över förväntan".

Då finns skäl att påminna om att "förväntan" handlade om att cirka 30 procent av de utförsäkrade skulle återvända till sjukförsäkringen. Idag är över 50 procent redan tillbaka som sjukskrivna. Det är bara omkring 10 procent som klarat att återvända till arbetslivet, genom arbeten med eller utan stöd. Resten är kvar i introduktionen eller rätt och slätt arbetslösa.

Men det är ändå noterbart att Lundbäck faktiskt öppnar för vissa förändringar - bland annat, hör och häpna, för ett avskaffande av själva utförsäkringsgränsen!

Trovärdighet på toaletten

Den utmärkta populärvetenskapliga tidskriften Alkohol & Narkotika har kommit med ett nytt nummer, med temat "Unga dricker mindre". Jag medverkar med en krönika om narkotikapolitiken i valrörelsen. Den publiceras även här:

Valet är över för den här gången. I skymundan av de verkligt stora frågorna – jobben, skatterna, sjukförsäkringen – fick även narkotikapolitiken ett visst utrymme. Det var nog första gången sedan 1988, då Folkpartiet gick till val under parollen ”Det ska vara förbjudet att knarka”.

Tyvärr blev debatten lika ytlig och opportunistisk som man kunnat befara. Det mesta handlade om drogtester, eller snarare om vilken justitieministerkandidat som kunde tänka sig att kissa inför publik (Beatrice Ask) och vilken som inte ville det (Thomas Bodström, som först sa ja men sen avböjde med motiveringen att han var ”för svettig”).

Integritet diskuteras förvånansvärt sällan i den svenska narkotikadebatten. I den bästa av världar hade därför drogtestexperimentet, som gjordes av radions P3 Nyheter, kunnat lyfta några viktiga frågor. Alliansen har gjort det lagligt att drogtesta barn mot deras och föräldrarnas vilja. Kan detta verkligen berättigas, när testerna är integritetskränkande och saknar stöd i forskningen? Och hur frivilliga är egentligen de ”frivilliga drogtester” som Thomas Bodström och hans socialdemokrater förespråkar?

Om dessa frågor ställdes så märktes det i varje fall inte i medierna. Istället urartade det hela omedelbart i spekulationer om att Bodström knarkade. ”Om du är mindre svettig idag kan vi drogtesta oss tillsammans. Vuxna måste vara ett föredöme” skojade Maria Larsson, folkhälsoministern, på Twitter (@MinisterMaria).

Centerledaren Maud Olofsson var den som tydligast underblåste spekulationerna. ”Misstanken kring Thomas Bodström är ju inte bra”, sa Olofsson bland annat till Expressen. Därför var det inte mer än rätt när det avslöjades att Centern i samband med FRA-omröstningen 2008 hade bestraffat den motspänstige riksdagsledamoten Fredrick Federley genom att först sprida rykten om att han använde droger och därefter tvinga honom till ett ”frivilligt” drogtest. Federley vittnade i Expressen om hur kränkande han upplevt partiets agerande.

Den skarpaste iakttagelsen om drogtesterna formulerade Paulina Neuding från tidskriften Neo: ”Medan alla skrattar åt Bodström i dag verkar Beatrice Ask ha lyckats hävda sin politiska trovärdighet inne på den där toaletten på Rosenbad. Det är det riktigt bedrövliga med den här historien.”

Det, kära läsare, skriver jag gärna under på.

En bra, en dålig

Maciej Zaremba skriver om Sverigedemokraterna. Det är självfallet en mycket bra artikel.

Maria Larsson skriver om knark. Det är så uselt dåligt så jag vet inte var jag ska börja. Här kanske:

"Vi vet att cannabis är den mest missbrukade drogen både i Sverige och i vår omvärld."

Jaså? Har du hört talas om alkohol någon gång, Maria?

Erik Ullenhag och Malmöskjutningarna

Var det rätt av regeringen att skicka integrationsminister Erik Ullenhag till Malmö igår? Varför skickade man inte justitieminister Beatrice Ask istället? Eller varför inte statsministern? Så går en del av diskussionerna på Internet just nu.

Kan det inte vara så att de drog lott, helt enkelt? Det framstår inte direkt som något toppenuppdrag, med tanke på Birgit Friggebos erfarenheter.

Ullenhag såg närmast vettskrämd ut i de intervjuer han gav igår, och darrade på rösten. "Nu får jag fan inte gå utanför manuset, tänk om jag gör en Birgit och blir utskrattad i decennier framöver", tänkte han nog.

SD och Malmöskjutningarna

Sverigedemokraternas reaktioner på Malmöskjutningarna och farhågorna om en ny "laserman" har varit belysande. Partisekreteraren Björn Söder sa följande till Aftonbladet:

Våldet som sverigedemokrater har utsatts för har knappast rönt några rubriker, medan i sådana här fall blir det debatt. När hade vi tv-debatter om det våld sverigedemokrater har utsatts för systematiskt under 20 års tid?

Fascinerande. Även när invandrare skjuts på öppen gata är det alltså SD det är synd om.

I SVT:s Debatt medverkade Kent Ekeroth, en av de mest obehagliga typerna bland SD:s nya riksdagsledamöter. Ekeroth tog naturligtvis tillfället i akt att insinuera att våldsdåden i Malmö beror på invandrarna själva:

Det som hänt de här personerna är givetvis fruktansvärt, och det lidande de och deras anhöriga utsatts för är helt oacceptabelt, självfallet. Att det händer i Malmö är jag inte speciellt förvånad över, för Malmö har haft en utveckling de senaste åren, eller ganska lång tid nu, med skjutningar, med kriminella gäng och så vidare och så vidare. Så det är inte så förvånande att det händer just i Malmö. Och den politik som har förts i Malmö under väldigt lång tid är den politik som vi sverigedemokrater har kritiserat hela tiden, och fortsätter att göra det. Jag menar, Malmös situation symboliserar väldigt tydligt att Sverige behöver en sverigedemokratisk kriminalpolitik med hårdare straff...

