Socialdemokraternas ansvar för sjukförsäkringsfiaskot

Idag har Daniel Melén och jag en debattartikel i Expressen där vi argumenterar för att Socialdemokraterna också har ett stort ansvar för nedmonteringen av sjukförsäkringen. Daniel Melén är sociolog och forskare vid Högskolan Kristianstad, och skrev för ett par år sedan en intressant avhandling, Sjukskrivningssystemet, om Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens arbete med sjukskrivna arbetslösa. Jag citerade den utförligt i Kampen om sjukfrånvaron.

Expressenartikeln kan läsas här. Vi menar bland annat att Socialdemokraternas tidigare sjukförsäkringsminister (1994-1996), Anna Hedborg, som också varit generaldirektör för Riksförsäkringsverket och ansvarig för Socialförsäkringsutredningen, bär ett tungt ansvar för de "reformer" som lett fram till dagens situation.


Anna Hedborg (S).

Nedan följer en längre version av artikeln - tyvärr var vi tvungna att korta rätt ordentligt för att få in den i Expressens debattformat.

Alliansens sjukförsäkringsreform har den senaste tiden fått berättigad kritik. Tyvärr har debatten urartat i politisk pajkastning. Oppositionen har gått i spetsen för kritiken, trots att ”rehabiliteringskedjan” på många sätt är en logisk utveckling av reformer genomdrivna under socialdemokratiskt styre på 1990-talet.

I oktober 1995 beslutade riksdagen under bred politisk enighet att sjukförsäkringen skulle ”renodlas”. Detta innebar att Försäkringskassan skulle bortse från sociala och arbetsmarknadsmässiga förhållanden, och istället enbart se till medicinska faktorer vid bedömning om sjukpenning. Renodlingen befästes genom införandet av steg-för-steg-modellen i januari 1997. Denna modell har många likheter med rehabiliteringskedjan, men saknar tidsgränser.

Att enbart fokusera på medicinska faktorer kan låta rätt och rimligt, men i praktiken fick förändringen förödande konsekvenser. Tidigare hade sociala faktorer kunnat vägas in i bedömningen av arbetsoförmåga; det ansågs till exempel orimligt att äldre som varit sjukskrivna länge skulle behöva flytta eller omskola sig, för att sedan konkurrera med friska på den öppna arbetsmarknaden. Grundregeln var att särskilt svårlösta sjukfall skulle lösas genom att den sjukskrivne återvände till sin tidigare arbetsplats, vid behov med anpassade arbetsuppgifter eller minskad arbetsbörda. Systemet fungerade för alla parter. Staten gick in som en garant så att arbetsgivarna inte behövde förlora på anpassningen.

Renodlingen ledde till att Försäkringskassan förlorade några av sina viktigaste redskap. Förut hade kassan kunnat gå in och ”lösa ut” en halv tjänst genom förtidspension, om den anställdes arbetsförmåga inte räckte för mer än halvtidsarbete. Detta fick nu inte längre ske om personen bedömdes kunna fungera i ett annat arbete. Det räckte om ett sådant arbete existerade i teorin.

I praktiken innebar detta att både de långtidssjukskrivna och deras arbetsgivare lämnades i sticket. Möjligheterna till arbetsanpassning försämrades drastiskt. Tiotusentals människor blev kvar i passiva sjukskrivningar, år efter år, utan att vare sig staten eller arbetsgivarna hade någon hjälp att erbjuda.

I den uppskruvade debatten i början av 2000-talet uppfattades den höga sjukfrånvaron bland annat som ett slags dold arbetslöshet. Statistiken visade att en allt större andel av de sjukskrivna var arbetslösa. Det grasserade en föreställning om att detta berodde på att arbetslösa ”rann över” från a-kassan till sjukförsäkringen. Men detta stämde inte. Att andelen arbetslösa ökade var ännu ett exempel på renodlingsreglernas skadliga konsekvenser.

