Knarktalibanernas märkliga världsbild

I den moderna svenska narkotikadebatten är knarktalibanen en förespråkare för en så repressiv, kontrollorienterad narkotikapolitik som möjligt (jag vet inte vem som myntade termen - kanske var det till och med jag). Knarktalibanen är alltså motsatsen till drogliberalen.*

Knarktalibanen är definitionsmässigt motståndare till allt som kan karakteriseras som drogliberalt. Värst av allt är legalisering, givetvis, men även skadereducering står högt på listan över saker man tycker illa om, eftersom införandet av olika skadereducerande åtgärder ses som ett sätt att gradvis gå mot legalisering. Metadonbehandling leder till sprutbytesprogram, som leder till injektionsrum, som leder till heroinförskrivning och sen förskrivning även av andra droger och i slutändan legalisering, är tanken. Slippery slope, med andra ord.

Knarktalibanismens världsbild är fascinerande - jag förundrades över det senast när jag råkade på en artikel på nyhetssiten Drugnews, som behandlade Norges narkotikapolitik.

Det mest intressanta är att knarktalibanernas extremt välutvecklade förmåga att bortse från verkligheten, när denna inte överenssämmer med talibanens åsikter. Selektiv perception är väl något vi alla lider av lite till mans, men knarktalibanens förmåga är extrem. I Drugnews artikel är grundtesen att den norska narkotikapolitiken gått åt fanders; vad gick fel? frågar man sig retoriskt redan i rubriken.

Från att tidigare fört en restriktiv narkotikapolitik har Norge senare år [sic] befunnit sig på ett sluttande plan. Sprutrum för injektionsmissbrukare har öppnats och nu utreds om heroinutdelning såsom i Danmark ska inledas.

I artikeln intervjuas två norska nykterhetsaktiviser, som båda är starkt kritiska till den norska utvecklingen.

– Politiker och media började förändra sitt sätt att prata om narkotika från ett restriktivt, till ett tillåtande. I detta vilar en fara. Det man nu ser är att drogliberalerna lyckats förändra Norges tidigare restriktiva hållning, säger Harald Dyrkorn till Drugnews. Konferenser hålls för att ändra värdegrunderna. Kända personer, organisationer och partier som Venstre, de Gröna och Fremskrittspartiet ligger på för en liberalare drogpolitik, därtill en kluvenhet inom Arbeiderpartiet i regeringskoalitionen.

Det intressanta, vilket också framgår av Drugnews artikel, är att de flesta indikatorer över det norska narkotikaproblemet har pekat i positiv riktning sedan "drogliberaliseringen" inleddes. Antalet heroinister beräknas ha sjunkit från 15 000 till 9 000 sedan 1998. Sprutrummet i Oslo har bara ett litet antal besökande varje dag. Tullens beslag av heroin har minskat kraftigt under senare år.

Alltså: liberaliseringen har uppenbart inte fört med sig några radikala försämringar för de norska narkotikamissbrukarna - snarare tvärtom. Ändå beskrivs den norska utvecklingen som något oerhört negativt och hotfullt. Märker de inte motsägelserna?

* I den svenska debatten används termen drogliberal oftast i ett slags relativ bemärkelse: termen brukar hänsyfta på alla dem som på något sätt kan antas stå för en mer tolerant inställning till narkotikan eller missbrukarna än den som använder termen. Drogliberalism har alltså inte nödvändigtvis något med en vilja att legalisera droger att göra.