Ekeroth fortsatte debatten igenom att försöka få in diskussionen på invandringspolitik, bland annat genom att påstå att polisen inte kunde göra sitt jobb ordentligt på grund av "invandrarna".

"Relationen mellan invandrare i Malmö och polisen kanske inte hjälps när ni kastar sten på polisen, när ni kastar brandbomber", sa han, vänd till Ehsan Noroozi, programledare i P3 och boende i Malmö.

Ekeroth anser alltså att "invandrarna" - över 25 procent av Malmös befolkning - och Noroozi personligen är ansvarig för handlingar som begås av en mindre grupp rötägg. Belysande, och avslöjande.

Update: Johan Ingerö gör liknande reflektioner som jag, fast mer vältaligt. Läs även kommentarerna, där Ingerö sparkar SD-rumpa.

Mjuka fakta och osannolik noggrannhet

I det nya numret av Svenska Statistikfrämjandets tidskrift Qvintensen har jag en artikel om Försäkringskassans beräkningar av fusk och felaktiga utbetalningar i socialförsäkringen. Rubriken på artikeln är "Mjuka fakta och osannolik noggrannhet". Jag har skrivit om ämnet tidigare här på bloggen, men den nya artikeln kan ses som min slutliga kommentar. Den följer även här:

För snart tio år sedan gav den amerikanske sociologen Joel Best ut en utmärkt liten bok, Damned Lies and Statistics (University of California Press, 2001). I boken, ett slags uppdaterad efterföljare till Darrell Huffs 1950-talsklassiker Hur man ljuger med statistik, diskuterar Best hur statistik produceras, brukas och missbrukas av allt från forskare till journalister.

I boken ägnar Joel Best stor omsorg åt att förklara hur felaktiga eller tvivelaktiga sifferuppgifter används och sprids i debatter. Viss statistik kan vara acceptabel från början, men förvrängs och förvrids när den fortplantats genom mediesystemet. Annan statistik är dålig redan från början – ”born bad” som Best uttrycker det. Felaktiga uppgifter lanseras i debatten vid något tillfälle – ofta av en lobbyist eller aktör med intresse i frågan – och sprider sig sedan genom att de citeras i andra medier. Efter hand blir de tagna för givna. Alla ”vet” hur det ligger till, men ingen kan ange hur de vet det eller var uppgifterna ursprungligen kommit ifrån.

Att ange siffror är ofta ett mycket effektivt retoriskt grepp, oavsett hur siffrorna ursprungligen tagits fram. Joel Bests bok innehåller en uppsjö av exempel på mer eller mindre elakartade sifferuppgifter som han sedan, ibland med rena detektivmetoder, spårar tillbaka till deras tvivelaktiga ursprung.

Den svenska debatten om sjukfrånvaron är ett praktexempel på hur statistik kan missuppfattas och missbrukas. I min bok Kampen om sjukfrånvaron (Arkiv förlag, 2010) ger jag ett flertal exempel på hur statistiska uppgifter ryckts ur sina sammanhang, vilket lett till svåra missförstånd och feltolkningar.

Det allvarligaste exemplet är förmodligen själva idén om att Sverige upplevde en ”sjukskrivningsepidemi” under tiden kring millennieskiftet. Mellan 1996 och 2002 fördubblades visserligen sjuktalet (det genomsnittliga antalet utbetalda sjukpenningdagar per sjukförsäkrad). Men en närmare analys av ökningen ger vid handen att det i huvudsak inte var antalet nya sjukskrivningar som ökade, utan längden på sjukskrivningsperioderna; närmare 85 procent av ökningen berodde på längre sjukskrivningstider. Detta noterades av SCB 2004 och har senare bekräftats av Arbetslivsinstitutet och Anna Hedborgs socialförsäkringsutredning.

Märkligt nog tog det lång tid innan det kom fram. Man visste naturligtvis att sjukskrivningstiderna ökat, men inte att detta förklarade så stor del av det ökade sjuktalet. Under tiden spreds bilden av svenskarna som ”Europas mest sjukskrivna folk”, tills denna bild blivit en del av det offentliga medvetandet.

Ett mer aktuellt exempel på tvivelaktig statistik är Försäkringskassans ”mörkertalsberäkningar” av fusk och felaktiga utbetalningar i socialförsäkringssystemet. Dessa beräkningar fick stor uppmärksamhet i våras, då Dagens Nyheter (8/3) publicerade en stort uppslagen nyhet om att hela 16,4 miljarder kronor slarvades eller fuskades bort.

Denna exakta siffra spred sig med blixtens hastighet till andra medier, däribland TT och Sveriges Televisions nyhetsredaktioner. Redan samma dag som den ursprungliga DN-artikeln publicerades gjorde Aktuellt ett stort fördjupande inslag, där programledaren Lennart Persson ställde Försäkringskassans generaldirektör, Adriana Lender, mot väggen. Hur förklarade hon att flera miljarder av skattebetalarnas pengar gick till spillo? Lender svarade att fusk och slarv inte kunde försvaras, men påminde samtidigt om att Försäkringskassans totala utbetalningar låg i storleksordningen 450 miljarder kronor per år. Svinnet utgjorde alltså bara runt 3,5 procent av denna gigantiska summa.