Reglerna ledde dels till att många sjukskrivna förlorade sina anställningar. När staten inte längre ville hjälpa till med omställningslösningar fann många arbetsgivare ingen annan råd än att köpa sig fria från problemet, genom att erbjuda sjukskrivna ett avgångsvederlag. Individerna var kvar i sjukförsäkringen, men förvandlades till sjukskrivna arbetslösa.

Reglerna ledde också till att sjukskrivningslängden ökade ännu mer för arbetslösa än för anställda. De arbetslösa körde fast i systemet. De hade behövt ett starkare samordnat stöd från Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och arbetsgivarna för att kunna lotsas tillbaka till arbetslivet.

Renodlingen av sjukförsäkringen var ingen okontroversiell förändring. Läkare var starkt kritiska. De menade att det var omöjligt att enbart använda sig av medicinska kriterier, så som lagtexten krävde. Jurister ansåg att reformen skulle leda till rättsosäkerhet och till att människor föll mellan stolarna. Försäkringskassan klagade över svårigheter att tolka reglerna.

Socialdemokraterna försvarade reformen med att den var nödvändig för att stärka arbetslinjen. Att människor kom i kläm var olyckligt, men tyvärr ofrånkomligt. Reformen kritiserades och försvarades således med samma argument som idag används om rehabiliteringskedjan. Och precis som i dagens debatt fick Försäkringskassans handläggare fungera som syndabockar, trots att de bara verkställde politiska beslut.

Införandet av rehabiliteringskedjans strikta tidsgränser är en logisk fortsättning på den renodling som inleddes av Socialdemokraterna vid mitten av 1990-talet. I Socialdemokraternas version ledde renodlingen till att människor fastnade i passiva sjukskrivningar, utan att få någon ordentlig hjälp. I alliansens version leder den till att man flyttar över sjuka till andra försäkrings- och bidragssystem, framför allt a-kassan.

De tuffa reglerna gör ingenting åt anpassningsproblemen på arbetsplatserna. Istället skapar de en dold sjukfrånvaro. Enligt siffror som presenterades i februari har 82 procent av de 14 300 sjukskrivna som utförsäkrades vid årsskiftet hamnat hos Arbetsförmedlingen. Sex procent är kvar i sjukförsäkringen, medan drygt tio procent har försvunnit ur systemet utan att Försäkringskassan vet vart de tagit vägen. Endast mycket få tros ha återgått i arbete.

Men rehabiliteringskedjan är alltså inte alliansens eget påfund. Grunden för reformen beskrevs tydligt av Socialförsäkringsutredningen, som leddes av den tidigare sjukförsäkringsministern Anna Hedborg (S). I slutbetänkandet, SOU 2006:86, skrev utredningen att det borde betraktas som en ”halv seger” att gå från skrivning till arbetslöshet. På så sätt skulle en ”positiv spiral” byggas, där alla hade något att vinna.

Det är där vi står idag, i Socialförsäkringsutredningens positiva spiral. Vi har fått en kravförsäkring som på administrativ väg friskförklarar människor, istället för att varsamt lotsa dem tillbaka till arbetslivet. De långsiktiga effekterna av detta gigantiska utförsäkringsexperiment är ännu omöjliga att överblicka.
Det som nu behövs är en gemensam omprövning av politiken. Båda blocken måste inse att den renodlingsprocess som inleddes under 1990-talet och som nu har fortsatt med rehabiliteringskedjan är en historisk återvändsgränd.

Vad som krävs är en ny helhetssyn. Istället för att flytta runt problemen, med ett enormt mänskligt lidande som följd, fordras ett ökat samarbete mellan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadens parter. Företagshälsovårdens roll måste förändras. Särskilt viktigt är att stimulera till effektivare anpassningsåtgärder ute på arbetsplatserna.

Hur dessa uppgifter ska lösas är något som staten, arbetsgivarna och facken måste ta itu med gemensamt.

Björn Johnson & Daniel Melén