För att spåra bakgrunden till siffran 16,4 miljarder får vi gå några år tillbaka i tiden. I maj 2005, då debatten om ”sjukskrivningsepidemin” fortfarande rasade, tillsatte den dåvarande socialdemokratiska regeringen en utredning, Delegationen mot felaktiga utbetalningar (FUT-delegationen), som skulle studera fenomenet samt uppskatta värdet av de felaktiga utbetalningarna. Den siffra man så småningom kom fram till var 20 miljarder kronor. Omkring 50 procent av denna summa utgjordes enligt delegationen av avsiktliga fel av de försäkrade, alltså fusk. Felen i sjukförsäkringen beräknades till drygt 7 miljarder kronor, varav knappt hälften antogs vara avsiktliga.

20 miljarder kronor är väldig massa pengar, och uppgifterna spreds snabbt vidare i debatten. Vad få visste var att siffran i princip var en ren gissning. Beräkningarna hade tillkommit genom att en handfull experter hade samlats under ett par dagar, för att diskutera och komma fram till en gemensam uppskattning av de felaktiga utbetalningarna. Den metod som användes kallas ”expert elicitation” och är ett arbetssätt som används då det råder stor osäkerhet inom ett område. För att metoden ska ha något värde måste de deltagande experterna ha goda kunskaper och ett bra underlag att utgå ifrån när de gör sina bedömningar.

När de svenska socialförsäkringsexperterna uppskattade felaktigheterna inom sjukförsäkringen hade de emellertid inga vetenskapliga artiklar att utgå ifrån. De utgick från endast tre rapporter, som efter vad jag kan bedöma måste ha varit näst intill oanvändbara i sammanhanget. I praktiken satte man sig alltså ned tillsammans – och gissade. De uppskattningar av svinnet som blev slutresultatet – 7 miljarder kronor för sjukförsäkringen och 20 miljarder kronor för hela socialförsäkringssystemet – var genomsnittet av experternas olika gissningar.

Den borgerliga alliansen, som när FUT-delegationens beräkningar presenterades 2007 hade efterträtt den tidigare S-regeringen, satte omgående upp en målsättning: Försäkringskassan skulle minska de felaktiga utbetalningarna. För att säkerställa detta gav man myndigheten i uppdrag att med jämna mellanrum göra om delegationens beräkningar.

Mot bakgrund av den officiella målsättningen var det knappast förvånande att de beräkningar som presenterades i mars 2010 var lägre än siffran från 2007. Genom att Försäkringskassan angav en så exakt siffra – 16,4 miljarder kronor – gavs uppskattningen ett sken av autenticitet.

Kampen om sjukfrånvaron innehåller bland annat en kritik av FUT-delegationens beräkningar. I boken menar jag att delegationens siffror mer eller mindre var gripna ur luften. Att det förekommer fusk och felaktigheter i socialförsäkringssystemet är förvisso alldeles självklart – att helt eliminera sådant beteende är inte möjligt inom någon försäkring. Men det är mycket vanskligt att sia om hur stort svinnet är.

När det gäller sjukförsäkringen så tyder faktiskt det mesta på att rent fusk är mycket ovanligt. FUT-delegationens beräkningar rimmar illa både med de stickprovsundersökningar som gjorts under tidigare år och med det magra resultatet av de förstärkta fuskkontroller som infördes 2006. Delegationen tog säkerligen, medvetet eller omedvetet, starkt intryck av de föreställningar om överutnyttjande och fusk som dominerade sjukfrånvarodebatten vid den aktuella tiden.

När Försäkringskassans nya beräkningar uppmärksammades i våras kontaktade jag det mediekritiska radioprogrammet Medierna i P1. Resultatet blev ett intressant inslag (”Osannolik noggrannhet om försäkringsfusk”, 15/8) som kan avlyssnas på programmets hemsida. I inslaget försvarade en representant från Försäkringskassan uppskattningarna, men medgav att siffrorna var mycket osäkra. Han angav ”felmarginalen” till 8–24 miljarder kronor. Att detta med all säkerhet inte var vad en statistiker skulle mena med termen felmarginal, utan mer troligt spännvidden på gissningarna, framgick inte.

Jag är generellt tveksam till det meningsfulla i att publicera beräkningar av den typ Försäkringskassan gjort här, men ska det ändå ske måste det framgå av rapporter och pressmaterial hur enormt osäkra beräkningarna är. Joel Best kallar siffror av den typ som exemplifierats av Försäkringskassans beräkningar för ”soft facts”. Detta är en term som inbegriper flera olika källor till dålig statistik, inklusive rena gissningar. ”Soft facts” är ofta dålig grund för statistik, men de är utmärkt ammunition för opinionsbildare och politiska aktörer med egna agendor.

Försäkringskassans siffror användes, föga förvånande, av borgerliga debattörer som ville lyfta fram och kritisera socialförsäkringsfusk, bidragskulturer och dåligt fungerande myndigheter. Debattörer från den rödgröna sidan invände att detta var grovt överdrivna problem och jämförde med ”skattefelet”, alltså de uteblivna skatteintäkterna från svartarbete och andra typer av skattefusk. Skattefelet utgjorde enligt Skatteverkets beräkningar över 130 miljarder kronor år 2007.

Att denna siffra också är en mörkertalsberäkning – och att den dessutom vilar på än mer lösa grunder än Försäkringskassans uppskattningar – är en historia som får anstå till en annan artikel.

Björn Johnson, Malmö högskola

Sydsvenskan argumenterar för heroinförskrivning

Sydsvenskans Björn Ramel tar i en signerad ledare upp den Cochranerapport jag nämnde härom veckan.


Björn Ramel (Foto: Läkartidningen).

Ramel, en modig man, drar slutsatsen att Sverige måste tänka om och tänka nytt.

De individer som är aktuella för den här vården är en mindre grupp, klassade som ”behandlingsresistenta”. Att försöka erbjuda dem en drägligare tillvaro är humant, inte cyniskt.

Opiatberoende är att betrakta som en kronisk sjukdom jämförbar med högt blodtryck eller diabetes. Vid de senare tillstånden finns flera behandlingsalternativ. Skulle Morgan Johansson eller hans efterträdare Maria Larsson (KD) a priori förhindra en medicin för de mest sockersjuka, oavsett vad forskningen säger?

Ramel konstaterar att tillgängligheten till metadon och buprenorfinbehandling har ökat under senare år, men att de patienter som i Sverige betraktas som "behandlingsresistenta" fortfarande inte får någon hjälp att tala om i Sverige. I Danmark och flera andra europeiska länder får de heroinbehandling.

Hur vill ledande svenska politiker hjälpa dessa människor? Med signalpolitik? frågar Ramel retoriskt.

Astroturfing och SD

Det här är något jag och många andra som skriver om SD längre har vetat. Hur fenomenet kunnat undgå Ann-Charlotte Marteus begriper jag inte. Bra dock att det nu uppmärksammas. Tidningarna borde dra öronen åt sig på allvar och fundera över sina strategier för kommentarsfälten. De har ju blivit en kloak för rasistiska tillmälen.

Update: den danske statsvetaren Jacob Christensen uppmärksammade mig på att det finns ett utmärkt danskt uttryck för fenomenet: kunstgræsrødder. Det översätter vi rätt av till konstgräsrötter, tycker jag.

Bra om att debattera med Sverigedemokraterna

Idag vill jag bara tipsa om följande alldeles utmärkta ledare i Dagens Nyheter. Om hur partierna bör tänka när de debatterar med Sverigedemokraterna framöver.

Replik på Drugnews

Björn Fries och jag replikerar idag på den analys Drugnews redaktör Sven Liljesson publicerade härom dagen. Repliken finns här, men publiceras även nedan:

Sven Liljessons analys av vår artikel i Dagen Arena är märklig. Att Beatrice Ask inte kan skilja mellan legalisering och avkriminalisering av konsumtion har vi redan noterat, men Liljesson, en erfaren journalist på det narkotikapolitiska området, vet naturligtvis bättre.

Vi har svårt att begripa vad Kinas 1800-tal (!) och det svenska legalförskrivningsförsöket från 1960-talet har med det svenska konsumtionsförbudet att göra. Legalförskrivningen handlade inte om legalisering, utan var ett feltänkt och dåligt genomfört försök med narkotika på recept till narkomaner. Liljessons jämförelser verkar syfta till att vilseleda läsarna.

När det gäller den FN-rapport Liljesson nämner – Sweden’s Sucessful Drug Policy, publicerad 2006 – så visar den egentligen bara det vi nämner i vår artikel, nämligen att Sverige har en mycket låg andel ungdomar som testar narkotika. Gott så. Men ingen samvetsgrann forskare skulle få för sig att hävda att FN-rapporten lyckas påvisa att detta verkligen är ett resultat av den svenska narkotikapolitiken.

Att Sverige ur ett europeiskt perspektiv är ett ganska genomsnittligt land vad beträffar förekomsten av tungt missbruk och narkotikarelaterade dödsfall noteras bara parentetiskt i FN-rapporten (”the proportion of heavy drug users among all drug users is very high in Sweden”, sid. 49). Det ger ett konstigt intryck, givet de slutsatser som sen dras om den ”framgångsrika” politiken. Författarna till FN-rapporten väljer att lyfta fram de indikatorer som gynnar Sverige, men talar tyst om de mindre smickrande resultaten.

Vad Missbruksutredningen beträffar så har Liljesson rätt i att vi kunde ha nämnt den i vår artikel. Utredningen lyfter många viktiga frågeställningar. Det handlar dock knappast om några nyheter, utan om sådant som diskuterats bland forskare och praktiker i åratal. Men så är det inte heller på de arenorna diskussionen har saknats. Problemet – och det som är vår huvudpoäng i artikeln - är ju att den partipolitiska debatten är obefintlig.

Det är alldeles uppenbart att folkhälsominister Maria Larsson tillsatte Missbruksutredningen för att hon ville undvika att ta i narkotikafrågorna. Under den tid Björn Fries var narkotikapolitisk talesman för Socialdemokraterna vägrade Maria Larsson ställa upp på debatter om narkotikaproblemen – hon tackade nej till ett tiotal inbjudningar att möta Fries.

Det var knappast en slump att Missbruksutredningen fick tre år på sig – en ovanligt lång utredningstid numera – och att förslagen skulle presenteras först efter valet 2010. Larsson ville helt enkelt få bort frågorna från sitt bord.

Vi misstänker att Larsson nu kommer få svårt att hantera utredningens förslag, och att den därför kommer att gömma undan i en byrålåda någonstans på regeringskansliet. Vi hoppas naturligtvis att dessa farhågor kommer på skam. Men den politiska tystnaden kring de provballonger utredaren Gerhard Larsson har släppt längs med vägen talar ett ganska tydligt språk.

Avslutningsvis: varför är de som försvarar status quo inom den svenska narkotikapolitiken så rädda för en utvärdering av konsumtionsförbudet? Vad ont kan väl komma ur en vetenskaplig genomlysning?

Björn Johnson & Björn Fries

Analys av narkotikadebatt på Drugnews

Sven Lijlesson, redaktör på nyhetssiten Drugnews, har publicerat en "analys" av Björn Fries och min Dagens Arena-artikel om narkotikapolitiken. Analysen är mestadels ett referat, men på slutet skriver Liljesson:

Men Björn Fries och Björn Johnson nämner inte den stora missbruksvårdsutredning – tillsatt av den borgerliga regeringen – som redan pekat på flera systembrister och senare i höst ska vara klar.

Fries mötte under sin tid på Mobben (Mobilisering mot narkotika) ofta dåvarande folkhälsominister Morgan Johansson och borde väl veta om partibrodern har tillräckligt med kunskap, mod och engagemang i drogfrågor. De fick för övrigt 2006 mottaga den FN-rapport som i en internationell jämförelse hyllade svensk narkotikapolitik.

Ute i världen pågår samtidigt en dragkamp om vilken väg som är mest framkomlig att möta drogproblem och de profiterande knarkkartellerna. Global restriktiv kontrollpolitik eller ”ny narkotikastrategi” med legalisering och mer harm reduction (exempelvis heroinförskrivning)?

Folkomröstning om att legalisera marijuana i Kalifornien stundar och söderut dör tiotusentals i drogrelaterade strider i Mexiko, om knarkhandel och smuggelrutter, som hotar hela nationen. Kan en legalisering slå undan benen för organiserad brottslighet och korruption och minskar drogproblemen om man skiljer på brukare och missbrukare?

Huruvida narkotika och ”bruk” ska avkriminaliseras är för övrigt ingen ny, modern fråga. Det debatterades (och prövades) i Kina redan på 1800-talet och i Sverige på 1960-talet. Ett svenskt försök med legalförskrivning gick då överstyr med ökat missbruk och några dödsfall som följd. Istället gjordes en helomvändning som kom att lägga grund för dagens balanserade restriktiva narkotikapolitik, som har ett stort stöd i landet.

I citatet tar Sven Liljesson upp flera intressanta spår som bör bemötas:

* Missbruksutredningen borde vi kanske ha nämnts. Skälet till att vi inte gjorde så var utrymmesbrist. Men vi har aldrig hävdat att det saknas förslag på området eller att det inte förs en intressant debatt bland forskare, utredare och praktiker. Problemet är att de politiska partier verkar fullkompligt ointresserade av att delta i den debatten.

* Morgan Johansson var folkhälsominister i den förra S-regeringen, men det är inte de frågorna han nu ska ansvara för (det ska Lena Hallengren göra). Johansson ska istället ersätta Bodström i justitieutskottet. Min (Björn Johnson) personliga uppfattning är att tvångs-Morgan Johansson inte direkt har rosat marknaden när det gäller narkotikapolitiska utspel och att vi knappast kan förvänta oss någon nytänkande från det hållet.

* FN-rapporten Liljesson nämner, Sweden's Succesful Drug Policy, är en hårdvinklad partsinlaga som aldrig skulle tåla en vetenskaplig granskning. Rapporten hävdar kausalitet utan tillstymmelse till sambandsanalyser, och väljer konsekvent att underbetona de områden - bland annat förekomsten av tungt missbruk och narkotikadödlighet - där Sverige presterar mindre bra.

* Legalisering har vi överhuvudtaget inte fört på tal. Jag tror inte det är någon framkomlig väg.

Björn Fries och jag har skrivit en replik som kommer på Drugnews inom kort.

Statsvetarprofessor: Sverigedemokraterna är nationalsocialister

Härom dagen publicerade Mats Lindberg, professor i statskunskap i Örebro, en mycket intressant artikel i Nerikes Allehanda. Lindberg analysar Sverigedemokraternas idéutveckling och partiprogram, och konkluderar att SD:s grundläggande ideologi varit förvånansvärt konstant sedan 1980-talet, då partiet uppstod ur den öppet rasistiska rörelsen Bevara Sverige Svenskt.

Det är en enormt intressant artikel som förtjänar att läsas i sin helhet. Den finns här.

Se även Ulf Bjerelds blogg, där det finns ett referat och diskussion om Lindbergs analys.

Sverige behöver en seriös narkotikadebatt

Björn Fries och jag har en ny artikel i Dagens Arena idag. Den finns här men följer också nedan:

I mer än 30 år har svensk narkotikadebatt varit en tävling om vem som kan visa upp den hårdaste och mest oförsonliga inställningen till narkotika. Välunderbyggda argument har fått stryka på foten för ogrundat tyckande och moraliserande. Vetenskapliga forskningsresultat bemöts med utpräglad skepsis – särskilt när de ifrågasätter de allmänt vedertagna föreställningarna på området (vilket de ofta gör).

Många politiker är helt enkelt för okunniga för att kunna föra en intellektuellt hederlig debatt. När argumenten tryter hemfaller man åt glåpord och personangrepp.

Sommarens debatt om konsumtionsförbudet var signifikativ. Förbudet innebär att all hantering av illegal narkotika är förbjuden – även att ha den i kroppen. Lagen ger polisen rätt att använda tvångsåtgärder, som urinprovtagning, vid misstanke om narkotikabruk. Detta är integritetskränkande, men har rättfärdigats av att det ska göra det lättare att upptäcka nya missbrukare och erbjuda dem vård.

Problemet är att vi inte vet om förbudet fungerar som det är tänkt, eftersom det aldrig har utvärderats. Men det finns gott om indikationer på att det utnyttjas på sätt som inte var lagstiftarnas avsikt. Polisforskaren Stefan Holgersson har till exempel visat att förbudet används för att frisera polisens statistik – man griper och drogtestar kända missbrukare, ibland flera gånger i veckan, för att därigenom kunna redovisa fler uppklarade brott.

Vi föreslog därför att lagstiftningen skulle utvärderas. I stället för ett sakligt bemötande valde justitieminister Beatrice Ask (M) och folkhälsominister Maria Larsson (KD) att beskylla oss för ”flumattityder”. De antydde att vi var narkotikaliberala, eftersom vi inte delar deras uppfattning om hur en ”restriktiv” narkotikapolitik bör se ut (se även denna artikel, som inledde debatten). En närmast panikslagen Thomas Bodström (S) gav sig också in i debatten och bedyrade att Socialdemokraterna är bäst i världen på att tycka illa om narkotika.

Det är fascinerande att många svenska politiker fortfarande inbillar sig att vi har världens mest framgångsrika narkotikapolitik. Det stämmer att vi har en internationellt sett låg andel ungdomar som testar cannabis, men det är långtifrån klarlagt om detta verkligen beror på narkotikapolitiken. Vi tror att välfärdspolitiken och kulturskillnader i synen på narkotika spelar en minst lika viktig roll.

Ser vi till andra indikatorer, som är säkrare mått på narkotikapolitikens effekter, blir bilden dystrare. När det gäller förekomsten av tungt narkotikamissbruk ligger Sverige kring EU-snittet. Dödligheten bland svenska heroinmissbrukare är avsevärt högre än bland motsvarande grupp i Nederländerna och Schweiz – länder som ofta brukar avfärdas som ”narkotikaliberala”.

Det är inte utrett vad den höga svenska dödligheten beror på, men det är troligt att den hänger samman med att narkotikamissbruk främst ses som ett rättsligt problem, som ska bekämpas genom polisingripanden och hårdare straff.

Det finns en uppsjö av narkotikapolitiska problem som diskuterats av forskare och praktiker i åratal, men som knappt ens har berörts av politiker. Några exempel:

– Sverige har Europas mest långtgående tvångsvårdslagstiftning. Alkohol- och narkotikamissbrukare kan låsas in i upp till sex månader. De underkastas då en vård som mest påminner om förvaring och vars effekter är högst oklara.

– Insatser för att minska skadorna av pågående missbruk (”harm reduction”) är en integrerad del i narkotikapolitiken i de flesta EU-länder. I Sverige brukar de avfärdas som oförenliga med målet om ett narkotikafritt samhälle. En så välbeprövad smittskyddsåtgärd som sprutbytesprogram finns alltjämt bara i Skåne.

– Brukarinflytandet inom vårdsystemet är mycket litet. Bestraffningar betraktas som ett godtagbart inslag. Återfall i missbruk kan till exempel leda till att klienter stängs av från behandling, sysselsättning och boende.

– Det råder brist på resurser till långsiktig forskning och metodutveckling på narkotikaområdet. Nationell samordning och organiserad kunskapsspridning är satt på undantag.

För att konkludera: Sverige behöver en mer kunskapsbaserad och seriös narkotikadebatt. En sådan kommer dock knappast att komma till stånd utan kunniga och engagerade politiker. När det gäller de borgerliga partierna hyser vi inga större förhoppningar om bättring. Men de rödgröna borde verkligen kunna prestera bättre. Hittills är det bara Vänsterpartiet som börjat utveckla moderna narkotikapolitiska förslag.

Framför allt måste Socialdemokraterna göra sig av med de ideologiska skygglapparna och ta sig an narkotikafrågan på ett mer öppet och kunskapsbaserat sätt. Har partiets nya talespersoner i riksdagen – Lena Hallengren i socialutskottet och Morgan Johansson i justitieutskottet – det mod och engagemang som krävs för att leda en sådan utveckling?

Björn Fries, tidigare narkotikasamordnare, socialdemokratisk debattör
Björn Johnson, statsvetare och docent i socialt arbete, Malmö högskola

Tilläggas kan att det slutbetänkande som Gerard Larssons missbruksutredning lägger fram i höst blir ett ordentligt test på regeringens och oppositionens seriositet i narkotikafrågorna. Det jag hittills har sett av utredningen har bådat gott. Kommer förslagen att tas emot och diskuteras på ett ärligt och fördomsfritt sätt, eller kommer regeringen att gömma undan utredningen i någon mörk skrubb på regeringskansliet?

Sjukreglerna

Dags att sluta läsa Expressen?

Är det någon som sett en moralisk kompass? Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har nämligen tappat bort sin. Idag publicerar han namn och bild på en 21-åring som igår direktsände sitt självmord på internet. Verkligt jävla smaklöst, Mattsson.

Min duktiga fru

Jag vill skryta lite om min duktiga fru. Hon har nyligen bytt jobb, från Skatteverket, där hon var jurist, till Ekobrottsmyndigheten. Igår meddelade förvaltningsrätten beslut i ett av hennes sista ärenden på det gamla jobbet. Rätten gick på Skatteverkets linje och underkände ett avdrag på 1,6 miljarder kronor. Miljarder alltså - inte miljoner. Det blir 450 miljoner kr extra i bolagsskatt.

Arbetsförmåga, sjukdom och friskdom

I en av årets sista valdebatter påstod Maud Olofsson (C) att Sverige fortfarande har en av världens mest generösa sjukförsäkringar.

Det är en uppenbar osanning oavsett hur vi räknar - den grundläggande ersättningsnivån i försäkringen är visserligen fortfarande höga 80 procent på pappret, men i praktiken omfattar denna nivå numera bara omkring hälften av de försäkrade, eftersom regeringen sänkt taket i sjukförsäkringen till 7,5 basbelopp. I praktiken innebär detta att de flesta som blir långtidssjuka är beroende av tilläggsförsäkringar - fackliga, privata eller kollektivavtalade - för att få ut en rimlig sjukpenning.

Men den allvarligaste försämringen i sjukförsäkringen handlar inte om ersättningen, utan om bedömningen av kriteriet arbetsförmåga. Reglerna för den bedömningen har skärpt på ett sätt som innebär att Sverige numera har en av de mest restriktiva sjukförsäkringarna i hela Europa. "Så vitt jag vet finns det inget annat land som har så extremt stränga regler", sa tidigare i år Petter Odmark, som var huvudsekreterare i regeringens utredning om nytt sjukdomsbegrepp.

Ett aktuellt exempel på de problem detta orsakar kommer från TV4:s Nyheterna. Ännu ett "enskilt exempel", som i själva verket är symptom på de nya systemfel som introducerats i sjukförsäkringen i och med "rehabiliteringskedjan".



Författaren och läkaren PC Jersild resonerade om dessa förändringar i en läsvärd krönika i Dagens Nyheter härom året. "Sjukdom och friskdom" är en av de sista texterna han skrev för tidningen:

Det räcker med att någon i teorin skulle kunna utföra en viss syssla – som inte alls behöver existera i verkligheten – för att rätten till ersättning ska upphöra. Det finns en bok som heter Fjärilen i glaskupan där en totalförlamad man genom att blinka med ena ögat lyckas författa berättelsen om sin sjukdom. Jag vet inte hur Försäkringskassan skulle sett på hans arbetsförmåga – men fortsätter man längs de nu utstakade riktlinjerna kan han mycket väl ha bedömts som fullt arbetsför.

Den dystopi Jersild frammanar verkar nästan vara här, om vi ska döma av de fall som nu avslöjas, ett eftet ett. Friskdom - i sanning en välfunnen term för att beskriva Försäkringskassans besked.

Ny krönika: Inte bara nattsvart

Min nya krönika i Efter Arbetet publiceras även här på bloggen:

Moralpaniken i medierna och på nätet har slagit nya rekord sedan Sverigedemokraterna (SD) till sist tog sig in i riksdagen. Det senaste året har Jimmie Åkesson och hans kamrater burits fram på en våg av medieuppmärksamhet. Störst har intresset varit i samma tabloider som nu underblåser och profiterar på den självrättfärdiga moralism som sedan valdagen riktats mot partiet och dess väljare.

Det är självklart positivt att många svenskar öppet tar avstånd från främlingsfientlighet och rasism. Men dessa fenomen är inte nya i Sverige. Det närmast rituella fördömandet av SD innehåller därför ett mått av hyckleri och senfärdighet. Frilansskribenten Elin Grelsson liknade nyligen avståndstagandet vid en ”politisk accessoar” som den plånboksröstande medelklassen använder för att dämpa sitt dåliga samvete:

Det är oerhört enkelt att ta avstånd från Sverigedemokraterna i en text eller några Facebookklick – för att sedan stänga ner datorn och återgå till att planera renoveringen av bostadsrätten i sitt innerstadsområde eller äta en spännande maträtt tillsammans med etniskt svenska medelklassvänner. (Expressen 4/10)

Ett liknande resonemang, fast mer nyansrikt och utvecklat, för Malmöstatsvetaren Anders Hellström i Vi är de goda (Tankekraft 2010) . Den bärande tesen i hans vältajmade bok är att SD uttrycker och radikaliserar en blågul nationalism som finns även hos de etablerade partierna. Genom att spegla oss i SD:s överdrivna och osunda nationalism kan vi andra känna oss goda, hyggliga och demokratiska.

Jag tycker verkligen inte om SD. Men partiets inträde i politikens finrum är förmodligen inte något entydigt negativt. Till att börja med kan vi notera att valdeltagandet ökade för andra riksdagsvalet i rad, till anständiga 85 procent. Precis som när Miljöpartiet tog plats in i riksdagen 1988 artikulerar SD en konfliktdimension – synen på invandring och integration – som inte är helt lätt att pricka in på höger/vänsterskalan. SD vann röster från alla partier, men mest från soffan. Partiet har lyckats mobilisera väljare som tidigare känt sig alienerade från det politiska systemet.

Mycket tyder dessutom på att svenskarnas förtroende för politikerna ökat. Enligt SVT:s vallokalsundersökning innebar valet 2010 den hittills största ökningen av förtroendet sedan mätningarna startade 1991. 1998 uppgav 41 procent av väljarna att de hade ”ganska stort” eller ”mycket stort” förtroende för politikerna. I år var siffran 70 procent. Även bland SD:s väljare ökade förtroendet kraftigt.

Slutligen innebär SD:s inträde i riksdagen troligen att riksdagens sammansättning avspeglar medborgarnas åsikter bättre. Detta kan man tycka vad man vill om, men åsiktsrepresentativitet brukar betraktas som ett viktigt värde i demokratin.

Allt är alltså inte nattsvart bara för att SD kom in i riksdagen. De demokratiska partierna har nu en historisk uppgift framför sig: de måste försöka vinna tillbaka SD:s väljare. Jag är övertygad om att det kan ske. Men inte genom en stigmatiserande identitetspolitik som oundvikligen leder till att utsatta grupper ställs mot varandra. Inte heller genom att partierna försöker muta medelklassen med mer eller mindre befängda förslag (”butlers” etc.). Och absolut inte genom att man tävlar i att ta avstånd från SD.

Det som krävs är istället en modern och inkluderande välfärdspolitik – en politik som förmår skapa ökad ekonomisk och social trygghet för alla, även för de bortglömda proteströstare som utgör SD:s viktigaste väljargrupp.

Björn Johnson, statsvetare och forskare vid Malmö högskola.

Om Expressen och rödgrönas valförlust

Jag vet att jag utlovat en fortsatt analys av Expressens valbevakning, men det känns som att ämnet har tröskats rätt bra redan. Radioprogrammet Medierna hade till exempel en bra genomlysning härom veckan.

Jag har talat med flera nyhetsjournaliser som anser att det är helt uppenbart att Expressen även på nyhetsplats tog ställning i valet. Sydsvenskans inrikeschef Pia Rehnquist sa till exempel detta under ett föredrag vid den valvaka som Statsvetenskapliga institutionen i Lund anordnade. Rehnquist ansåg också att Aftonbladet hade tagit ställning för de rödgröna, men den åsikten får inget stöd i Kent Asps mediestudie av valrörelsen.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skrev följande kommentar på min blogg härom veckan, apropå min kritik mot Barbro Fällman och Niklas Svensson:

Jag kan förstås inte betygsätta en extern kommentator – en lektor i retorik – som analyserat partiledare. Det vore inte trovärdigt om jag som chefredaktör, på grundval av att Barbro Fällman enligt dig är "partisk", skulle säga bu eller bä om vad en expert fällt för yttranden om vissa tv-framträdanden.

Du har gjort sammanställt en del citat, men det finns säkert fler och det går säkert – det brukar nämligen vara så – att bevisa något annat med helt andra citat.

Det här är ju ingen exakt vetenskap utan analyser som en retorikexpert gör utifrån sina uppfattningar, och eftersom Barbro Fällman är så erfaren – inte minst från SVT – ser jag ingen orsak att ifrågasätta henne.

Men det står naturligtvis alla tittare och läsare fritt att göra sina egna analyser. Exempelvis kan man ju jämföra vad tidningarna skrev med opinionsmätningarna efter tv-programmen, vi publicerade ju också Demoskop-mätningar. Då kan man åtminstone se om experternas åsikter överensstämde med publikens.

Dock, och det måste man erinra sig, inte heller sådana jämförelser säger egentligen något mer än det man redan vet: nämligen att expertena bara representerar sig själva och de får stå för sina egna analyser, som ju utgår ifrån deras kunskaper och erfarenhet. Det går ju inte riktigt till så att Expressen, SVT och alla andra redaktioner som låter experter medverka påverkar deras budskap – inga experter skulle heller låta sig styras av redaktionerna.

Mitt svar på detta är att den som tvivlar på att jag gjort en rättvisande sammanställning av Barbro Fällmans "expertkommentarer" bör göra som jag gjorde: gå till källorna och läsa kommentarerna i ett svep. Det ger ett nästan skrattretande intryck, om man uppskattar den typen av humor.

Nu är det förvisso så att Fällman inte skriver själv - hennes kommenterar refereras av Expressens journalister. Fällman skulle alltså kunna hävda att urvalet kommentarer som publicerats varit skevt, men det är vore i så fall ett än större problem för Expressen.

Jag såg alla de debatter Fällman kommenterar, och även om jag naturligtvis inte utger mig för att vara någon helt objektiv bedömare - sådana finns inte - tycker jag nog att det finns gott fog för mer nyanserade kommentarer än vad Fällman gjort. Hon uttalar sig konsekvent om vad som är "trovärdigt" eller inte, men nästan aldrig utifrån någon genuint retorisk analys (hur resonerar och argumenterar partiledarna, framför de belägg etc).

Själv är jag skeptisk till användandet av retorikexperter över lag, men förstår såklart varför pressen är så förtjusta i metoden: billigt, lättsamt och slagkraftigt, utan att man behöver ägna en massa seriösa journalistiska resurser åt att komma upp om det politikerna säger verkligen stämmer. Själv är jag expert på sjukförsäkringsfrågan, och har med lätthet kunnat identifiera mängder med grova felaktigheter i partiledarnas utsägelser - främst från alliansens sida, naturligt nog, men även från rödgrönt håll.

Vad gäller Mattssons jämförelse med Demoskops snabbundersökningar om vem som vann debatten så brukar sådana undersökningar i hög grad avspegla partiernas popularitet i opinionen. Lars Ohly får lägst betyg och Fredrik Reinfeldt högst. Men det är intressant att notera - som jämförelse med Barbro Fällmans "bedömningar" - att underöskningarna gör helt andra värderingar än Fällman av Maria Wetterstrand vs. Maud Olofsson.

Vad gäller Niklas Svensson så begriper jag nog att han är på många sätt en skicklig kvällstidningsjournalist. Hans moral kan man dock med fog ifrågasätta - inte minst med tanke på hans dataintrångshistoria från förra valrörelsen.

Jag anser att Expressens trovärdighet naggas ordentligt i kantan när det framkommer att Svensson har ett vänskapsförhållande med Fredrik Federley, en politiker vars personvalskampanj gynnas kraftigt av Svenssons artiklar utifrån Federleys bok.

Nog om detta ämne nu. Det var inte mediernas fel att de rödgröna förlorade valet. Den negativa mediebevakningen hjälpte nog till, liksom den gjorde för Bo Lundgren och hans gamla moderater 2002. Men valförlusten hade andra huvudorsaker. Vilka de är lär sossarna aldrig kunna enas om, men att de finns på följande lista kan vi nog utgå ifrån:

* Alliansen själv. Allianssamarbetet har i sig varit en stor framgång. Alliansens politik har inneburit att de flesta som jobbar fått mer kvar i plånboken. Alliansens skickliga spinn har dessutom varit bra på att flytta fokus från de grupper som varit förlorarna på denna utveckling.

* Samarbetet med Vänsterpartiet, som flyttat bilden av S åt vänster i det politiska landskapet.

* Samarbetet med Miljöpartiet, som retat upp många potentiella väljare i de glesbygdsområden där S traditionellt är stora men bilen viktig och vargarna fler än i storstäderna.

* Att S har tappat bort den generella välfärdspolitiken och istället fokuserat på vad Bo Rothstein brukar kalla "identitetspolitik".

* Att S har försummat folkrörelsearbetet och haft en dåligt fungerande lokal organisation (det Björn Fries kallade "småpåveri" i Expressen härom dagen).

* Att rödgröna gjorde en dålig valrörelse där man länge satsade på helt fel frågor, och valde bort de frågor som varit alliansen svaga punkter (sjukförsäkringen och a-kassan).

* Att rödgröna försökt muta marginalväljare genom diverse bisarra förslag ("butlers" i tunnelbanan, clowner på långvården, skattesänkningar till pensionärer).

* Att rödgröna beslutade att avskaffa RUT-avdraget på ett klantigt sätt, istället för att exempekvis fasa ut det under en längre period så att negativa jobbeffekter kunnat undvikas (det hade åtminstone varit lättare att försvara en sådan modell).

Update: Fick påpekande om en punkt jag missat (som naturligtvis också hör till saken):

* S har en partiledare som är ett verkligt "sänke", som valforskarna säger.